Fredrik erhöll 1482 den gottorpska delen av hertigdömena men gjorde senare anspråk på andra delar av riket och låg i långvarig tvist om detta med sin bror Hans och dennes son Kristian II. När det stora upproret i Jylland utbröt mot Kristian II blev Fredrik utropad till kung och kröntes 7 augusti 1524. Hans makt inskränktes betydligt genom löften till de adelsmän som stött honom. I stället blev det riksrådet som fick mest att säga till om i riket, endast i hertigdömena hade Fredrik större inflytande.
Fredriks ställning var svår på grund av hotet från den fördrivne Kristian II. Han sökte därför stöd hos Gustav Vasa. I sin politik såg han missnöjet från de lägre stånden och försökte öka deras inflytande, men vågade inte gå för långt av risk för att stöta sig med adeln, av vilka han var beroende.
Han anslöt sig till reformationen av politiska skäl, då Kristian II framträdde som katolska kyrkans förkämpe, men förde även på detta område en försiktig politik av rädsla för de andliga och världsliga makthavarnas missnöje. Med stöd av adeln tryggade han dock sin makt över kyrkan genom bestämmelsen att biskopsämbetet skulle utdelas av kungen och ej av påven.[1]
.svg)
.svg)
