Tove Jansson
Pseudonym	Vera Haij[1]
Född	9 augusti 1914 Helsingfors, Storfurstendömet Finland, Kejsardömet Ryssland
Död	27 juni 2001 (86 år) Helsingfors, Finland
Yrke	Författare, konstnär, serieskapare
Nationalitet	Finländsk
Språk	Svenska
Verksam	1928–1998
Genrer	roman[2]
Noterbara verk	Mumintrollen
Priser	Nils Holgersson-plaketten, Elsa Beskow-plaketten, H.C. Andersen-medaljen, Pro Finlandia-medaljen, Svenska Akademiens stora pris
Hemort	Klovharun och Gardesstaden
Partner	Sam Vanni (omkring 1935–1938) Tapio Tapiovaara (omkring 1939–1942) Atos Wirtanen Tuulikki Pietilä (1957–2001; Toves död)
Släktingar	Signe Hammarsten (mor) Viktor Jansson (far) Per Olov Jansson (bror) Lars Jansson (bror) Sophia Jansson (brorsdotter) Fredrik Hammarsten (morfar) Einar Hammarsten (morbror)
Namnteckning
Webbplats	www.tovejansson.fi

Tove Marika Jansson, född 9 augusti 1914 i Helsingfors, död 27 juni 2001 i Helsingfors, var en finlandssvensk författare, illustratör, konstnär och serieskapare. För sitt författarskap inom barnlitteraturen erhöll hon 1966 den prestigefyllda H.C. Andersen-medaljen. Sedan 2020 är Tove Janssons födelsedag en inofficiell flaggdag i Finland, då Tove Jansson-dagen och den finländska konstens dag firas. Det betyder att statliga ämbeten flaggar och inrikesministeriet rekommenderar allmän flaggning.^[3]

Tove Jansson är framför allt känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen. Den första boken, Småtrollen och den stora översvämningen, gavs ut 1945, men det var de två nästkommande böckerna, Kometen kommer och Trollkarlens hatt, publicerade 1946 respektive 1948, som gjorde henne berömd.

Tove Jansson växte upp i ett konstnärshem i Helsingfors som dotter till skulptören Viktor Jansson och tecknaren Signe Hammarsten-Jansson.^[4] Hon studerade konst på Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) i Stockholm 1930–1933, på Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors och på olika konstskolor i Paris 1938. År 1943 höll hon sin första konstutställning och samtidigt skrev hon romaner och artiklar och illustrerade bokomslag. Hon fortsatte att arbeta som bildkonstnär – vid sidan av sitt författarskap – under resten av sitt liv.

Hennes första vuxenbok, självbiografin Bildhuggarens dotter, utgavs 1968. Därefter skrev hon ytterligare sex romaner och fem novellsamlingar för vuxna. Utöver sina egna böcker har hon bland annat målat tavlor och även illustrerat J.R.R. Tolkiens Bilbo – En hobbits äventyr och Lewis Carrolls Alice i Underlandet. En känd sångtext finns också bland hennes alster, "Höstvisa" som är tonsatt av Erna Tauro. Tove Janssons böcker har översatts till 45 språk.^[5]

100-årsminnet av Tove Janssons födelse uppmärksammades i både Finland och Sverige. Den 9 augusti 2014 gavs Skatuddsparken i Helsingfors det nya namnet Tove Janssons park.

Tove Jansson växte upp som äldsta syskon av tre i ett konstnärshem i en ateljévåning på Lotsgatan 4 i Skatudden i Helsingfors,^[6] i en hyresfastighet som ägdes av kaffebolaget Paulig. Hennes mor, Signe Hammarsten-Jansson, var konstnär från Sverige och hennes far, Viktor Jansson, kallad Faffan, skulptör. Hennes bror Lars Jansson blev också tecknare, medan hennes andra bror Per Olov Jansson blev fotograf. Under hennes uppväxt tillbringade familjen vintrarna i Helsingfors och somrarna antingen på Blidö i Stockholms skärgård eller en hyrd villa på ön Pellinge i Borgå skärgård. Båda öarna kom att ge inspiration till Mumindalen i Tove Janssons böcker om mumintrollen.^[7][8][9]

