Gioacchino Colombos lilla överladdadeV12-motor hade inte varit konkurrentkraftig under den första formel 1-säsongen 1950. Därför lät Enzo Ferrari Colombos efterträdare Aurelio Lampredi ta fram en ny, större motor för att passa enligt 4,5-litersformeln utan överladdning. Den nya motorn var tillräckligt stark, men framför allt bränslesnål nog för att ge huvudkonkurrenten Alfa Romeo en match och världsmästerskapet 1951 avgjordes inte förrän i sista deltävlingen, men då till Alfa-stallets fördel.
Utveckling
275 F1
Ferraris nya bil med Lampredi-motorn, kallad 275 F1, debuterade vid Belgiens Grand Prix 1950. Den nya motorn hade i sitt första utförande en slagvolym på 3,3 liter. Bortsett från den stora V12:an var bilen i stort sett identisk med företrädaren 125 F1.
340 F1
Vid Nationernas Grand Prix i Genève, som inte ingick i VM, kom nästa variant, 340 F1. Motorn hade nu växt till 4,1 liter.
375 F1
Till Italiens Grand Prix 1950 presenterade Ferrari så den slutgiltiga versionen 375 F1 med en större motor på 4,5 liter. Till säsongen 1951 modifierades motorerna med bland annat dubbeltändning för att öka effekten.
När CSI beslutade att köra VM med formel 2-bilar under säsongen 1952 blev 375-modellen omodern, men Ferrari och privatkunderna fortsatte att tävla i mindre Formel Libre-tävlingar.
375 Indy
Indianapolis 500 ingick under 1950-talet i VM-serien, trots att den kördes enligt sitt eget reglemente, helt väsenskilt från formel 1-loppen i Europa. Ferraris agent i USA, Luigi Chinetti, jobbade hårt på att få stallet att köra Indy 500 och efter 375:ans alltför tidiga död i Europa byggdes fyra bilar till Indianapolis Grand Prix 1952, tre av dem till privatkunder, medan den fjärde kördes av Alberto Ascari i Scuderia Ferraris regi. Resultatet blev ett misslyckande och Ferraris intresse för Indy-lopp minskade betydligt. Chinettis team modifierade själva Ascaris bil för att bättre passa förhållandena på Indianapolis Motor Speedway, men försöken att passera kvalen till loppet 1953 lyckades inte.
Efter regeländringarna till säsongen 1952 körde Ferrari bara ett VM-lopp med 375-modellen: Indy 500. Fyra bilar fanns med inför loppet, men bara Ascari klarade kvalificeringen. Han tvingades senare bryta loppet.
I övrigt var 375:an hänvisad till mindre Formel Libre-tävlingar. Villoresi vann Valentinos Grand Prix i Turin och Vanwall-stallet tog hem fyra vinster i mindre lopp i Storbritannien.
1953 vann Louis Rosier Albis Grand Prix och Vanwall-stallet vann ytterligare två lopp.
1954 blev sista säsongen för Vanwalls 375 Thinwall Special i Formel Libre. Stallet tog tre segrar i Storbritannien.
