Kor med kungagrav i Vreta klosters kyrka som tillkom genom denna dynastis försorg.
Stenkilska ätten är ett sentida namn på den kungaätt som regerade över Sverige från omkring 1060 till 1120-talet.
Den har fått sitt namn från sin förste kung, Stenkil, som enligt västgötalagens kungalängd härstammade från Västergötland, som troligen var ingift i den gamla kungaätten som dog ut ca 1060. Stenkil dog 1066 och vår kunskap om de följande två decennierna är mycket osäker och knapphändig. Omedelbart efter hans död ska inbördesstrider ha brutit ut mellan två tronpretendenter som båda hette Erik, den ene kan eventuellt ha varit Stenkils son. Ibland utpekas också Håkan Röde som Stenkils son. Säkert är att Stenkil var far till kungarna Halsten och Inge den äldre. Halsten var i sin tur far till kungarna Fillip och Inge den yngre. När den senare dog utslockande den Stenkilska ätten på svärdssidan.
Det är inte osannolikt att samtliga kungar under 1100-talet på ett eller annat sätt var besläktade med den Stenkilska ätten. De förbindelser som är kända gick via Inge den äldres barn (tre döttrar och en son vid namn Margareta Fredkulla, Katarina, Kristina och Ragvald). Margaretas son Magnus Nilsson gjorde på 1120-talet anspråk på den svenska tronen och lyckades bli vald till kung av västgötarna. Katarina blev svärmor till Erik den helige som var stamfar för den Erikska ätten. Ragvald blev morfar till den danske prinsen Magnus Henriksson som gjorde anspråk på Sveriges tron omkring 1160 och dödade både Sverker den äldre och Erik den helige. Någon nära koppling mellan den Stenkilska ätten och den Sverkerska ätten är inte känd men Kristina Ingesdotter blev mormorsmor till Karl Sverkerssons gemål.