Som sextonåring reste Tove Jansson till Sverige för att studera teckning vid Tekniska skolan i Stockholm. Då hade hon redan flera gånger blivit publicerad. 1928 syntes verser och illustrationer i Allas Krönika och samma år illustrationer i Julen. Hon tillverkade även egna tidningar som hon sålde, förutom att hon skrev på de ännu inte publicerade berättelserna "Osynliga makter" och "Matilda och konsten". Året efter publicerades Tove Janssons tecknade serie Prickinas och Fabians äventyr som följetong i den finlandssvenska barntidningen Lunkentus, signerade som "Tove".^[a] 1929 syntes också hennes första teckningar i Garm.^[11] Tove Jansson hade god hjälp av att vara dotter till en tecknare, och till många av de här tidningarna bidrog samtidigt signaturen "Ham" (efter Hammarsten-Jansson).

Tove Jansson återvände 1933 till Helsingfors, där hon samma år debuterade som författare, med Sara och Pelle och Neckens bläckfiskar, skriven under pseudonymen Vera Haij.^[12] Därefter påbörjade hon studier vid Finska Konstföreningens ritskola i Helsingfors, som vanligtvis kallas Ateneum. Där skulle hon vara kvar fram till våren 1937, med återkommande avhopp från studierna. Efter fyra år hade hon ändå etablerat sig som konstnär. Hon blev medlem i konstnärsföreningar och valdes in i både Tecknarsamfundet och Konstnärsgillet.^[13]

Efter studierna reste hon runt i Europa, bland annat till Tyskland, Italien och Paris. År 1934 tillbringade hon i Tyskland, där hon bland annat fäste ett tidigt mumintroll på akvarell.^[14] Under 1938 vistades hon på ett stipendium i Frankrike. Senvåren 1939 reste hon till Italien och passerade på sin väg mot Kampanien konsthistoriska sevärdheter från Verona och söderöver. I resebrev till sin mor beskrev hon hur hon till sist dränkte yllebyxorna (som hon fått från modern) i Lago di Garda, snarlikt hur Mumintrollet i Kometjakten slänger de yllebyxor han fått från sin mor i krokodilernas käftar.^[15]

Efter återkomsten till Finland slog hon sig ned i Helsingfors, där hon blev tecknare för Garm. I sina karikatyrer protesterade hon mot Adolf Hitler och Finlands samarbete med Nazityskland. Dessa väckte reaktioner från Toves tyskvänlige far Viktor. Tove Jansson inledde 1935 en flerårig relation med den några år äldre Ateneum-studenten Sam Vanni, och när den relationen senare avslöjades föll den inte i god jord; Toves far var avogt inställt till judar. Men den självständiga unga konstnärinnan Jansson lät sig inte hindras, utan de två fortsatte att träffas.^[16]

Sammanlagt tecknade Tove Jansson cirka 100 omslag till Garm, förutom ett 500-tal satirteckningar och illustrationer. Hon var mest aktiv under 1940-talet, då hon sågs som "Finlands obestritt främste skämttecknare".^[17] Garm hade en viss opinionsbildande betydelse och kritiserade – inte minst genom Tove Janssons alla vassa skämtteckningar – Nazityskland och Finlands eftergiftspolitik.^[18] Samtidigt kritiserade Jansson och Garm Stalins Sovjet med samma skärpa.

Den första boken om mumintrollen, Småtrollen och den stora översvämningen, gavs ut 1945. Den var dock skriven flera år tidigare, som en motvikt mot kriget omkring henne. Mumintrollet var ursprungligen en liten arg signaturfigur från hennes skämtteckningar i Garm, men i böckerna hamnade han nu i huvudrollen.^[19]

Mumins genombrott kom med den tredje boken Trollkarlens hatt (1948).^[20] Boken översattes till engelska och ledde till att böckerna fick internationell spridning. Samtidigt banade de väg för den tecknade serien om Mumin, som hon började teckna 1954 och som 1959 togs över av hennes yngre bror Lars.^[19]

Böckerna om mumintrollen är Janssons mest kända. De målar upp en sagovärld utan människor men med figurer med väldigt utpräglade personligheter. Huvudpersonen i muminberättelserna är oftast det nyfikna Mumintrollet självt. Bland figurerna finns bland andra den träiga Hemulen, den ångestfyllda Filifjonkan, den självupptagne Muminpappan, den kompromisslösa Lilla My, den rastlöse Snusmumriken och den räddhågsne Sniff.

