Lista över Irlands regenter omfattar de personer, som har varit ledare (statschef) för ön och sedermera staten Irland. Enligt tidigmedeltida legender har det funnits storkonungar (iriska: Ard Rí, engelska: High King), som har styrt över landet sedan 1500-talet f.Kr. eller kanske till och med så tidigt som 1900-talet f.Kr. Numera avskrivs dessa av forskarna dock som legender och det är först från och med 400-talet e.Kr. som det möjligtvis ligger något verklighetsbaserat bakom de legendariska namnen. Dessutom är det först från och med 800-talet, som storkonungarna är säkerställt historiska. De personer, som sägs ha innehaft posten innan dess anses numera vara en blandning av fakta, legender, sagor och propaganda, i ett försök av senare tiders regenter och krönikeskrivare att sträcka den politiska enigheten på ön så långt tillbaka som möjligt. Dessutom omnämns inte titeln i tidig irländsk lag, så före 800-talet är det anakronistiskt att tala om storkonungar. Listan över historiska storkonungar inleds därför med Máel Sechnaill mac Máele Ruanaids tillträde 846.
I annalerna beskrivs senare storkonungar ofta som rígh Érenn co fressabra ("Kungar av Irland med opposition"), vilket syftar på den instabilitet, som drabbade storkonungaskapet efter Máel Sechnaill mac Domnaills död 1022. Han hade blivit avsatt av Brian Boru 1002, men återinsatt 1014 efter Brians död. Sådana avsättningar blev dock mycket vanliga under återstoden av 1000-talet och 1100-talet och titeln storkonung avskaffades i slutet av 1100-talet, efter den normandiska invasionen av Irland från England 1171. Den siste, som utnämndes till storkonung av Irland var Ruaidrí Ua Conchobair 1166. Han fick dock titeln kung av Irland i ett försök att verkligen skapa ett enat irländskt kungadöme på ön, vilket dock misslyckades på grund av den engelska invasionen.
Den dåvarande engelske kungen Henrik II lät inrätta Herredömet Irland (engelska: Lordship of Ireland) och därmed också skapa titeln Herre över Irland (engelska: Lord of Ireland) och gav den till sin son Johan 1177. När Johans äldre bror Rikard Lejonhjärta dog 1199 fann sig Johan vara kung av England och därigenom kom de engelska regenterna att inneha titeln fram till 1500-talet. Genom den irländska kronakten (1542) avskaffades titeln av det irländska parlamentet och den dåvarande engelske kungen Henrik VIII blev istället kung av Irland (engelska: King of Ireland). Därmed avskaffades också herredömet och Kungariket Irland (engelska: Kingdom of Ireland) bildades. De engelska regenterna fortsatte som Irlands regenter, så även när England och Skottland förenades i personalunion under Jakob I 1603.
1707 gick England och Skottland även i realunion och bildade Kungariket Storbritannien (engelska: Kingdom of Great Britain). Kungariket Irland skulle dock komma att kvarstå som ett eget rike i personalunion med Storbritannien i ytterligare ett århundrade. Genom unionsakterna (1800) sammanslogs kungarikena Storbritannien och Irland och bildade Förenade kungariket Storbritannien och Irland (engelska: United Kingdom of Great Britain and Ireland) varvid det irländska kungariket alltså upphörde att existera. Den nya staten existerade i denna form fram till början av 1900-talet, då, efter uppror från irländarnas sida, större delen av ön Irland den 6 december1922 bröt sig loss från kungariket och bildade den Irländska fristaten (iriska: Saorstát Éireann, engelska: Irish Free State). Den brittiske monarken kvarstod dock formellt som Irlands statschef fram till 28 april1949, då republiken Irland utropades och landet blev helt självständigt från Storbritannien. Redan ett årtionde tidigare (1938) hade dessutom Douglas Hyde blivit Irlands förste president.
I och med den normandiska invasionen av Irland 1171 avskaffades titeln "Storkonung" (Ruaidrí Ua Conchobair behöll titeln "Kung av Irland" till sin död) och de engelska regenterna tog över som "herrar av Irland". Under 1200- och 1300-talen framträdde dock två pretendenter, som försökte återupprätta titeln Storkonung. De fick dock inte stöd av Irlands menighet och blev därför kortvariga i sina anspråk.
Sedan den engelske kungen Henrik II hade invaderat Irland utropade han det till herredöme (engelska: Lordship) och gjorde sin andre son Johan till den förste innehavaren av titeln Herre över Irland (engelska: Lord of Ireland). Johan var inte arvinge till den engelska tronen – hans äldre bror Rikard blev kung av England efter fadern Henriks död 1189. Tio år senare (1199) dog emellertid Rikard utan arvingar, varför brodern Johan även blev kung av England. Titeln herre över Irland kom från och med då att bli en av de titlar kungen av England bar, till dess att den avskaffades 1542.
Kungar och regerande drottningar av Irland (1542–1801)
1541 utfärdade Irlands parlament den irländska kronakten (som trädde i kraft 1542), varigenom Herredömet Irland och titeln Herre över Irland avskaffades och ersattes av Kungariket Irland och Kung av Irland. Anledningen var, att Henrik VIII under 1530-talet hade brutit med påven och inlett reformationen. Många irländare kände nämligen, att påven var deras sanna överhuvud och "herren över Irland" bara var hans ställföreträdare, eftersom Henrik II på 1100-talet hade fått Irland som län av påven. Genom den nya titeln etablerades det dock, att den engelske regenten var Irlands överhuvud.
