Lista över Skottlands regenter upptar de personer som har varit Kungariket Skottlandsstatschefer. Enligt traditionen var Kenneth MacAlpin (Cináed mac Ailpín) den förste som var Skottarnas konung (engelska King of Scots), som grundade staten år 843. Distinktionen mellan kungariket Alba/Skottland och pikternas kungarike är resultatet av senare medeltida mytbildning och missförstånd genom en ändring i benämning, genom att Rex Pictorum (Pikternas konung, engelska King of the Picts) blir ri Alban (Kung av Alba, engelska King of Alba) under Donald II, då annalerna ändrade språk från latin till folkspråket mot slutet av 800-talet. Då hade nämligen ordet Alba på gaeliska kommit att avse pikternas kungarike snarare än Britannien (som var dess äldre betydelse).[1]
Pikternas kungarike blev helt enkelt känt som Kungariket Alba på gaeliska, vilket sedermera på engelska blev känt som Skottland (engelska Scotland); termerna finns kvar i båda språken än idag. Senast i slutet av 1000-talet använde skotska kungar termen rex Scottorum, eller Skottarnas konung (engelska King of Scots), när de benämnde sig själva på latin. Titeln Skottarnas konung slutade användas 1707 när Kungariket Skottland gick samman med Kungariket England för att bilda Kungariket Storbritannien. Därigenom blev drottning Anna Skottlands sista monark (och samtidigt Englands sista) och Storbritanniens första. De två kungarikena hade haft samma monark sedan 1603 (se Kronornas förening) och Karl II var den siste skotske monark som faktiskt kröntes i Skottland, vid Scone1651.
Kröningseden
Kröningseden, som svors av samtliga skotska regenter från Jakob VI till Karl II godkändes av Skottlands parlament1567 (svensk översättning och engelskt original):
”
Jag, N.N., lovar högtidligen, i den evige, min Guds närvaro, att jag, under hela min levnadstid, skall tjäna samme evige, min Gud, till min yttersta makt, enligt vad Han har föreskrivit i sitt heliga ord, uppenbarat och bevarat i Nya och Gamla testamentet; och enligt samma ord skall upprätthålla Jesu Kristi sanna religion, predikan av Hans heliga ord, och rätt utföra hans sakrament, nu erhållna och utförda i riket; och skall avskaffa och motverka all falsk religion som motsäger densamma; och skall styra över folket, som har anförtrotts i min vård, enligt Guds vilja och bud, uppenbarat i hans förutnämnda ord, och enligt de härliga lagar och föreskrifter, som har erhållits i detta rike, på intet sätt motsägande sagda ord från den evige, min Gud; och skall handla till det yttersta för Guds kyrka och allt kristet folk sann och perfekt fred i alla kommande tider; rättigheterna och skyldigheterna, med alla Skottlands kronas rättfärdiga privilegier, skall jag bevara och hålla obestridda, varken skall jag överföra eller fjärma mig från desamma; jag skall förbjuda och förtrycka alla ansatser och försökt till stöld, förtryck och alla sorters fel; i alla domar, skall jag beordra och försäkra, att rättvisa och rimlighet ges alla varelser utan undantag, såsom han är nåderik mot dig och mig, som är herre och fader över all nåd; och i hela mitt land och rike skall jag noga utrota allt kätteri och fiender till den sanna gudsdyrkan, som skall dömas av Guds sanna kyrka för sagda brott; och dessa saker ovan skrivna försäkrar jag ärligt genom min högtidliga ed.
„
”
I, N.N., promise faithfully, in the presence of the eternal, my God, that I, enduring the whole Course of my Life, shall serve the same Eternal, my God, to the utmost of my Power, accordingly as he required in his most Holy Word, revealed and contained in the New and Old Testament; and according to the same Word shall maintain the true Religion of Jesus Christ, the preaching of his Holy Word, and due and right administration of his Sacraments, now received and practised within this Realm; and shall abolish and oppose all false Religion contrary to the same; and shall rule the People committed to my Charge, according to the Will and Command of God, revealed in his foresaid Word, and according to the lovable Laws and Constitutions received in this Realm, in no way repugnant to the said Word of the Eternal, my God; and shall procure to my utmost to the Kirk of God and whole Christian people true and perfect Peace in all times coming; the Rights and Rents, with all just privileges of the Crown of Scotland, I shall preserve and keep inviolate, neither shall I transfer nor alienate the same; I shall forbid and repress in all Estates and all Degrees theft, Oppression and all kind of Wrong; in all Judgements, I shall command and procure that Justice and Equity be kept to all creatures without exception, as he be merciful to me and you that is the Lord and Father of all Mercies; and out of all my lands and empire I shall be careful to root out all Heresy and Enemies to the true Worship of God, that shall be convicted by the true Kirk of God of the foresaid Crimes; and these Things above-written I faithfully affirm by my solemn Oath.
