Polismyndigheten i Stockholms län var från 1 juli 1994 fram till och med 31 december 2014 en polismyndighet för Stockholms län, som då utgjorde ett polisdistrikt. Den var då då den fanns Sveriges största länspolismyndighet med cirka 6 900 anställda inom åtta polismästardistrikt, med säte i Stockholms polishus på Kungsholmen.
Från 1 januari 2015 har Rikspolisstyrelsen och samtliga länspolismyndigheter slagits samman till en riksomfattande myndighet, Polismyndigheten. Polisregion Stockholm innefattar hela det geografiska område som Polismyndigheten i Stockholms län tidigare utgjorde.[2]
Bakgrund
Under 1990-talet ändrades polisdistrikten i Sverige från att omfatta en eller fler kommuner till att omfatta hela län. Detta innebar att mindre polismyndigheter slogs samman till en polismyndighet för varje län. I Stockholms län så fanns det 12 lokala polismyndigheter i länet innan 1 juli 1994, då Polismyndigheten i Stockholms län bildades.[1][n 1]
Polismyndigheten i Stockholm, som hade bildats 1 januari 1965 då förstatligandet av polisväsendet i Sverige ägde rum och som omfattande Stockholms kommun (med ledamöter i polisstyrelsen utsedda av Stockholms kommunfullmäktige), utgjorde stommen för den 1994 nybildade länspolismyndigheten.[4][5] Polismyndigheten i Stockholm hade redan från 1976, efter beslut av regeringen, övertagit ansvaret för polisverksamheten i och kring Arlanda flygplats från Polismyndigheten i Märsta.[4]
Länspolismästaren, som tidigare varit myndighetschef för Polismyndigheten i Stockholm blev efter 1 juli 1994 myndighetschef för Polismyndigheten i Stockholms län.[5]
Polismästardistrikten var en lokal områdesindelning av Polismyndigheten i Stockholms län. (I andra svenska län användes andra benämningar för de lokala enheterna, till exempel polisområde.)
Länet var indelat i följande åtta polismästardistrikt (vars chefer var polismästare[5]):
Hundenheten bestod av poliser utbildade till hundförare med polishundar. Arbetsuppgifterna kunde vara att leta efter försvunna personer eller övervakning av demonstrationer.
Klotterkommissionen arbetade med att bekämpa klotter.
Kommissionen mot Människohandel arbetade med att bekämpa människohandelsbrott, i första han "trafficking".
Prostitutionsgruppen arbetade med att bekämpa prostitution. Gruppens huvudsakliga arbetsuppgift rörde personer som främjade prostitution i så kalkad koppleriverksamhet samt personer som köpte sexuella tjänster. Ett annat viktigt arbetsområde för Prostitutionsgruppen var att hitta och identifiera minderåriga som utnyttjades i prostitution.
Krogsektionen arbetade med att bekämpa narkotikahanteringen kopplad till krog- och nöjesvärlden. Krogsektionen arbetade uteslutande civilt utanför och inne på krogarna.
Polisrytteriet användes ofta vid större händelser som till exempel fotbollsderbyn eller demonstrationer för att skingra folkmassor.
Ungdomssektionen arbetade med att beivra narkotikabruk, -missbruk och -försäljning bland och till ungdomar. Målgruppen var främst 15-20-åringar men även yngre och äldre drogbrukare.
Piketenheten hade som huvuduppgift att ingripa i särskilt komplicerade och farliga situationer. Andra arbetsuppgifter var eskort av värdetransporter, personer och räddningstjänst.[7]
En kvinnlig polisavdelning bildades 1926, vilket de kvinnliga stadsfullmäktigeledamöterna i Stockholm motionerat om. De kvinnliga poliserna skulle utföra patrulltjänst samt arbeta förebyggande mot ungdomar. Civilklädda, kvinnliga poliser skulle även övervaka danslokalerna och "inrapportera sina erfarenheter till polisbefälet".[8]
^ [abc] Annika Ånnerud (20 maj 1994). ”Två polischefer kvar att utnämna”. Dagens Nyheter. ”I praktiken kommer den nya organisationen att träda i kraft successivt under sommaren och hösten. Men formellt gäller den från 1 juli. Då övergår länets tolv polismyndigheter och sju polisområden till en enda polismyndighet med åtta polismästardistrikt.”