Enligt Heimskringla regerade Erik Emundsson över Dalsland, Västergötland, Bohuslän och Värmland i slutet av 800-talet.
Harald Hårfager ska dock ha erövrat allt land väster om Göta älv och Vänern, inklusive Värmland i samband med att han enade Norge. Tidpunkten för när Dalsland blev svenskt är osäker men det bör ha skett före år 1000. Hundra år senare hävdade Magnus Barfot åter de norska anspråken på Dalsland men Inge den äldre vägrade godkänna dessa krav och strider uppstod.
Magnus brände och härjade i de dalsländska och värmländska skogsbygderna och fortsatte över Vänern till Kållandsö där han byggde en enkel fästning. Sedan Magnus lidit flera nederlag slöts fred under trekungamötet i Kungahälla 1101. Magnus gifte sig då med Inges dotter Margareta Fredkulla och ska ha fått Dalsland som hemgift. Men Magnus dog redan 1103 och Norge förlorade Dalsland.
Det äldre historiska namnet på området var Dal.[4][5] Namnet Dalsland uppträder första gången 1508 och avsåg då endast Nordals och Sundals härad, kring den bördiga Dalboslätten, landet norrom kallades "Markerna" – ett uttryck som lever kvar i ortnamn som Nössemark, Ärtemark, Nordmarks härad (i Värmland) och Aremark (i Norge).
Dalsland kallas ofta för "ett Sverige i miniatyr", efter ett uttalande av prins Eugen.[2] I Dalsland finns gott om sjöar, slätter och även ett fjäll, Kroppefjäll. I västra Götaland används benämningen fjäll även för låga bergsplatåer som Kroppefjäll och Kynnefjäll, dock här med betydelsen vildmark.
En sevärdhet är akvedukten i Håverud. Dalsland har 5 000 kända fornlämningar. Landskapets största utsträckning från norr till söder är 99 km och från öster till väster 59 km. Invånare i Dalsland kallas dalslänningar.
Dalslands Järnvägar (DJ) var det ursprungliga namnet på järnvägen mellan norska gränsen och Mellerud (Sunnanå hamn). Svensk gränsstation var Mon väster om Ed och norsk gränsstation var Kornsjø. Banan byggdes av ett privat bolag Dalslands Järnväg och öppnades år 1879. Som för BJ ingår delen genom Dalsland i Norge/Vänerbanan. Det går tåg Oslo-Göteborg som inom Dalsland stannar i Ed.
Dal-Västra Värmlands Järnväg (DVVJ) byggdes på sträckan Mellerud–Bengtsfors–Arvika. Banan blev i sin helhet färdig 1928. Södra delen av banan gick utefter Dalslands kanal. Idag bedrivs trafik sommartid på södra bandelen (Mellerud–Bengtsfors). Viss godstrafik förekommer på södra delen av banan upp till Billingsfors.
Uddevalla-Lelångens Järnväg (ULB), eller Lelångenbanan, var en järnväg med sträckningen Uddevalla–Bengtsfors. Järnvägen var smalspårig med en spårvidd om 891 mm och öppnades för trafik år 1895. Trafiken upphörde på 1960-talet.
Matz, Edvard (1975). Sällsamheter i Bohuslän och Dalsland : en bok om historiska platser, om saga och sägen och litterära miljöer. Stockholm: Rabén & Sjögren i samarbete med Svenska turistfören. Libris3246372
Odenbring Widmark, Marie (2008). Gårdar i Dalsland - en bebyggelsehistorisk översikt. Agrarhistoria i Västra GötalandLänsstyrelsen Västra Götalands län, publikation, 1403-168X ; 2008 :85. Göteborg: Länsstyrelsen Västra Götalands län. Libris11443696. ISBN 9789163338991
Svenska turistföreningens årsskrift. 1981, Dalsland. Stockholm: Svenska turistföreningen. 1981. Libris3686068
Waern, Kolbjörn; Holmberg, Kerstin (2009). Vägar med kulturmiljövärden i Dalsland. Publikation / Vägverket, 1401-9612 ; 2009 :36. Göteborg: Region Väst, Vägverket. Libris13535978
Widmark, Dag (1999). Dalslands industrier från 1600-tal till sekelskiftet 2000. Trollhättan: Innovatum Kunskapens hus. Libris7453562. ISBN 91-630-7693-4
Widmark, Dag (1997). Industrilandskapet Dalsland i historisk belysning. Kulturmiljövårdens rapportserie från Älvsborgs länsmuseum, 1104-7399 ; 6. Vänersborg: Älvsborgs länsmuseum. Libris2368107