Namnet kan tidigast spåras till 1070-talet hos Adam av Bremen i sin latinska form ... in occidentalia Gothia, Westragothia[4], till Florenslistan från 1103 under beteckningen "Gothia occidentalis"[5] och senare år 1317 i namnformen Wæstragötland.[6][7]
De många megalitgravarna har gjort landskapets förhistoriska tid känd, framförallt gånggrifterna på Falbygden. Många fynd av guld- och bronsföremål tyder på tidiga kontakter med omgivande folkgrupper. Västergötlands befolkning tog tidigt emot kristendomen, och har med Västgötalagen Sveriges äldsta landskapslag. Under tidig medeltid var landskapet skådeplats för inbördeskrig och maktstrider, ibland med stöd av soldater från danska Halland, eller norska Bohuslän. Senmedeltid och Vasatid innebar strider mellan svenska och danska kungar, där de senare ville återupprätta Kalmarunionen.
Under tidig medeltid indelades landskapet i bon, härader och socknar. Den kungliga beskattningens tillkomst under 1200-talet innebar en ny indelning, och landskapet delades i stället för bon upp i slottslän och fögderier. Det vill säga det område runt respektive borg eller slott som skulle bidra till dess försörjning, och som slottsherren hade rätt att beskatta. Efter Engelbrektsupproret 1434 återstod Älvsborgs slottslän i väster, Axevalla län (till 1469) omkring Skara, Ekholms län (till slutet av 1400-talet) i nordväst, Läckö län i norr och Örestens län (till 1521) i söder/sydost.
Genom Gustav Vasas stadga från 9 april 1540 blev Västergötland ett ståthållaredöme, och blev därigenom återigen en enhet i militärt, administrativt, juridiskt och kyrkligt hänseende. Ståthållaren residerade på Älvsborg och på Skaraborgs slott som stod klart 1585, men förstördes av danskarna redan 1612.
Landskapet ingick före 1620 i sin helhet i Skara stift. 1620 bildades Göteborgs stift eller superintendentia och då överfördes ett stort antal församlingar i västra och södra Västergötland dit från Skara stift.
Indelningar efter 1634
Landskapet delades upp genom 1634 års regeringsform i två landshövdingedömen. Dessa var Skaraborgs län, med säte i Skara till 1660, därefter i Mariestad, och Älvsborgs län med säte i Göteborg till 1679, därefter i Vänersborg. Från 1680 togs några härader i Göta älvs mynning bort från Älvsborgs län för att ingå i det nybildade Göteborgs och Bohus län. Regeringsformen tillät en tillfällig förening av de båda länen under en överlandshövding eller generalguvernör. Som sådan fungerade Nils Turesson Bielke 1634–1636, Lennart Torstenson 1648–1651, pfalzgrevenAdolf Johan 1651–1654 och Carl Gustaf Mörner 1716–1719, den sistnämndes distrikt omfattade hela sydvästra Sverige.
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län lades samman till Västra Götalands län den 1 januari 1998. Undantaget var östligaste Skaraborgs län där Habo och Mullsjö kommuner överfördes till Jönköpings län.
Karta över VästergötlandVästgötaslätten sedd från utsiktsplatsen Flo Klev på Hunneberg mot sydost. Vid horisonten lite till vänster om mitten avtecknar sig Billingen – mer än sextio km bort.
Norra Västergötland ligger i Mellansvenska sänkan och är känt för den bördiga Västgötaslätten, som egentligen består av flera avskilda lågslättsområden. Vanligen menas området söder om Vänern, och väster om en linje från Mariestad, över Skara till Alingsås. Den kraftigaste slättkaraktären finns i området mellan Vara och Lidköping, även kallad Varaslätten. Dessutom finns ytterligare lågslättsområden, till exempel i Vadsbo och Kåkind i nordost, och högslätten Falan mer än 200 meter över havet vid Falköping.[10] Jordbrukslandskapet söder om Vänern och runt Kinnekulle, Vadsbo, Skara och Falköping utgör Västergötlands historiska centralbygd, men ligger något norr om dess geografiska mitt.[11]
Slätterna inramas av tre områden med karaktäristiska platåberg. Dessa finns dels runt Skövde och Falköping, och omfattar Billingen, Borgundaberget, Plantaberget, Varvs- och Gerumsberget, Ålleberg och Mösseberg. Det andra området utgörs av Kinnekulle vid Vänern, och det sista området består av Halle- och Hunneberg längst i väster. Dessa berg har ett hårt lager av diabas överst, vilket hindrat de underliggande mjukare bergarterna att brytas ner av inlandsisen.[12]
Västergötland har relativt många sjöar i söder, och av dessa kan nämnas Mjörn, Anten, Säven och Åsunden, samt gränssjöarna Lygnern och Fegen. Slättlandskapet i norr är sjöfattigt, med undantag för Valle härad på västra sidan av Billingen som har många små och kalkrika sjöar, samt den för sin trandans berömda Hornborgasjön.[14] I de nordostliga gränstrakterna av Västergötland ligger sjöarna Unden, Viken och Skagern.
