Nirvana (musikgrupp)

Den här artikeln handlar om det amerikanska rockbandet Nirvana. För det svenska dödsmetallbandet, se Nirvana 2002.
Nirvana
Nirvana under MTV Video Music Awards den 9 september 1992.
Tidigare namn
  • Skid Row
  • Ted Ed Fred
  • Pen Cap Chew
  • Bliss[1]
BakgrundAberdeen, Washington, USA
Genre
År som aktiva1987–1994
Skivbolag
Artistsamarbeten
Relaterade artister
Webbplatswww.nirvana.com
Senaste medlemmar
Kurt Cobain
Krist Novoselic
Dave Grohl
Tidigare medlemmar
Aaron Burckhard
Chad Channing
Dale Crover
Jason Everman
Dave Foster
Dan Peters
Logotyp
Utmärkelser
MTV Video Music Award för bästa alternative-video (1992)
MTV Video Music Award för bästa nya artist (1992)
MTV Video Music Award för bästa alternative-video (1993)
BRIT Award för internationellt genombrott (1993)
MTV Video Music Award för bästa alternative-video (1994)
MTV Video Music Award för bästa scenografi (1994)
Grammy Award för bästa alternativmusikalbum (1995)[2]
Rock and Roll Hall of Fame (2014)[3]

Nirvana var ett amerikanskt grungeband, grundat av sångaren och gitarristen Kurt Cobain och basisten Krist Novoselic i Aberdeen, Washington, 1987. Nirvana hade under sin verksamma tid en rad trumslagare av vilka Dave Grohl, som anslöt sig 1990, var mest betydelsefull. Nirvana släppte sitt debutalbum Bleach 1989, men fick sitt kommersiella genombrott 1991 med "Smells Like Teen Spirit" från Nevermind. Nirvanas tredje och sista studioalbum, In Utero, lanserades under 1993.

Framgångarna med Nevermind inledde ett uppsving för grungen, en subgenre till alternativ rock. Andra grungeband från Seattle, Washington såsom Pearl Jam, Soundgarden och Alice in Chains ökade också i popularitet i samband med Nirvanas framgångar och tillsammans benämns dessa band som "Seattle's Big Four". Som Nirvanas förgrundsgestalt omnämndes Cobain av medier som en "talesman för en generation" och Nirvana var ett band som representerade Generation X.

Nirvanas relativt korta karriär slutade med Cobains död i april 1994, men trots detta ökade bandets popularitet under åren som följde. 2002 lanserades "You Know You're Right", som spelats in under bandets sista studiosession i januari 1994, på samlingsalbumet Nirvana. 2014 valdes Nirvana in till Rock and Roll Hall of Fame. Sedan sin debut har bandet sålt över 75 miljoner kopior världen över[4].

Historia

Bandets första tid (1987–1988)

Safer Than Heaven, en tidig demoutgivning av Nirvana.

Kurt Cobain och Krist Novoselic träffades under tiden de gick på Aberdeen High School, men enligt Cobain var de inte vänner under denna tid.[5] De båda blev vänner i och med sitt gemensamma intresse för The Melvins och de vistades ofta i bandets replokaler.[6] Cobain var intresserad av att starta ett band tillsammans med Novoselic, men Novoselic visade till en början inte något större intresse för detta. I ett försök att övertyga Novoselic gav Cobain honom en demoutgivning inspelad av Cobains band Fecal Matter. Efter att Novoselic hade tagit sig tiden att lyssna på demoutgivningen kontaktade han Cobain och de båda beslöt sig för att starta ett band. De rekryterade Bob McFadden som trumslagare, men denna banduppsättning höll bara en månad.[7]

Tidigt under 1987 togs trumslagaren Aaron Burckhard in och skapade den första uppsättningen av det som senare skulle bli Nirvana. Till en början övade bandmedlemmarna främst på Cobains tidigare låtar från demoutgivningen med Fecal Matter, men kort därefter började de skriva nytt låtmaterial.[8] Under de inledande månaderna testade bandet ett antal olika namn såsom Skid Row, Ted Ed Fred, Pen Cap Chew och Bliss.[1] Bandet bestämde sig till sist för Nirvana i början av 1987; enligt Cobain ville han ha "ett namn som var ganska vackert eller fint och sött istället för ett elakt och rått punkrocknamn såsom Angry Samoans".[9][en 1]