Ofta strävar mumintrollen efter att finna en mening, kanske inte med livet men med tillvaron som den ser ut just för stunden. Andra återkommande teman är det konstnärliga skapandets vedermödor och de ständigt hotande katastroferna. Liknande teman går igen även i hennes vuxenlitteratur, skriven på 1970- och 1980-talen. Finlands umbäranden under och efter andra världskriget ligger till grund för de ständigt annalkande katastroferna^[21].

Jansson hämtade ofta inspiration till historierna och gestalterna från händelser och människor i sin egen närhet; Muminmamman har många drag gemensamma med hennes egen mor och Too-ticki är ett porträtt av livskamraten Tuulikki Pietilä. Huvudpersonerna i Sommarboken, en liten flicka och hennes farmor, är modellerade efter Janssons brorsdotter och mor. Handlingen är ofta förlagd till Helsingfors eller den finländska skärgården.

År 1968 kom Bildhuggarens dotter, en självbiografi med en beskrivning av barndomsmiljön.

Vänster: Tuulikki Pietilä, Tove Jansson och Signe Hammarsten-Jansson på Klovharun i Borgå skärgård 1958. Där (höger bild är från 2011) finns stugan där Jansson och Pietilä tillbringade minst 25 somrar.

Från 1956 levde hon tillsammans med Tuulikki Pietilä.^[22] De skaffade också lägenheter/ateljéer i samma kvarter.^[23] De tillbringade^[24] 25 somrar ihop på holmen Klovharun i Borgå skärgård.

Efter moderns död 1970 gav sig Tove Jansson tillsammans med Tuulikki Pietilä ut på en lång resa under vilken hon började skriva för vuxna. År 1971 utgavs novellsamlingen Lyssnerskan. Året därpå kom Sommarboken, en historia om Sophia, hennes pappa och farmor och deras somrar på en skärgårdsö, inspirerad av brorsdottern Sophia Janssons somrar med fadern Lars Jansson och farmodern Signe Hammarsten-Jansson.

År 1974 publicerades Tove Janssons första roman. Solstaden hade en för henne ovanlig miljö, där den utspelade sig bland pensionärer i Florida. Efter novellsamlingen Dockskåpet och andra berättelser (1978) följde de två romanerna Den ärliga bedragaren (1982) och Stenåkern, där miljön återigen var den finska. Den ärliga bedragaren är en berättelse om den suddiga gränsen mellan gott och ont, medan Stenåkern har själva skapandet som motiv.

Åren 1976–1977 skrev Jansson en hel del dramatik, med titlar som Gymnastiklärarens död, Dottern och Tio före fyra.^[11]

Under sina sista kreativa år skrev Tove Jansson noveller, vilka utgavs i samlingarna Resa med lätt bagage (1987), Brev från Klara och andra berättelser (1990) och Meddelande. Noveller i urval 1971–1997 (1998). Tove Janssons sista roman var Rent spel 1989, i vilken hon skildrade en nära vänskap mellan två konstnärligt arbetande kvinnor.

Tove Jansson var aktiv ända fram till 1990-talet. Hennes sista egna bok var Meddelande. Noveller i urval 1971–1997, en novellsamling som gavs ut 1998. På 1990-talet godkände hon att Mumin lanserades som japansk animerad TV-serie. Denna följdes upp med en serieversion, producerad med olika nordiska serieskapare. År 1994 tilldelades hon Svenska Akademiens Stora pris och året därpå fick hon professors namn.^[11]

Tillsammans med Tuulikki Pietilä gav hon 1996 ut Anteckningar från en ö, och tre år senare hade dokumentärfilmen Haru – de ensammas ö premiär.

