Tony Vandervells Vanwall-stall hade skaffat racingerfarenhet genom att tävla i Formel Libre med sin ”Thinwall Special”, baserad på Ferrari 375 F1. 1954 byggde Vanwall en egen formel 2-bil med chassi från Cooper Car Company. Till 1955 byggdes bilen om för formel 1, men framgångarna uteblev. Därför genomfördes en mer genomgripande ombyggnad till 1956.[1]
Bilen hade bekymmer med tillförlitligheten under första säsongen men gradvis löstes problemen och till 1957 byttes dessutom den äldre bakhjulsfjädringen med tvärliggande bladfjäder ut mot Chapmans fjäderben.[3]
Vanwall uppnådde sina största framgångar under 1958 men Tony Vandervell led av vacklande hälsa och hans läkare rekommenderade att han drog ner på verksamheten. Därför lades stallet ned i slutet av säsongen.
Vanwall ställde upp i fem lopp under 1956 men stallets bilar fullföljde bara två av dem. Harry Schell blev bäste poängplockare med en fjärdeplats i Belgiens Grand Prix som främsta placering.
1957 tog stallet sin första seger vid Storbritanniens Grand Prix efter ett lopp som påbörjats av Tony Brooks och avslutats av Stirling Moss. Moss vann dessutom säsongens två avslutande tävlingar och slutade tvåa i förarmästerskapet, efter Juan Manuel Fangio. Brooks slutade femma i mästerskapet.
Formel 1-VM 1958
Säsongen 1958 infördes förutom förarmästerskapet även ett konstruktörsmästerskap. Stirling Moss och Tony Brooks vann tre tävlingar var och Vanwall tog hem formel 1-VM:s första märkestitel. I förarmästerskapet förlorade Moss titeln till Mike Hawthorn med en enda poäng. Brooks slutade trea.[5]
