Staden ligger söder om den sydöstra del av Vänern som kallas Kinneviken. Övriga sidor om staden är jordbruksbygd. Staden delas i två delar av ån Lidan. Den östra sidan benämns gamla staden och den västra sidan nya staden. Tidigare var gamla och nya staden två oberoende städer med var sitt rådhus. På nya stadens torg står nya stadens grundare Magnus Gabriel De la Gardies staty samt hans jaktslott, vilket tidigare användes som rådhus. Bebyggelsen i nordväst avgränsades 2015 till en separat tätort benämnd Lidköping norra.
Historia
Lidköping omkring år 1700. Ur Suecia antiqua et hodierna och därför troligen inte helt tillförlitlig.Karta över Lidköping från 1790-taletRörstrand Center i den gamla porslinsfabriken.
Lidköping fick sina första kända stadsprivilegier 17 juni år 1446 av Sveriges dåvarande kung, Kristofer av Bayern, och blev därmed den första staden vid Vänern. 1532 och 1547 fick Lidköping fri seglats och rätt att idka byteshandel i hamnarna vid Vänern i Värmland, Dalsland och Vadsbro härad, tullfrihet i Lödöse med mera.[9]
Privilegierna gjorde i sig själva ingen större skillnad för stadens utveckling, men vid ungefär samma tid hade ett nytt element i stadens ekonomiska liv börjat växa fram, nämligen sjöfarten på Vänern.[10] Genom den begynnande träexporten från skogarna runt Vänern började Lidköping förvandlas från inlandsstad till sjöstad.[10]
År 1553 brann större delen av Lidköping ned i en stadsbrand. Gustav Vasa beviljade samma år staden 3 års skattefrihet, men befallde 1560 att Lidköping ej fick byggas upp på nytt, utan skulle flyttas till "Huffudnaes", den plats där senare Vänersborg skulle anläggas. Ända fram till 1672 bestod Lidköping endast av Gamla staden eller den del av innerstaden som ligger öster om Lidan.[9]
År 1615 belönades Jacob De la Gardie efter sina stora framgångar i De la Gardieska fälttåget med ett grevskap med säte i Läckö. Han fick dessutom rätt att inom detta anlägga en stad, vilket han dock aldrig utnyttjade.[10]Drottning Kristina tilldelade honom 1651 i stället staden Lidköping "till grevskapets förökande".[11] År 1655 fick grevskapets dåvarande innehavare, Jakobs son Magnus Gabriel, se staden återgå till kronan som en del av fjärdepartsräfsten.[10] Han fick dock samtidigt tillstånd att inom grevskapet anlägga en ny stad.[10] Lidans västra strand, mitt för det gamla Lidköping, utsågs till denna nya stads läge.[10] Månesköldarna på Ågården, som ägde marken, hindrade dock till en början hans planer, och först år 1670 genomfördes ett markbyte som gjorde att den eftertraktade marken kom i hans händer, och 1672 började staden byggas upp efter den geometriska stadsplan greven själv fastställt.[10]
De la Gardie uppmuntrade alla som ville bygga i staden genom att ge pengar, trä och sten, upplåta platser till kålgårdar samt fördela andelar i skogen.[10] Grevens jaktslott på Traneberg på Kållandsö fraktades på båtar till Lidans mynning, varefter det uppställdes mitt på det stora torget för att tjäna som rådhus, en funktion byggnaden hade fram till 1882.[9] På 1680-talet fanns i dessa städer flera hantverkare: skomakare, skräddare, snickare, kanngjutare, pistolsmeder, skinnberedare och karduansmakare.[10]
Redan genom reduktionen lades år 1683 Lidköping åter som en enhet under kronan, men de bägge städerna hade ända fram till 1705 var sin borgmästare.[10] Under sin livstid höll greve Magnus sin hand över både det gamla Lidköping och sin egen stad. Han inrättade skola och barnhus, restaurerade kyrkan och stödde på många sätt handel, hantverk och andra näringar.[10]
Under de följande två århundradena genomgick Lidköping en lugn och jämn befolkningsutveckling 1805 fanns här 1 377 innevånare, 1850 2 417, 1880 4 734 och 1900 5 452.[9]
1849 förstördes i stort sett hela den gamla staden igen av en förödande brand.[10] Branden startade vid Lidans omedelbara närhet på östra sidan, där ett minnesmärke efter branden restes 1949.[10] Det enda som blev kvar av dåtidens gamla stad var ett kvarter som i dag går under namnet Limtorget.[10]
Under 1980-talet och 1990-talet var man i Lidköping trött på att staden förväxlades med Linköping, och man försökte då byta namn till Lidköping-Vänern, och senare Lidköping vid Vänern. Man fick avslag av flera olika skäl, främst då sådana namn ansågs sakna tradition i Sverige (jämförbara namn återfinns i Europa, till exempel Frankfurt am Main och Newcastle-upon-Tyne.)
