Enligt musiktidskriften Mercure galant skrevs Psyché på tre veckor; libretto och musik. Trots att det är omöjligt att verifiera sanningshalten i det påståendet finns det skäl att tro att Lullu hade bråttom när han skrev sin opera. Operan återanvänder intermèdes från Molières pjäs. Då dessa intermèdes hade gjort en sådan succé sju år tidigare måste Lully ansett att trots tidsbristen kunde han i alla fall behaga publiken med ett återupplivande av plainte italienne och den sista divertissement. Allt som behövdes var en syntes av Molières pjäs som kunde passa in i de redan existerande intermèdes. En dylik text hade behövt vara en tredjedel av Molières, snarare 600 än 1800 rader lång, och vara komponerad med varierande rim och rytmer snarare än med alexandriner och talad dialog. Dessvärre befann sig Lullys sedvanlige librettist Philippe Quinault i onåd hos hovet efter sin senare opera Isis och uppgiften föll på Thomas Corneille. Corneilles text är inte en syntes av Molières utan snarare en helt annan historia för en helt annorlunda genre.
Det anses att Fontenelle, Thomas Corneilles systerson, också arbetade med texten. Det är omöjligt att veta om det är sant eller inte, och om det är sant i vilken utsträckning Fontenelle var delaktig. Alla källor angående Psyché konstaterar att Thomas Corneille är författaren utan att nämna Fontenelle. Den senare tog emellertid med librettot bland sina kompletta verk, utan den minsta notering om ett samarbete med sin morbror. Inget av Thomas Corneilles tre operalibretton återfinns i någon av hans verkutgåvor. Det är sålunda omöjligt att få veta om eller hur Fontenelle deltog i skrivandet av Psyché, men det verkar otroligt att han skulle vara den enda författaren till verket.
^Rollen som Amor är noterad i c-klav och var ursprungligen sjungen av en gossopran. Den är noterad i alt-klav (dvs. för en haute-contre) endast i den sjätte scenen i akt II, den enda där Amor uppträder i mänsklig gestalt och utövar älskog med Psyché (Arnason, s. 59, not 84). Arnason nämner inte vem som var den förste sångare, men vid nypremiärerna 1703 och 1713 sjöngs rollen av den ledande tenoren vid Académie, Jacques Cocherau (ca 1680-1734) (Magazine de l'opéra baroque).
^Rollen är noterad i sopranklav, men var ursprungligen sjungen av baritenoren Gaye, som också sjöng rollen som Palemon i prologen (Arnason, s. 59, not 86).
Källor
Arnason, Luke, Psyché. De Thomas Corneille, critical edition of the 1678 libretto, master's thesis at the Sorbonne (pdf copy at the University of Manitoba)