Jansson avled den 27 juni 2001 efter en längre tids sjukdom (cancer och hjärnblödning).^[6] Hon är begravd på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Rättigheterna till Tove Janssons figurer förvaltas av Moomin Characters. Bolaget ägs av ättlingarna till hennes bröder Lars och Per Olov Jansson.^[25] Det hade 2010 fem anställda och leds av Sophia Jansson, Lars Janssons dotter, tillsammans med Roleff Kråkström.^[26]

Tove Jansson hade sin ungdomskärlek i Sam Vanni, kamrat på Ateneum. Senare, när Vanni flyttat utomlands till Paris och London, förälskade hon sig i konstnären Tapio Tapiovaara. Även honom hade hon mött på Ateneum, och de var ett par fram till våren 1942. Hennes komplicerade relation till sin tyskvänlige far spädde på Tove Janssons olust inför att gifta sig och få barn.^[27]

Istället utvecklade hon en feministisk livssyn, där hon satte friheten som kvinna och konstnär högst. Denna inställning fanns kvar under Tove Janssons senare relation med tidningsmannen Atos Wirtanen,^[29] liksom under åren med Tuulikki Pietilä.

År 1946 blev hon bekant med Vivica Bandler, och de blev häftigt förälskade. Eftersom detta var under en tid då relationer mellan kvinnor inte var tillåtna måste de vara diskreta. Muminfigurerna Tofslan och Vifslan var kodord för Tove och Vivica, och symbolen för hotet mot deras kärlek blev Mårran. Samtidigt var Bandler gift med Kurt Bandler och Jansson hade sin relation med Atos Wirtanen.^[30]

I sitt senare författarskap inkluderade Tove Jansson också homosexuella inslag. De dyker upp i romanen Solstaden (mellan två män och mellan män och kvinnor) samt i novellerna "Brev till en idol" och "Den stora resan" (mellan två kvinnor). År 1992 bidrog hon och livskamraten Tuulikki Pietilä med råd och upplysningar till Barbro K. Gustafsson, som det året lade fram sin tvärvetenskapliga doktorsavhandling Erotiska och homosexuella skildringar i Tove Janssons senare litteratur.^[31][32] Homosexualitet avkriminaliserades i Finland först 1971 och klassades till 1981 som sjukdom. Fram till 1999 fanns i Finland en censur mot spridning av skrifter med homosexuellt innehåll (jämför omskrivningarna om Tofslan och Vifslan och Too-ticki samt Janssons senare författarskap).^[33]

Tove Jansson ses ofta som en av 1900-talets största svenskspråkiga barnboksförfattare och jämförs återkommande med Astrid Lindgren.^[34][35] Hon räknas också som en av de internationellt mest kända finländska konstnärerna^[36] och en av de mest kända svenskspråkiga författarna.^[37]

År 2014 firades Tove Janssons 100 år. På minnesportalen Tove 100^[38] presenterades olika sidor av Tove Janssons konst och liv, kompletterat genom den separata Tove Janssons virtuella museum.^[39]

Vid hundraårsjubileet av Tove Janssons födelse gav finländska Myntverket ut ett nytt tvåeuros specialmynt med Tove Jansson-motiv. Myntverket har tidigare gett ut två jubileumsmynt i silver till Tove Janssons ära:^[40] ett 10-euromynt år 2004 och två mynt med värdet 10 euro och 20 euro år 2014.^[41]

På hundraårsdagen av Tove Janssons födelse bytte Skatuddsparken i Helsingfors, belägen nära Tove Janssons föräldrahem, namn till Tove Janssons park.^[42]

År 2020 hade den biografiska dramafilmen Tove premiär. I filmen porträtterar Alma Pöysti Tove Jansson under 1940- och 1950-talet.

Vid två tillfällen har Tove Jansson-priset delats ut till en person som förtjänstfullt verkat för barn- och ungdomskultur i Finland.^[43]

• 2003 – Irmelin Sandman Lilius^[44]
• 2006 – Maija Baric

År 1993 öppnades temaparken Muminvärlden i Nådendal. I Tammerfors finns den permanenta konstutställningen "Mumindalen", bestående av över 2 000 konstverk som Tove Jansson donerade till Tammerfors Konstmuseum mellan 1986 och 1997. Jansson är representerad vid bland annat Göteborgs konstmuseum^[45].