Landskapet gränsar också till de stora sjöarna Vänern i norr och Vättern i öster, samt i Göta älvs mynning till Kattegatt i väster, med Vinga som västligaste landområde. Åarna Nossan, Lidan och Tidan rinner norrut och mynnar ut i Vänern, medan sjön i sin tur avvattnas via landskapets största vattendrag, Göta älv, i väster. Genom Sjuhäradsbygden rinner åarna Viskan och Ätran, vilka sedan fortsätter vidare genom Halland. Västergötlands kustområden karaktäriseras av kala granitklippor, och liknar mer Bohuslän än resten av Västergötland.
Kommunikationer
Ända tillbaka till förhistorisk tid har vattenvägarna haft stor betydelse för kommunikationen. Det innebar att de stora sjöarna Vänern och Vättern, och floderna Viskan, Ätran och Göta älv möjliggjorde kommunikation och handel utanför landskapet. De vattendrag som mynnar ut i Vänern: Tidan, Lidan och Nossan underlättade på samma sätt den interna kommunikationen. Eftersom flodernas dalgångar möjliggjorde naturliga vägsträckningar utnyttjades dessa för landtransport, framförallt genom skogarna i söder. Förutom handelsled utgjorde Göta älv också riksgräns mot Norge fram till 1658.[15]
Sedan tidig medeltid användes landsvägen mellan Lödöse, vid Göta älv, och Skara.[16] Tidigt under medeltiden användes också Eriksgatuleden mellan Jönköping och Falköping, vars spår kan ses vid Sandhem nära Mullsjö.[17]
Gustav Vasa utfärdade ett brev 1540, med föreskrifter om "de allmänna landsvägarna" i Västergötland. Tre av de sju vägarna utgick från Nya Lödöse, den första utefter Göta älv mot Lidköping, dagens E45 och riksväg 44. Den andra via Alingsås till Skara, dagens E20. Den tredje söderut till Varberg i danska Halland, dagens E6. Från Varberg utgick också en väg utefter Viskan genom Marks härad, Viskastigen, vidare till Skara. Dessutom genom Kinds härad till Jönköping. Från danska Falkenberg gick en väg utefter Ätran, Ätrastigen eller Redvägen, över Bogesund och Falköping till Skara. Slutligen en väg från norska Uddevalla över Vassända-Naglum vid Göta älv till Lidköping, dagens riksväg 44.[18]
Segelskutor väntar på slussning i Trollhätte kanals äldsta slussled, ur reseskildring från mitten av 1800-talet.
