I 1700-talets början blev bitarna av den sönderslagna runstenen framtagna ur en ugnsmur i prästgårdens bagarstuga. Man vet inte var stenen ursprungligen har stått.[2]Ornamentiken som enligt Peringskiölds teckning går i Urnesstil består av en runorm som följer stenens form och inramar ett fyrfotadjur. Enligt äldre samtida noteringar lyder den från runortranslittererade och översatta inskriften enligt nedan:
Namnet Sigviðr förekommer även på en annan runsten i Gamla Uppsala, nämligen U 978. Dessa är olika män: Sigvid på U 978 är son till Vidiarfʀ, Sigvid på U 980 är son till Vifastr. Det är märkligt att båda namnen Vidiarfʀ och Vifastr är bildade på ett liknande sätt: förleden är Vi-, sedan ett adjektiv.
På en närbelägen runsten, U 976 vid Råby i Vaksala socken, nära gränsen till Gamla Uppsala, förekomma likaså ett par likformade namn på de två bröderna Asdiarfʀ och Asfastr.
Det är troligt att även Vidiarfʀ på U 978 och Vifastr på U 980 varit bröder, eller åtminstone tillhört samma familj. Sigvid som låter resa U 978, och Sigvid som med sin broder Eliv låter resa U 980, kunde sålunda ha varit kusiner.[2]
^ [abc] UPPLANDS RUNINSKRIFTER GRANSKADE OCH TOLKADE / AV ELIAS WESSÉN OCH SVEN B. F. JANSSON / FJÄRDE DELEN / FÖRSTA HÄFTET / UPPSALA STAD, VAKSALA HÄRAD, RASBO HÄRAD, NORUNDA HÄRAD / UPPSALA 1953 ALMQVIST &WIKSELLS BOKTRYCKERI AB http://www.raa.se/runinskrifter/sri_uppland_b09_h01_text_2.pdf