Lidköpings stad ombildades vid kommunreformen 1862 till en stadskommun med mindre delar av bebyggelsen efterhand i Råda och Hovby socknar och landskommuner. 1969 utökades stadskommunen med omgivande socknar/landskommuner och stadskommunen ombildades 1971 till Lidköpings kommun med Lidköping som centralort.[13]
Anm.: Sammanvuxen med Tofta 1975, med Stenhammar 1990 och med Råda 1995. År 1995 räknade SCB bostadsområdet Övre Stenhammar i norra Lidköping som en separat småort med småortskod S5617. Orten räknade 85 invånare på en yta av 19 hektar. Lidköping norra utbruten 2015.
Stadsdelar
Askeslätt
Dalängen
Framnäs
Gamla stan
Kartåsen
Lidåker
Lilleskog
Lillängen
Ljunghed
Majåker
Margretelund
Nye Stan
Råda
Råda mosse
Silverbyn
Sjölunda
Stenhammar
Tofta
Ulriksdal
Vänersvik
Västra hamnområdet
Änghagen
Ågården
Östra hamnområdet
Kommunikationer
Segelfartyget Mina på Lidans utlopp i Östra hamnen.
Då en stor del av kommunens norra delar gränsar till Vänern så har Lidköpings hamn alltid varit av betydelse.
Lidköping ligger på ömse sidor om Lidans utlopp i Vänern. I staden löper sammanlagt sex broar över ån. Dessa broar är, räknat från utloppet i Vänern och uppströms:
Järnvägsbron. Enkelspårig järnvägsbro med gång- och cykelbanor på ömse sidor om järnvägsspåret.
Rörstrandsbron. Bilbro.
Torgbron. Bred bro som numera enbart är tillåten för gång- och cykeltrafik. Byggd 1914, då den ersatte en järnbro byggd 1855.
Wennerbergsbron. Bilbro, byggd 1961.
Gångbron, smal bro för gående och cyklister. Bron byggdes 1912, och fanns ursprungligen på den plats där Wennerbergsbron idag går. Flyttad till nuvarande läge 1961.
Ågårdsbron. Bilbro där Riksväg 44 går över Lidan. Byggd 1973. Riksvägen gick tidigare över Wennerbergsbron, och ännu tidigare Torgbron.
Den 25 december 2009 invigdes evenemangshallen Sparbanken Lidköping Arena, som började byggas 8 november 2008. Publikrekordet under första året var 4 425 besökare, från dagen efter invigningen den 26 december 2009, när Villa-Lidköping BK mötte IFK Kungälv i en elitseriematch i bandy. Det nuvarande publikrekordet lyder på 5 329 åskådare och sattes den 12 mars 2013 i SM-semifinalen mot Sandvikens AIK.
Tennisspelaren Anders Järryd kommer från Lidköping. Järryd utmärkte sig under sin karriär som en lysande dubbelspelare.
Klubbar och föreningar
Här listas klubbar och föreningar verksamma i Lidköpings stad.[20]
^Kodnyckel för SCB:s statistiska tätorter och småorter - Koppling mellan gammalt och nytt kodsystem, SCB, 11 november 2021, läs online.[källa från Wikidata]
Klackenberg, Henrik (1982). Lidköping. Rapport / Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Medeltidsstaden, 99-0158680-1 ; 33. Stockholm: Riksantikvarieämbetet och Statens historiska mus. Libris7618961. ISBN 91-7192-509-0
Mellan bronssköld och JAS-plan : glimtar av Lidköpingsbygdens historia : Lidköpings stads 550-årsjubileum den 16 juni 1996. Lidköping: Lidköpings kommun. 1996. Libris7768612. ISBN 91-88048-10-1
_in_Lidk%C3%B6ping.jpg)