Edsvägen och Trollhätte kanal
För att kunna frakta varor via Göta älv, krävdes omlastning mellan sjö- och landtransport för att komma förbi forsarna i älvens övre lopp, i synnerhet de 32 meter höga Trollhättefallen. Transportvägen förbi forsarna kallades Edsvägen, och framförallt transporterades stångjärn söderut. Efter omlastning till häst och kärra vid Brätte, senare Korseberg, vid viken Vassbotten i Vänern transporterades godset på Edsvägen. Efter färdigställandet av Sveriges första sluss vid Lilla Edet 1607, kunde fartyg ta sig upp till Intagan vid Åkerström söder om Trollhättefallen, där varorna återigen lastades på fartyg.[19] Omlastningsproceduren blev överflödig sedan alla slussar i Trollhätte kanal färdigställts i augusti 1800 och möjliggjorde fartygstrafik utefter hela Göta älv. Fartyg med last upp till 140 ton och två meters djupgående kunde passera slussarna.[20] Byggandet av den nya Göta kanal innebar att slussarna i Trollhättan också måste byggas ut, och en ny slussled var klar 1844. Det innebar att fartyg med last upp till 300 ton och tre meters djupgående därefter kunde passera.[21] En tredje slussled var färdig 1916, och efter den sista utbyggnaden av Trollhätte kanal år 1975 kan fartyg med 5,3 meters djupgående och 3 500 ton last passera.[22]
Göta kanal
År 1806 gav Baltzar von Platen, sjömilitär och medlem av styrelsen för Trollhätte kanal, ut en skrift om möjligheten av att bygga en kanal mellan Vänern och Östersjön. Regeringen tog beslut om byggnation av Göta kanal 1810, och samma år påbörjades kanalbygget. I Forsvik nära Karlsborg invigdes kanalens första sluss, och Sveriges första klaffbro av järn år 1813.[23] Västgötadelen av kanalen, mellan Sjötorp vid Vänern, och Karlsborg vid Vättern invigdes 1822. Östgötadelen var klar tio år senare.[24]
Riksdagen beslutade om utbyggnad av ett statligt järnvägsnät med så kallade stambanor 1854. Som ansvarig för genomförandet utsågs Nils Ericson, och år 1856 öppnade den första stambanesträckan mellan Göteborg och Jonsered.[25]Västra stambanan mellan Göteborg och Stockholm invigdes i augusti 1862. Eftersom de stora infrastrukturprojekten Göta kanal och Västra stambanan möttes i Töreboda, förutspåddes en snabb utveckling av orten, och förhoppningar fanns att Töreboda station skulle komma att bli en av banans viktigaste stationer med det strategiska läget intill den nybyggda kanalen.[26] Det mindre järnvägsnätet i landskapet byggdes samtidigt ut med hjälp av privat kapital, av sparsamhetsskäl ofta som smalspårig järnväg.[27]
Järnvägen öppnade för förbättrade möjligheter till industriverksamhet, till exempel i Sjuhäradsbygden med normalspårslinjen Borås–Herrljunga som öppnades 1874,[28] och Viskadalsbanan Borås–Varberg 1880. Efterhand övertogs de mindre järnvägarna av bolaget Västergötland–Göteborgs Järnvägar (VGJ). När det smalspåriga järnvägsnätet i Västergötland var som tätast på 1930-talet omfattade det drygt 550 kilometer, och Skara berördes av sju smalspåriga linjer. År 1948 förstatligades alla VGJ:s järnvägar, och vid mitten av 1970-talet hade alla smalspåriga järnvägar i landskapet lagts ner, eller i något fall breddats till normalspår.[29]
Post och järnvägskarta över västra Sverige 1914. Röd prick/röd triangel=Postkontor, Svart prick=Ändpunkt lantbrevbärarlinje, Svart linje=Statlig järnväg med normalspår, Röd heldragen linje=Privat järnväg med normalspår, Röd streckad linje=Privat järnväg med smalspår.
Karta över Rikstelefonnätet i västra Sverige, med manuella telefonväxlar 1905. Ofylld kvadrat=Budskickning för telefonsamtal inom 1 kilometer, Dubbla cirklar=Centralstation, Halvfylld cirkel=Natt-tjänst mot avgift per samtal.
Militära förband
Västsvenska arméregementens indelning och övningsplatser cirka 1790.
De fänikor med fotsoldater som sattes upp inom landskapen Västergötland och Dalsland organiserades 1613 till ett lands- eller storregemente, Västergötlands storregemente. För att effektivisera organisationen delades de åtta svenska storregementena senare in i tjugo fältregementen,[30] varav tre omfattade Västergötland och Dalsland från 1624. Dessa var Älvsborgs regemente (I15) nerlagt 1998, Skaraborgs regemente (I9), och Västgöta-Dals regemente. Det sistnämnda regementet ombildades till Hallands regemente (I16) 1902 och avvecklades år 2000.[31] Av dessa så kallade landskapsregementen är det endast Skaraborgs regemente som idag fortfarande är aktivt, från 1942 som pansarregementet (P4).[32]
Ryttare indelades under Gustav Vasa i fanor. Dessa slogs ihop till regementen och ryttarregementet "Västgöta och Dals Ryttare" bildades 1628 med 1 000 ryttare, som ett av Sveriges åtta kavalleriregementen. Regementet namnändrades senare under 1600-talet till Västgöta kavalleriregemente, blev infanteri 1811 (I6), och lades ner 1927.[33] Landskapets nuvarande kavalleriförband bestod från början av Livregementet till häst som i sin tur bildades av ryttarfanor från Uppland och Södermanland. I samband med indelningsverket indelades ryttare till regementet från Roslagen i öster, till Vadsbo härad i Västergötland i väster. År 1792 delades regementet upp i en kyrassiär-, en grenadjär- och en husarkår. Den sistnämnda bildade Livregementets husarer (K3), vilket fortfarande är aktivt i Karlsborg som ett utbildningsförband.[34]
År 1942 organiserades två divisioner vedettbåtar, kallad Väneravdelningen (VäA), för att patrullera i Vänern och hindra tysk luftlandsättning. Förbandet, som baserades till Lidköping, kallades skämtsamt för "Skymningseskadern" efter sin första chef, kapten Knut Axel Svantesson Natt och Dag. Det underställdes chefer ur armén, och avvecklades efter andra världskriget.[38][39]
Gravmonument över Erik Soop, överste över "Västgöta och Dals ryttare" 1628–1632, i Skara domkyrka.
