Bjälboätten och Folkungaätten är sentida benämningar på en medeltida svensk släkt, som länge tillhörde den svenska makteliten, med centrum i Östergötland och på gården Bjälbo nära Skänninge. Till Bjälboätten räknas en del av de agnatiska ättlingarna till Bengt snivil (1100-talet). Han hade tre kända söner, Birger, Magnus och Karl. Flera medlemmar av ätten var lagmän, biskopar, jarlar och sedermera kungar av Sverige, därefter även av Norge och Danmark. Ättens medlemmar är inte att förväxla med folkungar, en politisk gruppering av stormän och tronpretendenter från framförallt Uppland, som gjorde flera uppror mot kungaättens centralstyre.
Vapnet med ett gyllene lejon på tre strängar på blå sköld förekom med viss variation inom ätten, ofta med en tre gånger styckad (senare ibland ginstyckad) sköld, vilka återfinns som strängar bakom lejonet i Birger jarls sköld, och som bildar bakgrund till flera andra vapen med lejon inom Bjälboätten, och möjligen härleds ur ett vapen skall ha förts av flera medlemmar inom den Erikska ätten. Detta vapen med bara de tre strängarna, kan även ses på gravtäcket från Holmger Knutssons gravtäcke från 1400-talet,[1] där täckets heraldiskt högra sköld visar tre smala bjälkar (strängar), vilka uppvisar likhet med en vapenbild på ett av Knut Långes mynt.[2][3][4]
Bjälboättens vapen är också än idag en del i Sveriges riksvapen med ett gyllene lejon ovanpå strömmar av silver i huvudsköldens andra och tredje fält.
Namnet Bjälboätten
Namnet Bjälboätten är ett sentida konventionellt namn, syftande på gården Bjälbo nära Skänninge, som var ättens maktcentrum och det tidigast kända godset i dess ägo. Tidigare kallades den vanligen Folkungaätten i historievetenskaplig, särskilt medeltidsgenealogisk, litteratur, men Bjälboätten anses i dag av medeltidshistoriker vara lämpligare; när medeltida källor nämner "folkungar" handlar det om upproriska stormän, ofta i opposition mot Bjälboätten. "Folkung" betyder 'ättling till Folke', och namnet Folkungaätten förklarades vara efter stamfadern Folke Filbyter, som emellertid efter Sture Bolins forskning inte längre anses kunna säkerställas som historisk person. Beteckningen Folkungaätten infördes 1616 av Johannes Messenius som hämtade uppgifterna om härstamning från Folke Filbyter från en i senare avskrift bevarad 1400-talskälla.[5] Val mellan benämningarna baseras på historievetenskapliga konventioner, egentligen stipulativa definitioner. De kan alltså varken vara rätt eller fel, bara mer eller mindre lämpliga. Konventionerna har uppstått därför att det inte fanns något samtida namn för släkten.
Idén att "folkungar" ursprungligen närmast skulle vara en partibeteckning framfördes först av Rolf Pipping som hans personliga uppfattning, vilken senare stöddes av Erik Lönnroth. Uppfattningen bygger på jämförelser med norska och isländska förhållanden och de där förekommande beteckningarna kuvlungar, ribbungar och sturlungar med flera. Erikskrönikan, författad mellan 1250 och 1319, kallar folkungarna för folkunga rote, det vill säga en grupp eller ett parti inom det svenska högfrälset på 1200-talet. Ännu in på tidigt 1900-tal har begreppet använts om avdelning i politiskt parti. [6]
Släkten brukar indelas i ett antal grenar, men med Bjälboätten avses oftast den gren som utgick från Birger jarl och i ett antal generationer från och med Birgers son Valdemar Birgersson kom att inneha kungamakten.
Kung Magnus Ladulås heraldiska vapen. Blasonering: "Ett upprest gående krönt lejon i guld över tre ginbalkar i silver på blå sköld bestrött med röda hjärtan".
Endast den kungliga grenen har medtagits. Sidogrenar, liksom döttrar och ej till vuxen ålder levande söner, har markerats med brutna linjer. Kungar och regerande drottningar har markerats med fetstil. Personer med osäker historisk existens har markerats med frågetecken.
Bjälboättens Valdemarsgren: förde i sin vapensköld tre leoparder stolpvis, eftersom kung Valdemar Birgersson valde att ta sin mors vapensköld med de danska leoparderna.
.svg)