PROFILPELAJAR.COM

핀란드의 국가

이 파일을 듣기에 문제가 있으면 미디어 도움말을 참조하세요.

《우리의 땅》(핀란드어: Maamme 마암메^[*], 스웨덴어: Vårt land 버륻트 란드^[*])은 핀란드의 국가이다. 독일인인 프레드리크 파시우스(Fredrik Pacius)가 작곡하였고, 스웨덴계 핀란드인인 요한 루드비그 루네베리(Johan Ludvig Runeberg)가 작사하였다. 핀란드어 가사는 파보 카얀데르(Paavo Cajander)가 작사하였다.^[1]^[2]^[3]^[4]^[5]

1846년에 쓰이고 1848년에 출판된 루네베리의 시는 11연으로 구성되어 있다. 루네베리의 낭만파 시 연작 '스톨 소위의 이야기(Fänrik Ståls sägner)'의 서시이다.

오늘날 몇몇 핀란드인들은 핀란드의 국민적인 작곡가 장 시벨리우스가 작곡한 《핀란디아》로 국가를 바꾸고 싶어한다. 그 이유는 현 국가의 원래 가사가 핀란드어가 아닌 스웨덴어로 쓰였다는 점, 독일인이 작곡했다는 점, 또 같은 선율이 에스토니아의 국가에도 쓰인다는 점이 있다.^[6]^[7]

가사

핀란드 국가의 가사는 본래 11절까지 존재하고 있으나, 실제로는 1절과 11절만 가창하고 있다.

