Genom meningsskiljaktigheter dem emellan rörande flygsäkerheten efter försök på Svalbard sommaren 1896 då ballongen inte kunde starta lämnade Ekholm Andrées ballongexpeditionsprojekt till Nordpolen 1897. Detta räddade hans liv då alla de tre, som följde med på ballongfärden förolyckades.[6]
Ekholm var den förste, som tillämpade värmelärans satser på den allmänna cirkulationen i atmosfären 1891. År 1889 hade Julius von Hann förklarat, att temperaturskillnaderna mellan högre delar av anticykloner och cykloner berodde på adiabatiska förändringar i luftmassorna. Ekholm försökte nu med Carnots princip förklara vissa företeelser inom cirkulationen i atmofären.[7]
Bland Ekholms skrifter märks Anwendung des Carnotschen Satzes auf die Kreisläufe in der Atmosphäre (1891), Wetterkarten und Luftdrucksschwankungen (1904), flera uppsatser i samma ämne 1904-08, On the variations of climate of the geological and historical past and their causes (1906) samt tillsammans med Svante ArrheniusÜber die nahezu 26-tägige Periode der Polarlichter und Gewitter (1898).[7] Han var ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien från 1905.
^Engström Christer, Marklund Kari, red (1989). Nationalencyklopedin: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund utarbetat på initiativ av Statens kulturråd. Bd 1 [A-Asa]. Höganäs: Bra böcker. sid. 373. Libris8211186
.png)