Förbandsskylt vid Fallskärmsjägarskolans "Gamla läger" nära K3 i Karlsborg.
Organisationer med intresse för Västergötland
Här förtecknas organisationer som har intresse för Västergötlands religion, kultur, historia, och så vidare, och inte bara är landskapsavdelningar av riksorganisationer.
Boqvist, Agneta (1995). Skara i medeltid : staden, stiftet, landskapet. Skara: Skaraborgs länsmuseum. Libris7753066. ISBN 91-85884-83-9
Hallerfors, Martin (1970). Från silon i Vara; del av Svenska Turistföreningens årsskrift 1970, Västergötland.. Stockholm: Svenska Turistföreningen. Libris3682221
Karvik, Nils-Gerhard (1970). Det klassiska berget; del av Svenska Turistföreningens årsskrift 1970, Västergötland.. Stockholm: Svenska Turistföreningen. Libris3682221
Ekström, Torvald (1970). Naturreservat i kulturbygd; del av Svenska Turistföreningens årsskrift 1970, Västergötland.. Stockholm: Svenska Turistföreningen. Libris3682221
Ahlgren, John; Hallbäck, Sven-Axel (1983). Gränsbygd i Västergötland. Stockholm: Carlsson&Jönsson. Libris7665614. ISBN 91-7798-000-X
Ahlgren, John; Hallbäck, Sven-Axel (1980). Slättlandskapet i Västergötland. Stockholm: Liber. Libris7260171. ISBN 91-38-05611-9
Gustafsson, Bengt P (2006). Skaraborgs knektar och Västgöta ryttare. Skara: Föreningen för västgötalitteratur. Libris10276919. ISBN 91-86558-78-1
Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700–2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris8981272. ISBN 91-87184-74-5
Birke, Sune; Braunstein, Christian (2011). Sveriges marina förband och skolor under 1900-talet. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris12638815. ISBN 978-91-976220-5-9
Ericson Wolke, Lars (2013). Bygga och befästa : svensk försvarsarkitektur under fyra sekel. Stockholm: Fortifikationsverket. Libris14705532. ISBN 9789186050825
Bengtsson, Sven-Åke (2014). En svensk tiger : hårda fakta och siffror över svensk beredskap och upprustning 1939-1945. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek. Libris16757734. ISBN 978-91-86837-71-6
Ericson Wolke, Lars (2009). Svensk militärmakt : strategi och operationer i svensk militärhistoria under 1 500 år. Stockholm: Försvarshögskolan; Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag. Libris11655186. ISBN 9789185789474
Ahlberg, Nils (1994). Alla tiders landskap. Stockholm: Svenska turistföreningen (STF); Riksantikvarieämbetet. Libris7611705. ISBN 91-7156-071-8
Hedin, Gunnar (2001). Västergötland under tusen år : landets äldsta landskap. Borås: Företagsgruppen. Libris8365293. ISBN 91-631-1115-2
Andersson, Karl-Erik; Björklund, Bo (2001). Risveden : en västsvensk obygds historia. D. 1, Gränsbygd, vägar, skogens historia, arbetsvandring, slott och herresäten. Älvängen: Acta Risvedensis. Libris8396124. ISBN 91-631-0778-3
Söderpalm, Kristina (2014). Historiska resor i älvdalen; Ingår i: Fynd /tidskrift. Göteborg, issn=0282-7301: Göteborgs stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg
Trollhätte kanals historia. Trollhättan: Trollhätte kanalverk. 1992. Libris1695262