VI Vilhelm och Maria, Kung och Drottning av Skottland, lovar och svär ärligen, genom denna vår högtidliga ed, i den evige Gudens närvaro, att under hela vår livstid skall vi tjäna samme evige Gud, med all vår makt, såsom han har föreskrivit i sitt heliga ord, uppenbarat och bevarat i Nya och Gamla testamentet; och enligt samma ord skall upprätthålla Jesu Kristi sanna religion, predikan av hans heliga ord och rätt utförande av sakramenten, nu erhållna och predikade inom riket Skottland; och skall avskaffa och motstå all falsk religion, som motsäger densamma, och skall styra över folket, som har anförtrotts i vår vård, enligt Guds vilja och bud, uppenbarat i hans tidigarenämnda ord, och enligt den lovvärda lagar och föreskrifter, som har erhållits i detta rike, på intet sätt motsägande sagda ord från den evige Guden; och skall till vår yttersta makt säkerställa till Guds kyrka och allt kristet folk sann och perfekt fred för alla kommande tider. Att vi skall bevara och hålla obestridda rättigheterna och skyldigheterna, med alla Skottlands kronas rättfärdiga privilegier, varken skall vi överföra eller fjärma oss från desamma; att vi skall förbjuda och förtrycka alla ansatser och försökt till stöld, förtryck och alla sorters fel. Och vi skall beordra och säkerställa, att rättvisa och likhet i alla domar ska ges alla personer utan undantag, oss skall Gud och all nåds fader vara nådefull. Och vi skall vara noga med att utrota alla kättare och fiender till den sanna gudsdyrkan, som skall dömas av Guds sanna kyrka för sagda brott, uti våra land och skotska rike. Och vi försäkrar ärligt ovannämnda saker genom vår högtidliga ed.
„
”
WE William and Mary, King and Queen of Scotland, faithfully promise and swear, by this our solemn Oath, in presence of the Eternal God, that during the whole Course of our Life we will serve the same Eternal God, to the uttermost of our Power, according as he has required in his most Holy Word, revealed and contained in the New and Old Testament; and according to the same Word shall maintain the true Religion of Christ Jesus, the preaching of his Holy Word, and the due and right Ministration of the Sacraments, now received and preached within the Realm of Scotland; and shall abolish and gainstand all false Religion contrary to the same, and shall rule the People committed to our Charge, according to the Will and Command of God, revealed in his aforesaid Word, and according to the laudable Laws and Constitutions received in this Realm, no ways repugnant to the said Word of the Eternal God; and shall procure, to the utmost of our power, to the Kirk of God, and whole Christian People, true and perfect Peace in all time coming. That we shall preserve and keep inviolated the Rights and Rents, with all just Privileges of the Crown of Scotland, neither shall we transfer nor alienate the same; that we shall forbid and repress in all Estates and Degrees, Reif, Oppression and all kind of Wrong. And we shall command and procure, that Justice and Equity in all Judgments be kept to all Persons without exception, us the Lord and Father of all Mercies shall be merciful to us. And we shall be careful to root out all Heretics and Enemies to the true Worship of God, that shall be convicted by the true Kirk of God, of the aforesaid Crimes, out of our Lands and Empire of Scotland. And we faithfully affirm the Things above-written by our solemn Oath.
„
Namn
Under medeltiden talades i Skottland gaeliska och därför återges namnen först på svenska, därefter på modern engelska (som är Skottlands nuvarande största språk) i de fall de skiljer sig från svenskan och, såvitt de är kända, på modern och medeltida gaeliska. I vissa fall har namnen fått en viss grundform på svenska (såsom att James har blivit Jakob, Charles har blivit Karl etcetera) och det är dessa namn, som används här.