• 
  Syskonskaran Tove Jansson, Lars Jansson och Per Olov Jansson, i slutet av 1920-talet
• 
  Astrid Lindgren och Tove Jansson 1958
• 
  10-eurominnesmynt utgivet 2004 av finländska Myntverket

• 1945 – Småtrollen och den stora översvämningen (första nyutgåva 1991)
• 1946 – Kometjakten (från och med andra upplagan^[b] kallad Mumintrollet på kometjakt; bearbetad utgåva utkom 1968 under namnet Kometen kommer)
• 1948 – Trollkarlens hatt (något bearbetad utgåva utkom 1969 med samma namn)
• 1950 – Muminpappans bravader (bearbetad utgåva utkom 1968 under namnet Muminpappans memoarer)
• 1954 – Farlig midsommar
• 1957 – Trollvinter
• 1962 – Det osynliga barnet (novellsamling)
• 1965 – Pappan och havet
• 1970 – Sent i november
• 1959 – Mumintrollet och hemliga tecknen (en lättläst bearbetning av ett urval ur Kometjakten)

• 1952 – Hur gick det sen? Boken om Mymlan, Mumintrollet och Lilla My
• 1960 – Vem ska trösta knyttet?
• 1969 – Mumintrollen (tillsammans med Lars Jansson, bilder från Sveriges Radio)
• 1977 – Den farliga resan
• 1980 – Skurken i muminhuset (bilder (fotografier) av brodern Per Olov Jansson)
• 1993 – Visor från Mumindalen (tillsammans med brodern Lars Jansson och Erna Tauro)

• 1933 – Sara och Pelle och Neckens bläckfiskar (under pseudonymen Vera Haij)
• 1968 – Bildhuggarens dotter (självbiografisk berättelse)
• 1971 – Lyssnerskan (novellsamling)
• 1972 – Sommarboken
• 1974 – Solstaden
• 1978 – Dockskåpet och andra berättelser (novellsamling)
• 1982 – Den ärliga bedragaren
• 1984 – Stenåkern
• 1987 – Resa med lätt bagage (novellsamling)
• 1989 – Rent spel
• 1990 – Brev från Klara
• 1993 – Anteckningar från en ö (självbiografisk; illustrerad av Tuulikki Pietilä)
• 1998 – Meddelande. Noveller i urval 1971–1997 (novellsamling)
• 2017 – Bulevarden och andra texter

• 1937 – En bok om segling av Harald Hammersten
• 1937 – Jag av Ella Pipping
• 1943 – Tveskäggs krumelurer av Lorenz von Numers
• 1943 – Lill-Olle och harpalten av Brita Hiort af Ornäs
• 1944 – Små sagor om små kryp för små barn 1: Om flugan Maja av Martin Söderhjelm
• 1944 – Nalleresan av Solveig von Schoultz
• 1944 – Learn English (lärobok) av Ole Reuter mfl.
• 1947 – Bröderna Borgs bedrifter av Carolus Sjöstedt (som Don Carlos)
• 1951 – Våren vaknar av Lilli Forss-Nordström
• 1952 – Zebran Sebulon och andra djursagor av Erik Gardberg
• 1959 – Snarkjakten av Lewis Carroll
• 1962 – Bilbo – En hobbits äventyr av J. R. R. Tolkien
• 1966 – Alice i underlandet av Lewis Carroll

• Westin, Boel (2007). Tove Jansson – ord, bild, liv. Helsingfors: Schildt. Libris 10627491. ISBN 978-951-50-1672-0. http://books.google.se/books?id=iF1gAgAAQBAJ&printsec=frontcover&hl=sv&source=gbs_ge_summary_r&cad=0#v=onepage&q&f=false 
• Karjalainen, Tuula; Lahdenperä, Hanna (övers.) (2013). Tove Jansson – arbeta och älska (Finska originalets titel: Tee työtä ja rakasta). Stockholm: Norstedts. Libris 14773679. ISBN 978-91-1-305622-7 

