Regeringen Hammarskjöld, även känd som Borggårdsregeringen, var en svensk ämbetsmannaregering som bildades av Hjalmar Hammarskjöld som Sveriges statsminister den 17 februari 1914, med anledning av att förutvarande statsminister Karl Staaff upplöste sin andra regering vid borggårdskrisen. Hammarskjölds regering efterträddes av Carl Swartz högerregering den 30 mars 1917.
Hammarskjölds "borggårdsregering" var partipolitiskt obunden, men kungalojal och konservativt präglad. Den tillkom närmast på initiativ av Arvid Lindman, andrakammarhögerns ledare, som ville undgå att kungen skulle tillsätta en kampministär under förstakammarhögerns ledare Ernst Trygger.
Juristen Hammarskjöld var principfast och inte särskilt smidig i sina tolkningar av folkrätten mitt under brinnande krig. Det var nu begreppet "Hungerskjöld" myntades, eftersom hans omedgörlighet förvärrade försörjningsläget. Hammarskjöld uppfattades som tyskvänlig när han förkastade det förslag till allmänt handelsavtal med britterna som Marcus Wallenberg, bror till utrikesminister Knut Wallenberg, hemfört från London 1917. Sprickan mellan stats- och utrikesministern blev uppenbar och högerledarna i riksdagen drog undan sitt stöd för statsministern som tvingades lämna in sin avskedsansökan.
Statsråd
Regeringen bestod av tolv statsråd fördelade på åtta departement. Av statsråden var nio departementschefer och tre konsultativa statsråd. Samtliga förutom två av statsråden var opolitiska. Två tillhörde Första kammarens nationella parti.
* Statsminister eller departementschef
Källor
- Stig Hadenius, Modern svensk politisk historia, Stockholm: Hjalmarsson & Högberg, 2003