Kenneth MacAlpins styre inleder vad som kallas huset Alpin, ett helt modernt påfund. Kenneth MacAlpins ättlingar delades i två grenar; kronan växlade mellan de båda, och en kungs död inom den ena grenen påskyndades ofta av krig eller en pretendent från den andra. Malkolm II var den siste kungen av ätten Alpin; under sin regering krossade han allt motstånd och, då han inte hade några söner, lyckades överföra kronan till sin dotters son Duncan I, som därmed grundade ätten Dunkeld.
Namn Svenska · Modern engelska Modern gaeliska · Medeltida gaeliska Smeknamn på gaeliska [med svensk översättning]
Bild
Födelse
Tillträde
Frånträde
Död
Källor
Kenneth I (Coinneach mac Ailpei · Cináed mac Ailpín/Ciniod m. Ailpin · An Ferbasach [Erövraren])
Duncan tog över tronen då han var dotterson till Malkolm II (han var också arvinge till Malkolm I, eftersom hans farfar, Duncan av Atholl, var tredje son till denne).[20] Ätten Dunkeld var därför en fortsättning på ätten Alpin. Efter en misslyckad regering blev Duncan dödad på slagfältet av Macbeth, som fick ett långt och ganska framgångsrikt styre.
Namn Svenska · Modern engelska Modern gaeliska · Medeltida gaeliska Smeknamn på gaeliska [med svensk översättning]
Bild
Födelse
Tillträde
Frånträde
Död
Källor
Duncan I (Donnchadh mac Crìonain · Donnchad mac Crínáin · An t-Ilgarach [Den sjuke])
Omkring 1001 son till Crínán av Dunkeld, dotterson till Malkolm II och sonsons son till Malkolm I
I ett antal fältslag mellan 1057 och 1058 blev både Macbeth och hans arvinge och styvson Lulach besegrade och dödade av Duncans son Malkolm III, som gjorde anspråk på tronen. De dynastiska fejderna tog dock inte slut i och med detta; när Malkolm stupade i strid gjorde hans bror Donald Ban anspråk på tronen och förvisade Malkolms söner från Skottland. Inbördeskrig inom familjen utbröt, där Donald Ban och Malkolms son Edmund stod mot Malkolms engelskstödda söner, först ledda av Duncan II och sedan av Edgar. Edgar triumferade och skickade sin farbror och bror i kloster. Efter David I:s styre gick den skotska tronen i arv enligt primogeniturens regler från far till son, eller, om detta inte var möjligt, från bror till bror.
Namn Svenska · Modern engelska Modern gaeliska · Medeltida gaeliska Smeknamn på gaeliska [med svensk översättning]
Bild
Födelse
Tillträde
Frånträde
Död
Källor
Malkolm III (Maol Chaluim mac Dhonnchaidh · Máel Coluim mac Donnchada · Cenn Mór [Stor hövding])
Den siste kungen av ätten Dunkeld var Alexander III. Hans första hustru Margareta hade fött honom två söner och en dotter, men 1286 var hans söner döda och hans dotter Margareta hade fått en enda dotter, som också hette Margareta, med sin man, kung Erik Prästhatare av Norge innan hon själv dog. Alexander gifte om sig, men omkom på våren 1286 i en ridolycka på väg hem. Hans hustru, Yolande av Dreux, var gravid, men i november 1286 hade allt hopp om att hon skulle föda ett levande barn slocknat. I fördraget i Salisbury erkände Skottlands väktare därför Alexanders dotterdotter, Margareta av Norge, som Skottlands regerande drottning. Margareta var kvar hos sin far i Norge till hösten 1290, då hon skickades till Skottland. Emellertid dog hon under färden i Orkney, utan att ha satt foten på skotsk mark, och utan att ha blivit krönt i Scone. Därför anses hon inte alltid som drottning.
Namn Svenska · Modern engelska
Bild
Födelse
Tillträde
Frånträde
Död
Källor
Margareta (Margaret, the Maid of Norway [Jungfrun av Norge])
Margaretas död inledde ett tvåårigt interregnum i Skottland, orsakat av en successionskris. I och med hennes död var Vilhelm I:s ättlingar utdöda; inte heller fanns det någon självklar arvinge. Tretton kandidater presenterade sig; de mest betydande var John de Balliol, som var barnbarnsbarn till Vilhelm I:s yngre bror David av Huntingdon, och Robert de Brus, som var herre till Annandale och Davids barnbarn. De skotska magnaterna inbjöd Edvard I av England att slita tvisten om tronanspråken. Han gjorde så, men tvingade samtidigt skottarna att svära honom trohetsed som sin herre. Slutligen bestämdes det, att John de Balliol skulle bli kung, men han visade sig vara svag och inkompetent, och 1296 tvingades han att abdikera av Edvard, som sedan försökte annektera Skottland till England.