스웨덴어 가사	핀란드어 가사	영어 가사
Vårt land, vårt land, vårt fosterland, Ljud högt, o dyra ord! 𝄆 Ej lyfts en höjd mot himlens rand, Ej sänks en dal, ej sköljs en strand, Mer älskad än vår bygd i nord, Än våra fäders jord. 𝄇 Vårt land är fattigt, skall så bli För den, som guld begär. En främling far oss stolt förbi: Men detta landet älska vi, För oss med moar, fjäll och skär Ett guldland dock det är. Vi älska våra strömmars brus Och våra bäckars språng. Den mörka skogens dystra sus, Vår stjärnenatt, vårt sommarljus. Allt, allt, vad här som syn, som sång Vårt hjärta rört en gång. Här striddes våra fäders strid Med tanke, svärd och plog. Här, här, i klar som mulen tid. Med lycka hård, med lycka blid. Det finska folkets hjärta slog. Här bars vad det fördrog. Vem täljde väl de striders tal. Som detta folk bestod. Då kriget röt från dal till dal. Då frosten kom med hungers kval. Vem mätte allt dess spillda blod Och allt dess tålamod? Och det var här det blodet flöt, Ja, här för oss det var, Och det var här sin fröjd det njöt, Och det var här sin suck det göt. Det folk som våra bördor bar Långt före våra dar. Här är oss ljuvt, här är oss gott, Här är oss allt beskärt; Hur ödet kastar än vår lott. Ett land, ett fosterland vi fått, Vad finns på jorden mera värt Att hållas dyrt och kärt? Och här och här är detta land. Vårt öga ser det här, Vi kunna sträcka ut vår hand Och visa glatt på sjö och strand Och säga: se det landet där. Vårt fosterland det är. Och fördes vi att bo i glans Bland guldmoln i det blå, Och blev vårt liv en stjärnedans. Där tår ej göts, där suck ej fanns. Till detta arma land ändå Vår längtan skulle stå. O land, du tusen sjöars land, Där sång och trohet byggt, Där livets hav oss gett en strand, Vår forntids land, vår framtids land. Var för din fattigdom ej skyggt. Var fritt, var glatt, var tryggt. Din blomning, sluten än i knopp, Skall mogna ur sitt tvång; Se, ur vår kärlek skall gå opp Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp. Och högre klinga skall en gång Vår fosterländska sång.^[8]	Oi maamme, Suomi, synnyinmaa, soi, sana kultainen! 𝄆 Ei laaksoa, ei kukkulaa, ei vettä rantaa rakkaampaa, kuin kotimaa tää pohjoinen, maa kallis isien! 𝄇 On maamme köyhä, siksi jää, jos kultaa kaivannet Sen vieras kyllä hylkäjää, mut meille kallein maa on tää, sen salot, saaret, manteret, ne meist on kultaiset. Ovatpa meille rakkahat koskemme kuohuineen, ikuisten honkain huminat, täht'yömme, kesät kirkkahat, kaikk'kuvineen ja lauluineen mi painui sydämeen. Täss auroin, miekoin, miettehin isämme sotivat, kun päivä piili pilvihin tai loisti onnen paistehin, täss Suomen kansan vaikeimmat he vaivat kokivat. Tään kansan taistelut ken voi ne kertoella, ken? Kun sota laaksoissamme soi, ja halla näläntuskan toi, ken mittasi sen hurmehen ja kärsimykset sen? Täss on sen veri virrannut hyväksi meidänkin, täss iloaan on nauttinut ja murheitansa huokaillut se kansa, jolle muinaisin kuormamme pantihin. Tääll' olo meill on verraton ja kaikki suotuisaa, vaikk onni mikä tulkohon, maa isänmaa se meillä on. Mi maailmass on armaampaa ja mikä kalliimpaa? Ja tässä, täss' on tämä maa, sen näkee silmämme. me kättä voimme ojentaa ja vettä rantaa osoittaa ja sanoa: kas tuoss' on se, maa armas isäimme. Jos loistoon meitä saatettais vaikk' kultapilvihin, mis itkien ei huoattais, vaan tärkein riemun sielu sais, ois tähän köyhään kotihin halumme kuitenkin. Totuuden, runon kotimaa maa tuhatjärvinen miss' elämämme suojan saa, sa muistojen, sa toivon maa, ain ollos, onnees tyytyen, vapaa ja iloinen. Sun kukoistukses kuorestaan kerrankin puhkeaa, viel lempemme saa nousemaan sun toivos, riemus loistossaan, ja kerran, laulus synnyinmaa korkeemman kaiun saa.^[5]	Our land, our land, our Fatherland! Ring out, dear word, oh sound! 𝄆 No rising hill, or mountain grand, No sloping dale, no northern strand, There is, more loved, to be found, Than this — our fathers’ ground. 𝄇 Our land is poor, and so shall be To him who gold will crave. The strangers proudly pass, but we Shall ever love this land, we see, In moor, and fell, and isle and wave, A golden land, so brave. We love our rippling brooks, so bright, Our gushing streams, so strong, The whisper of dark woods, at night, Our starry skies, our summer light, All, all that we, in sight and song, Have felt and lived among. Here fought our fathers, without fear, With sword, and plough, and thought. And here, in clouded times, and clear, With fortune in their front or rear, Their Finnish hearts have beat, and wrought And borne what bear they ought. Who tells, of all the fights, the tale, In which this folk withstood, When war did rage from dale to dale, When frost set in, with hunger’s wail? Who measured all their pouring blood, And all their patience good? And it was here their blood was shed, For us, here, on this shore; And it was here their joys were bred, Here, that their sighs were heaved and fled, That people’s who our burdens bore Before us, long before. Here it is sweet and good, we wot, All, too, is giv’n us here; However fate may cast our lot, A land, a fatherland, we’ve got. Will there a thing on earth appear More worthy, to hold dear? And here’s, and here’s this fatherland, Here every eye it sees; And we can stretch a pointing hand, To show, with joy, its sea and strand, And say, “Behold this country, this, Our Fatherland it is.” And if we once were made to rise To gold clouds, from below, And if we moved in starry skies, Where no one weeps, where no one sighs, To this poor lonely country, though, Our longing hearts would go. Oh land, the thousand lakes’ own land, Of faith, and lay, and glee, Where life’s main sea gave us a strand, Our fore-time’s land, our future’s land, Shy of thy poorness, never be, Be calm, be glad, be free! Thy blossom, hidden now from sight, Shall burst its bud ere long. Lo! from our love, shall rise aright, Thy sun, thy hope, thy joy, thy light, And higher, once, more full and strong, Shall ring Our Country’s song.^[9]^[10]