Novoselic och Cobain flyttade till Tacoma respektive Olympia, Washington och i och med detta tappade de kontakten med Burckhard. Istället övade de med The Melvins trumslagare Dale Crover och Nirvana spelade in sin första demoutgivning i januari 1988.[10] Tidigt under 1988 flyttade Crover till San Francisco, Kalifornien och han rekommenderade att han skulle ersättas av Dave Foster.[11] Foster var bara medlem i Nirvana under några månader innan han ersattes av en återvändande Burckhard. Dock avskedades Burckhard efter att han hade sagt åt Cobain att han inte kunde vara med och öva en dag eftersom han var bakfull.[12] Efter att Cobain och Novoselic hade fått otillfredsställande svar på en annons de satte in i The Rocket, i vilken de sökte en ny trumslagare, blev de tipsade av en vän att rekrytera Chad Channing. Channing jammade tillsammans med Cobain och Novoselic, men har i efterhand anmärkt att ingen av dem någonsin officiellt sade att han var med i bandet. I maj 1988 uppträdde Cobain, Novoselic och Channing för första gången tillsammans.[13]

Bleach och tidiga utgivningar (1988–1990)

Nirvanas första officiella utgivning var "Love Buzz", som lanserades i november 1988 via Sub Pop.[14] Följande år gav bandet ut debutalbumet Bleach och för att spela in albumet vände sig bandmedlemmarna till producenten Jack Endino.[15] Bleach var influerat av The Melvins och Mudhoneys sound, punkrock från 1980-talet samt Black Sabbaths låtar från 1970-talet. I en intervju från 2001 med Rolling Stone sade Novoselic att bandet i sin skåpbil under en pågående turné hade spelat ett kassettband med The Smithereens på ena sidan och Celtic Frost på andra sidan och han antydde att kombinationen hade haft en inverkan på Nirvanas musik.[16]

Kostnaderna för inspelningarna av Bleach uppgick till $606,17 och bekostades av Jason Everman. Trots att Everman inte medverkade på albumet skrevs han ut som kompgitarrist på baksidan av Bleach och anledningen var enligt Novoselic att de "ville att han skulle känna sig mer hemma i bandet".[17][en 2] Efter att Bleach hade lanserats gavs sig Nirvana ut på sin första USA-turné[18] och albumet kom att spelas flitigt på olika campus-radiokanaler i USA under tiden.[19] Under USA-turnén uppstod meningsskiljaktigheter mellan Everman och de andra bandmedlemmarna, vilket ledde till att de ställde in några konserter. Everman meddelades inte om att han hade blivit utesluten ur Nirvana utan han menade själv på att det var han som hade sagt upp sig.[20] Bleach hade tillfredsställande försäljningssiffror, men Cobain var upprörd över Sub Pops begränsade marknadsföring och distribution av albumet.[21] I december 1989 lanserade Nirvana EP:n Blew, som producerades av Steve Fisk.[22]

I en intervju i oktober 1989 berättade Cobain att Nirvanas musik höll på att förändras. Han sade att "[d]e tidiga låtarna var väldigt arga... Men allt eftersom tiden går blir låtarna allt mer poppiga, i och med att jag blir gladare. Låtarna handlar nu om känslomässiga saker såsom konflikter i förhållanden."[23][en 3] I april 1990 började bandet arbeta med producenten Butch Vig i Smart Studios i Madison, Wisconsin för att spela in uppföljaren till Bleach.[24] Under inspelningstillfällena blev Cobain och Novoselic missnöjda med Channings trumspelande och Channing uttryckte frustration över att inte ha fått vara med och skriva några låttexter. Inte långt efter att inspelningarna i Smart Studios var färdiga lämnade Channing Nirvana.[25] Under inspelningen av "Sliver" samarbetade Cobain och Novoselic med trumslagaren från Mudhoney, Dan Peters. Crover återvände sedan tillfälligt och turnerade med Nirvana under augusti 1990.[26] I september 1990 introducerade The Melvins sångare Buzz Osborne Cobain och Novoselic för Dave Grohl, som sökte ett nytt band att spela med sedan hans tidigare band Scream plötsligt hade upplösts.[27] Novoselic har senare kommenterat att under Grohls audition visste han och Cobain efter två minuter att Grohl var rätt trumslagare för dem.[28]

Genombrottet med Nevermind (1991–1992)