Namn Svenska · Modern engelska · Gaeliska
Bild
Födelse
Tillträde
Frånträde
Död
Källor
John Balliol (Iain Balliol · Toom Tabard [Tom mantel])
I tio år hade Skottland ingen egen kung. Skottarna vägrade dock att acceptera det engelska styret; först kämpade William Wallace och sedan, efter hans avrättning, Robert the Bruce (sonson till 1292 års tronpretendent) mot engelsmännen. Bruce och hans anhängare dödade den rivaliserande tronpretendenten John III Comyn den 10 februari 1306 vid Greyfriars Church i Dumfries. Strax därpå kröntes Robert till Skottlands kung i Scone. Hans energi och det faktum att den kraftfulle Edvard I efterträddes på den engelska tronen av sin svage son Edvard II, gjorde att Skottland kunde frigöra sig från det engelska styret; i slaget vid Bannockburn 1314 krossades engelsmännen av skottarna och 1329 gick engelsmännen i ett avtal med på att acceptera Skottlands självständighet. Roberts efterträdare, hans son David, var ännu omyndig vid sitt trontillträde. Engelsmännen återupptog då kriget och David tvingades fly riket av kung Johns son Edvard Balliol, som lyckades bli krönt till Skottlands kung och ge bort Skottlands sydligaste provinser till England, innan han kördes ut ur riket. David tillbringade stor del av sitt liv i exil, först i frihet hos sin allierade, kungen av Frankrike, och sedan i fängelse i England; han kunde återvända till Skottland först 1357. När han dog barnlös 1371 dog ätten Bruce ut.
Namn Svenska · Modern engelska · Gaeliska
Bild
Födelse
Tillträde
Frånträde
Död
Källor
Robert I (Robert the Good [Robert den gode] · Roibert a Briuis)
Robert the Stewart var son till Robert I:s dotter Marjorie. Då han var född 1316 var han äldre än sin morbror David II. Därför var han vid sitt trontillträde en gammal man, som inte kunde regera med kraft – ett problem som även hans son Robert III led av efter att han hade ådragit sig permanenta skador i en ridolycka. Efter dessa båda regenter följde ett antal förmyndarskap, eftersom efterföljande kungar var mycket unga. Därför uppstod under Stewartarnas tid långa perioder av kunglig oförmåga, under vilka adeln tog makten från kronan, följda av perioder av personligt styre av regenterna, under vilka han eller hon försökte ta hand om de problem, som hade uppstått under hans eller hennes egen omyndighetstid och under föregående regenters tid. Det blev allt svårare att styra Skottland, eftersom den mäktiga adeln blev alltmer omedgörlig; Jakob I:s försök att hindra oordningen i riket slutade med att han blev mördad; Jakob III blev dödad i ett inbördeskrig mellan honom och adeln, som leddes av hans egen son; när Jakob IV, som hade styrt med fast hand och undertryckt adeln, stupade i slaget vid Flodden, blev hans hustru Margareta Tudor, som hade utsetts till förmyndare för deras unge son Jakob V, avsatt av adelsmännen och Jakob V:s egen hustru, Marie de Guise, lyckades under sin unga dotter Maria I:s omyndighetstid styra Skottland enbart genom att söndra och härska bland adelsfraktionerna, och genom att med givmild hand utdela franska mutor. Jakob V:s dotter Maria I såg det som omöjligt att styra Skottland, när hon hade att göra med adelns självsäkerhet och folkets omedgörlighet, då de höll sig till kalvinismen och avvisade hennes katolicism. Hon tvingades abdikera och flydde till England, där hon avrättades för förräderi mot den engelska drottningen Elisabet I. Vid hennes abdikation blev hennes minderårige son Jakob VI kung.
