Hopkins blev 1913 professor i biokemi vid Cambridge University, och var en av vitaminforskningens grundläggare. År 1901 upptäckte han aminosyrantryptofan. Härigenom kom han in på frågan om äggvitekropparnas fullvärdighet i biologiskt hänseende. Utfodringsförsök med rena substanser, vilka han senare utförde på råttor, övertygade honom snart att tillväxten blir ofullständig och snart avstannar, om man uteslutande använder fett, äggvita, kolhydrater, vatten och salter. Hopkins visade att tillförsel av små mängder mjölk åter satte igång tillväxten. Redan 1906 och 1909 meddelade Hopkins dessa rön, men först 1912 kom den utförliga publikationen med beviset för ett fettlösligt vitamin som nödvändigt för tillväxten. Dessa och Christiaan Eijkmans upptäckter av vitaminerna innebar en revolution inom näringsläran och skapade också nya möjligheter till förståelse för ett flertal bristsjukdomar och deras förebyggande. Välkända är även Hopkins undersökningar av mjölksyrebildningen i vävnaderna genom att från levande vävnader isolera ämnet glutation.
^Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Хопкинс Фредерик Гоуленд”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 27 februari 2017.[källa från Wikidata]
^ [ab] Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Хопкинс Фредерик Гоуленд”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.[källa från Wikidata]
^läs online, www.thersa.org .[källa från Wikidata]
^läs online, www.royalsociety.org.nz .[källa från Wikidata]
^Jérôme Fenoglio (red.), Le général de Gaulle à la séance solennelle de rentrée de l'Université de Paris, Le Monde (på franska), Societe Editrice Du Monde, 17 december 1945, s. 4 .[källa från Wikidata]
