Den här artikeln har källor, men den behöver fler fotnoter för att kunna verifieras. (2022-10) Hjälp gärna Wikipedia med att lägga till fotnoter om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. Material som inte verifieras kan tas bort.
Stig Wikander föddes i Norrtälje och var son till en apotekare. Han studerade i Uppsala som gymnasist och universitetsstudent vid Uppsala universitet, och erhöll en magisterexamen med högsta betyg i latin och grekiska vid 18 års ålder. Därefter reste han utomlands för att studera iranska och indiska språk och religioner, exempelvis i Köpenhamn där Arthur Christensen var professor.[2] Där presenterade han en uppsats med titeln "Karnamak-i-Ardasher och den iranska historietraditionen".[fotnot behövs] Åren 1935 och 1936 deltog han i Avestaseminarierna ledda av H.S. Nyberg tillsammans med bland andra Geo Widengren.[2]
Som preceptor lärde Wikander ut religionshistoria på Uppsala universitet åren 1947-1948, där han erhöll en professur i sanskrit och komparativ indoeuropeisk filologi fem år senare. Han gick i pension år 1974. Under sin karriär höll han kontakt med andra framstående religionsvetare; han var god vän med Georges Dumézil och Mircea Eliade. Han föreläste även en del utomlands, bland annat vid Columbia University, Colegio de México och University of Chicago under 1960-talet.[2]
Wikander intresserade sig för diverse ämnen. Tillsammans med Bertil Malmberg grundade han den allmänlingvistiska tidskriften Studia linguistica år 1947, och ett intresse för kurdiska utmynnade 1959 i Recueil de texts kourmandji. Senare i livet publicerade han bland annat om förhållandet mellan mayaspråket och den hypotetiska altaiska språkfamiljen, om kontakter mellan araber och vikingar och om Stagnelius mystiska poesi.[2] Han författade sin monografi Feuerpriester in Kleinasien and Iran under sin kollega Geo Widengrens vägledning.[fotnot behövs]
Stig Wikander har av sin eftervärld anklagats för att ha haft nazistiska sympatier men han hade ett ambivalent förhållande till nazismen, vilket hans efterlämnade korrespondens vittnar om.[4]
Bibliografi i urval
Der arische Männerbund : Studien zur indo-iranischen Sprach- und Religionsgeschichte, Doktorsavhandling, Uppsala 1938.
Vayu: Texte und Untersuchungen zur indo-iranischen Religionsgeschichte : T. 1. Texte, Uppsala, 1941.
Gudinnan Anahita och den zoroastiska eldskulten, Uppsala, 1942.
Feuerpriester in Kleinasien und Iran, Lund, 1946.
"Pāṇḍavasagan och Mahābhāratas mystiska förutsättningar", Religion och Bibel 6, 1947, s. 27-39.
Araber, vikingar, väringar, Lund, 1978.
Om Wikander på svenska
Stig Y. Rydberg, "Stig Wikander", Årsbok. Vetenskapssocieteten i Lund, 1986, s. 167-170.
Stefan Arvidsson, "Stig Wikander och forskningen om ariska mannaförbund", Chaos. Dansk-norsk tidsskrift for religionhistoriske studier, nr 38, 2002.