Namn Svenska · Modern engelska · Gaeliska
Bild
Födelse
Tillträde
Frånträde
Död
Källor
Robert II (Robert the Steward · Roibert II Stiùbhairt)
Stewartarna från Lennox var en sidogren av familjen Stewart, men var inte i rakt nedstigande led manliga ättlingar till Robert II, som var den förste Stewart som blev Skottlands kung, utan istället från hans förfader Alexander Stewart. I forna tider hade de, under inflytande av "the Auld Alliance" med Frankrike, anpassat efternamnet till den franska formen Stuart. När så earlens av Lennox son Henry Stuart, Lord Darnley, gifte sig med Maria I, kom deras son, som den förste kungen av Lennoxgrenen av familjen Stewart, att härska under namnet Stuart. Jakob VI blev också kung av England och Irland under namnet Jakob år 1603, när hans kusin Elisabet I dog; därefter hade monarkin huvudsakligen sitt säte i England, trots att de engelska och skotska kronorna förblev separata. Jakobs son Karl I drabbades av inbördeskrig; konflikten varade i åtta år och slutade med att han avrättades. Det engelska parlamentet tillkännagav då, att den engelska monarkin var avskaffad; efter viss tvekan bröt Skottlands parlament banden med England och utropade Karls son och arvinge Karl till kung. Han härskade till 1651, då Oliver Cromwells trupper ockuperade Skottland och drev honom i exil.
Namn Svenska · Engelska · Gaeliska
Bild
Födelse
Tillträde
Frånträde
Död
Källor
Jakob VI "Fredsmakarkungen" (James I, the Peacemaker King · Seumas VI Stiùbhairt)
19 juni1566 på slottet i Edinburgh son till Henry och Maria I Stuart
Sedan Karl II hade blivit avsatt 1651 inlemmades Skottland 1653 i det engelska samväldet. Det styrdes från 1653 av en Lordprotektor, under perioden som kallas Protektoratet.
Genom den engelska restaurationen blev Stuartarna åter kungar av Skottland. Landets rättigheter respekterades dock inte; det skotska parlamentet upplöstes under Karl II:s regering och hans bror Jakob utnämndes till guvernör över Skottland. Han blev kung under namnet Jakob VII 1685, men hans katolicism accepterades inte och han fördrevs från England efter tre år. I hans ställe kom hans dotter Maria och hennes make Vilhelm av Oranien, som var härskare över den nederländska republiken. De accepterades som härskare över Skottland efter en tids tvekan från det skotska parlamentet och härskade tillsammans som Vilhelm II och Maria II. Ett försök att etablera ett skotskt kolonialimperium, i konkurrens med det engelska, genom den så kallade Dariénplanen, misslyckades och gjorde skotska staten bankrutt. Detta sammanföll med Jakob VII:s dotter Annas trontillträde. Hon hade flera barn, men inget av dem överlevde henne och vid hennes död var hennes närmaste arvinge hennes halvbror Jakob, som befann sig i exil i Frankrike. Engelsmännen ville ha Sofia av Hanover (barnbarn till Jakob VI) som arvinge; skottarna föredrog prins Jakob, som, såsom varande en Stuart, var skotte, och de hotade att bryta kronornas förening mellan England och Skottland, genom att välja honom till skotsk kung. För att bevara unionen utarbetade engelsmännen en plan, genom vilken de båda kungarikena skulle sammanslås till ett enda, Kungariket Storbritannien, styrt av en enda monark och med ett enda parlament. Både det engelska och det skotska parlamentet gick med på detta (skottarna dock något motvilligt, främst motiverade av den ekonomiska krisen). Därmed gick kungariket Skottland samman med kungariket England och upplöstes. Därefter har monarkerna, även om de har härskat över nationen Skottland, härskat som monarker av Storbritannien och därefter det Förenade kungariket Storbritannien och Irland/Nordirland.
Namn Svenska · Engelska · Gaeliska
Bild
Födelse
Tillträde
Frånträde
Död
Källor
Karl II (Charles II, the Merrie Monarch · Teàrlach II Stiùbhairt)
De två länderna hade då haft samma regent i över 100 år, sedan Föreningen av kronorna1603, när kung Jakob VI av Skottland ärvde den engelska tronen från sin fränka, drottning Elisabet I). Även om föreningen beskrivs som en "förening av kronor" var det fram till 1707 emellertid två separata kronor på samma huvud. Det hade gjorts tre försök 1606, 1667 och 1689 att förena de båda länderna genom parlamentsakter, men det var inte förrän under det tidiga 1700-talet, som tanken hade båda de politiska enheternas stöd, även om det var av ganska olika orsaker.