• Westin, Boel (1988). Familjen i dalen: Tove Janssons muminvärld. Stockholm: Bonnier. Libris 755385. ISBN 91-0-047460-6  Doktorsavhandling.
• Kruskopf, Erik; Jansson, Per Olov (1992). Bildkonstnären Tove Jansson. Stockholm: Bonnier. Libris 7148943. ISBN 91-0-055523-1 
• Kåreland, Lena; Werkmäster, Barbro (1994). Livsvandring i tre akter: en analys av Tove Janssons bilderböcker Hur gick det sen?, Vem ska trösta knyttet?, en farliga resan. Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet, 54. Uppsala: Hjelm. ISSN 0347-5387 Libris 7767745. ISBN 91-87922-53-3 
• Tolvanen, Juhani; Kronqvist, Dan (övers.) (2000). Vid min svans! Tove och Lars Janssons tecknade muminserie (finska originalets titel: Muumisisarukset Tove ja Lars Jansson). Esbo: Schildt. Libris 7845254. ISBN 951-50-1160-4 
• Björk, Christina: Tove Jansson, mycket mer än Mumin. Bilda förlag, Stockholm 2003. ISBN 91-574-5967-3
• Rehal-Johansson, Agneta (2006). Den lömska barnboksförfattaren: Tove Jansson och muminverkets metamorfoser. Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet, 93. Göteborg: Makadam. ISSN 0347-5387 Libris 10224425. ISBN 91-7061-033-9  Doktorsavhandling.
• Svensson, Helen; Westin, Boel (2014). Brev från Tove Jansson. Schildts & Söderströms. Libris 16646661. ISBN 978-951-52-3408-7 
• Karlsson, Petter (2014). Muminvärlden & verkligheten: Tove Janssons liv i bilder. Stockholm: Ström. ISBN 978-91-7126-304-9 
• Gravett, Paul (2023). Illustratören Tove Jansson. Helsingfors: Förlaget M. ISBN 978-952-333-533-2 

• Wikimedia Commons har media som rör Tove Jansson.
  Bilder & media
• ”Jansson, Tove”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4317-1416928956923 
• Jansson, Tove i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
• Moomin.com – Tove Jansson
• Svenska Yle/Arkivet: Radio- och tv-material om Tove Jansson
• Svenska Yle/Arkivet: Tove Jansson läser sina böcker
• Tove Jansson i Libris

v • r H.C. Andersen-medaljen från IBBY Författare Eleanor Farjeon (1956) • Astrid Lindgren (1958) • Erich Kästner (1960) • Meindert DeJong (1962) • René Guillot (1964) • Tove Jansson (1966) • James Krüss och José Maria Sanchez-Silva (1968) • Gianni Rodari (1970) • Scott O'Dell (1972) • Maria Gripe (1974) • Cecil Bødker (1976) • Paula Fox (1978) • Bohumil Říha (1980) • Lygia Bojunga (1982) • Christine Nöstlinger (1984) • Patricia Wrightson (1986) • Annie M.G. Schmidt (1988) • Tormod Haugen (1990) • Virginia Hamilton (1992) • Michio Mado (1994) • Uri Orlev (1996) • Katherine Paterson (1998) • Ana Maria Machado (2000) • Aidan Chambers (2002) • Martin Waddell (2004) • Margaret Mahy (2006) • Jürg Schubiger (2008) • David Almond (2010) • María Teresa Andruetto (2012) • Nahoko Uehashi (2014) • Cao Wenxuan (2016) • Eiko Kadono (2018) • Jacqueline Woodson (2020) • Marie-Aude Murail (2022) Illustratörer Alois Carigiet (1966) • Jiří Trnka (1968) • Maurice Sendak (1970) • Ib Spang Olsen (1972) • Farshid Mesghali (1974) • Tatjana Mawrina (1976) • Svend Otto S. (1978) • Suekichi Akaba (1980) • Zbigniew Rychlicki (1982) • Mitsumasa Anno (1984) • Robert Ingpen (1986) • Dusan Kállay (1988) • Lisbeth Zwerger (1990) • Kveta Pacovská (1992) • Jörg Müller (1994) • Klaus Ensikat (1996) • Tomi Ungerer (1998) • Anthony Browne (2000) • Quentin Blake (2002) • Max Velthuijs (2004) • Wolf Erlbruch (2006) • Roberto Innocenti (2008) • Jutta Bauer (2010) • Petr Sís (2012) • Roger Mello (2014) • Rotraut Susanne Berner (2016) • Igor Olyenikov (2018) • Albertine Zullo (2020) • Suzy Lee (2022)