1603 fick England och Skottland samme kung (Jakob I) och han fortsatte också traditionen att de engelska regenterna skulle vara Irlands regenter. När de engelska och skotska kungadömena avskaffades under Oliver Cromwells tid skedde detsamma med Irland, som 1653–1660 utgjorde ett lordprotektorat, som ingick i det engelska samväldet. 1660 återupprättades monarkin i både England, Skottland och Irland och Karl II blev kung över alla tre länderna.
När England och Skottland förenades än starkare 1707 och bildade Kungariket Storbritannien gällde detta dock inte Irland, som fortsatte som ett eget kungarike i personalunion med Storbritannien fram till 1801.
Edvard VI utnämnde Lady Jane Grey till sin tronföljare. Fyra dagar efter hans död den 6 juli1553 utropades Jane till regerande drottning. Nio dagar efter utnämningen, den 19 juli, bytte det kungliga rådet (engelska the Privy Council) sida och utropade Edvard VI:s katolska halvsyster Maria till drottning istället. Jane avrättades 1554, vid 16 års ålder. Få historiker anser henne ha varit legitim som monark.
Namn Svenska · Engelska
Bild
Födelse
Tillträde
Frånträde
Död
Källor
Jane Grey "Niodagarsdrottningen" (Lady Jane Grey, the Nine Days Queen)
Enligt villkoren för äktenskapet mellan Filip I av Neapel (Filip II av Spanien från och med 15 januari1556) och drottning Maria I, skulle Marias titlar och privilegier även tillfalla Filip så länge äktenskapet varade. Alla officiella dokument, inklusive lagar stiftade av parlamentet, skulle dateras med bådas namn och parlamentet skulle sammankallas under det gemensamma parets auktoritet. En parlamentslag gav honom titeln kung och sade att han "skall bistå hennes höghet ... i den lyckliga administrationen av hennes nåds land och områden" (engelska "shall aid her Highness ... in the happy administration of her Grace’s realms and dominions")[25] (även om lagen på andra ställen angav, att Maria skulle vara "ensam drottning"). Oavsett skulle Filip samregera med sin gemål.[26] Eftersom Englands nye kung inte kunde läsa engelska, beordrades det att en not över alla statsärenden skulle upprättas på latin eller spanska.[26][27][28] Mynt präglades med både Marias och Filips ansikte och Englands riksvapen (se bild till höger) sammansattes med Filips för att visa på deras samregering.[29][30] Lagar, som gjorde det till högförräderi att förneka Filips kungliga auktoritet instiftades i England[31] och Irland.[32]1555 utfärdade påven Paulus IV en bulla där Filip och Maria erkändes som rättmätig kung respektive drottning av Irland.
Namn Svenska · Engelska
Bild
Födelse
Tillträde
Frånträde
Död
Källor
Elisabet I "Jungfrudrottningen" (Elizabeth I, the Virgin Queen)
Kungar och regerande drottning av det förenade kungariket (1801–1922)
Genom unionsakterna (utfärdade 1800) förenades Kungariket Irland från och med 1 januari1801 med Kungariket Storbritannien och de båda länderna bildade därmed Förenade kungariket Storbritannien och Irland. Därmed var kung (eller regerande drottning) av detta land den enda titel monarkerna hade från och med 1801. På Irland grodde dock missnöjet och uppror förekom vid flera tillfällen, varav det mest kända torde vara Påskupproret1916. Den 6 december1922 utropades Irland till en självständig stat, den så kallade Irländska fristaten. Den brittiske monarken skulle dock formellt komma kvarstå som Irlands statschef till 1949.
Eftersom Irland lösgjordes från det förenade kungadömet den 6 december1922 förlorade den brittiske monarken överhögheten över Irland i egenskap av Storbritanniens regent. Dock var Irland fortfarande monarki och den brittiske monarken innehade fortfarande posten som Irlands kung. Efter att sedan 1801 ha varit en del av Storbritannien var Irland nu emellertid återigen ett eget kungarike i personalunion med Storbritannien. Eftersom inte hela Irland hade lösgjorts (de sex nordligaste grevskapen var fortfarande en del av Storbritannien) ändrades namnet den 12 april1927 till Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland. Genom statuterna i Westminster (1931) bestämdes det, i det brittiska parlamentet, att det enbart var kungen av Irland, som hade makt över fristaten, och inte kungen av Storbritannien (även om de båda titlarna råkade innehas av samma person). Denna ordning kvarstod fram till 28 april1949, då republiken Irland utropades och alla former av union mellan Storbritannien och Irland avskaffades. Därefter har Irlands president varit landets statschef.
När den irländska fristaten hade bildats 1922 utnämndes en irländsk generalguvernör, som skulle vara monarkens ställföreträdare. Denna post ersattes 1938 av en president, som fram till 1949 alltså var ställföreträdare för monarken, men sedan dess har varit Irlands statschef.
^Datumet för Edvard II:s död ifrågasätts av Ian Mortimer i hans bok "The Perfect King: The Life of Edward III, Father of the English Nation" (ISBN 009952709X), där han hävdar att Edvard kanske inte blev mördad, utan hölls fängslad i Europa i ytterligare flera år.
^Filip var inte tänkt att vara enbart regentgemål; Maria I:s make tänktes istället som medregent under hennes styre, se Filip II:s styre i England. Emellertid är hans makts utsträckning och status tvetydiga. En parlamentslag (1 Mar. stat. 2 c. 2Arkiverad 20 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine.) anger att Filip ska ha titeln kung och "skall bistå hennes höghet ... i den lyckliga administrationen av hennes nåds land och områden" (engelska "shall aid her Highness ... in the happy administration of her Grace’s realms and dominions"), men på annat håll hävdas det, att Maria ska vara ensam drottning.