Jakob VII fortsatte att hävda sina anspråk på de engelska, skotska och irländska tronerna. När han dog 1701 ärvde hans son Jakob faderns anspråk och kallade sig Jakob VIII av Skottland och III av England och Irland. Detta fortsatte han med resten av sitt liv, även sedan England och Skottland hade förenats och bildat Kungariket Storbritannien 1707. 1715, året efter att hans syster drottning Anna hade dött och deras kusin Georg av Hanover hade tillträtt den brittiska tronen, landsteg Jakob i Skottland och gjorde anspråk på tronen; han misslyckades och tvingades fly tillbaka till kontinenten. Ett andra försök av hans son Karl 1745 misslyckades också. Båda Jakobs barn dog utan legitima arvingar, vilket gjorde att ätten Stuart dog ut.
Jakob VIII (James VIII/Seumas VIII), även känd som Den gamle pretendenten (The Old Pretender), Jakob VII:s son, var pretendent från 1701 till sin död 1766.
Karl III (Charles III/Teàrlach III), även känd som Den unge pretendenten (The Young Pretender) och ofta kallad Bonnie Prince Charlie, Jakob VIII:s son, var pretendent från sin fars död till sin egen (1788) utan legitim arvinge.
Henrik I (Henry I/Eanraig I), Karl III:s bror och Jakob VIII:s yngste son, var pretendent från broderns död tills han själv dog ogift 1807.
Efter 1807 övertogs de jakobitiska anspråken först av Huset Savojen (1807–1840) och sedan av Huset Habsburg-Lothringens Modenagren (1840–1919) samt slutligen till Huset Wittelsbach (sedan 1919). Den nuvarande arvingen är hertig Franz av Bayern, men varken han eller någon av hans förfäder har sedan 1807 hävdat anspråken.
Michel Roger Lafosse har sedan 1979 hävdat att han är prins av Albany och rättmätig arvinge till den skotska tronen.
^Egentligen borde Coinneach vara Cionaodh, eftersom Coinneach historiskt sett är ett annat namn. Emellertid har de båda namnen i modernt språkbruk sammansmält.
^Hans namn är en gälifiering av det fornnordiska namnet Hildufr (eller möjligen det engelska Eadulf); det finns i olika samtida gaeliska former, såsom Iondolbh, vilket återfinns i Duan Albanach; Ildulb används av vissa historiker, eftersom det korrekt representerar namnet Hildulfr i gaelisk ortografi; Eadwulf skulle möjligen kunna vara Idulb, varför denna form också används ibland. Namnet fick aldrig någon större spridning inom den skotsktalande världen, eller den gaelisktalande världen i allmänhet, och har ingen modern gaelisk form. Namnet "Indulf" är en stavning som har bildats genom senare medeltida franskt inflytande; Hudson, Celtic Kings, s. 89.
^Amlaib är endast känd genom en notis om sin död 977, som anger honom som kung av Alba; eftersom man vet att Kenneth II var kung 972–973 måste Amlaib ha tagit makten mellan 973 och 977.
^Smeknamnet Hövdingen kommer sig antagligen av att senare engelskspråkiga källor kallade honom "Hård"; det forniriska donn har liknande betydelse som det forniriska greimm, som betyder "makt" eller "auktoritet"; se Skene, Chronicles, s. 98; Hudson, Celtic Kings, s. 105.
^Tillnamnet "Stor hövding" bars troligtvis ursprungligen av hans sonson Malkolm IV, och de blev sedermera sammanblandade; se Duncan, Kingship of the Scots, s. 51–52, 74–75; Oram, David I, s. 17, note 1. Cenn Mór betyder också helt klart "stor hövding" snarare än "stort huvud", såsom ibland anges.
Anderson, Alan Orr, Early Sources of Scottish History: AD 500–1286, 2 Vols, (Edinburgh, 1922)
Broun, Dauvit (2007), Scottish Independence and the Idea of Britain. From the Picts to Alexander III., Edinburgh University Press, ISBN 978-0-7486-2360-0
Hudson, Benjamin T., Kings of Celtic Scotland, (Westport, 1994)
Skene, W. F. (ed.), Chronicles of the Picts, Chronicles of the Scots and other Early Memorials of Scottish History, (Edinburgh, 1867)
.jpg)
_i.JPG)
_i.JPG)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
