Frankrikes utrikesminister (franska : Ministre des Affaires étrangères ) är en av de mer prestigefyllda ministerposterna i Frankrikes regering och leder arbetet i utrikes- och europaministeriet, Ministère des Affaires étrangères et européennes (MAE). Huvudkontoret är beläget i Quai d'Orsay i Paris vilket ibland används som metonym för ministeriet. Utrikesministerns närmsta medarbetare är tre (kan variera) statssekreterare , secrétaire d’Etat .[ 1]
Quai d'Orsay Franska kungen hade sedan tidigt 1500-tal utnämnt fyra rådgivare som bar titeln statssekreterare. Från 1589 fick de fyra statssekreterarna olika ansvarsområden och Louis de Revol blev världens första utrikesminister med titeln secrétaires d'État aux Affaires étrangères .[ 2] Franska revolutionen infördes ministertiteln 1791 . År 1794 avskaffade Nationalkonventet såväl utrikesministern som regeringen i sin helhet. Året därpå återinrättades regeringen av direktoriet .[ 3] Charles Maurice de Talleyrand som tjänstgjorde under direktoriet , konsulatet , Napoleon I :s kejsardöme samt Bourbonska restaurationen där han framgångsrikt representerade Frankrike vid Wienkongressen 1815 .
Under andra världskriget fanns det två regeringar; den fria franska regeringen i London under Charles de Gaulle och där bland annat René Pleven var utrikesminister samt Vichyregimen under Philippe Pétain där bland annat Pierre Laval tjänstgjorde som utrikesminister. Tredje och fjärde republiken präglades av täta regeringsskiften och många utrikesministrar med flera och korta ämbetsperioder. När Charles de Gaulle drev igenom femte republiken 1958 blev Frankrike urtypen för ett semi-presidentiellt system med en stark presidentmakt med stort inflytande över utrikespolitiken.[ 4] Claude Cheysson tillträdde 1981 infördes titeln ministre des Relations extérieures , men 1986 återinfördes den äldre titeln Ministre des Affaires étrangères .
Posten som utrikesminister har många gånger fungerat som en språngbräda till posten som premiärminister och flera personer har innehaft båda ämbetena (ibland samtidigt), till exempel Adolphe Thiers , Léon Gambetta , Jules Ferry , Alexandre Ribot , Raymond Poincaré , René Viviani , Édouard Herriot , Édouard Daladier , Paul Reynaud , Léon Blum , Pierre Mendès France , Antoine Pinay , Alain Juppé och Dominique de Villepin . Utrikesministrarna Léon Bourgeois och Aristide Briand mottog Nobels fredspris 1920 respektive 1926 , den förre för att han varit drivande vid Nationernas förbunds tillkomst och den senare för sin förda avspänningspolitik gentemot arvfienden Tyskland . Utrikesminister Robert Schuman räknas som Europeiska unionens fader för den 1950 presenterade Schumanplanen .
Referenser