Efter flera rekommendationer av Kim Gordon från Sonic Youth skrev Nirvana på ett skivkontrakt med DGC Records 1990.[29] Bandet började därefter spela in sitt andra studioalbum, Nevermind. De erbjöds att välja mellan ett antal producenter och Nirvana valde att återigen samarbeta med Vig.[30] Nirvana bytte dock inspelningsstudio till Sound City Studios i Van Nuys, Los Angeles istället för Smart Studios, vilken de hade använt 1990. Under två månader arbetade bandet med ett stort antal låtar. Några av dessa, som till exempel "In Bloom" och "Breed", hade funnits på repertoaren sedan tidigare medan andra, såsom "On a Plain" och "Stay Away", fortfarande hade ofullständiga texter under inspelningsprocessen.[31] Efter att inspelningarna hade avslutats skulle bandet tillsammans med Vig börja mixa albumet. Inspelningarna blev dock försenade och resultatet av mixningen ansågs vara otillfredsställande. Ljudteknikern Andy Wallace hyrdes in för att fullborda den slutliga ljudmixen. I efterhand har bandmedlemmarna uttryckt missnöje med ljudmixen då de ansåg att den var alldeles för polerad.[32]

Texten på det flygblad som delades ut innan releasepartyt för Nevermind.

I början hoppades DGC Records på att sälja 250 000 kopior av Nevermind, vilket var samma försäljningssiffror de tidigare hade uppnått med Sonic Youths Goo.[33] Albumets första singel, "Smells Like Teen Spirit", sålde över förväntan och vid Nirvanas Europaturné under slutet av 1991 var deras konserter slutsålda, TV-kameror var konstant närvarande vid scenen och "Smells Like Teen Spirit" spelades ofta i radio och på TV.[34] I december 1991 sålde Nevermind runt 400 000 kopior på en vecka i USA.[35] Den 11 januari 1992 gick albumet upp som etta på Billboard 200 och gick därmed om den tidigare listettan, Michael Jacksons Dangerous.[36] Albumet toppade också många andra topplistor världen över.[37] I januari 1992 skrev Billboard att "Nirvana är det unika band som har allting: hyllningar från kritiker, respekt inom musikindustrin, möjligheten att spelas på popradiostationer och en stabil grund av musikbeundrare från college- och alternativgenrerna."[38][en 4] Samma dag som Nevermind gick upp på första plats på Billboard 200 uppträdde Nirvana med "Smells Like Teen Spirit" och "Territorial Pissings" på Saturday Night Live.[39]

Efter att Nirvana hade varit på turné gifte sig Cobain med Courtney Love på Oahu, Hawaii den 24 februari 1992.[40] På grund av utmattning valde bandmedlemmarna att inte ge sig ut på ännu en USA-turné utan valde att enbart hålla ett begränsat antal konserter senare under året.[41] Rykten började florera om Cobains dåliga hälsa och om möjligheten att Nirvana skulle upplösas. Som ett sätt att dementera dessa rykten planerade Cobain Nirvanas uppträdande på Readingfestivalen 1992,[42][43] ett uppträdande som i efterhand har setts som ett av bandets mest minnesvärda.[44][45] Tidigare samma sommar hade Nirvana hållit sin enda konsert i Sverige, vilken ägde rum på Sjöhistoriska museet i Stockholm den 30 juni 1992.[46]

Den 9 september 1992 uppträdde Nirvana på MTV Video Music Awards. Under programmets första repetitioner meddelade Cobain att en ny låt skulle spelas under TV-sändningen och bandet spelade "Rape Me". Några direktörer på MTV uppskattade inte låten och enligt producenten Amy Finnerty trodde direktörerna att låten handlade om dem. De krävde att bandet skulle avstå från att uppträda med "Rape Me" och de hotade med att sparka Nirvana från konserten och att helt sluta sända deras musikvideor om detta krav inte uppfylldes. Efter några intensiva diskussioner kom MTV och Nirvana överens om att bandet istället skulle uppträda med "Lithium".[47] När Nirvana började sitt uppträdande spelade Cobain de första ackorden av "Rape Me", enbart för att reta upp MTV:s direktörer. MTV var sekunder från att bryta sändningen när Nirvana istället började spela "Lithium" som planerat.[48] Under ceremonin fick Nirvana ta emot priser i kategorierna Best Alternative Video och Best New Artist.[49]

DGC Records hade hoppats på att Nirvana skulle lansera sitt tredje studioalbum mot slutet av 1992, något som inte blev en verklighet eftersom arbetet med albumet tog längre tid än förväntat. Istället valde skivbolaget att i december 1992 ge ut samlingsalbumet Incesticide (som främst bestod av tidigare outgivna låtar, demoversioner, coverversioner och B-sidor) i syfte att göra låtarna tillgängliga till ett lägre pris och i bättre kvalitet än de bootleg-versioner som tidigare hade läckt ut.[50] I och med att Nirvana var ett välkänt band vid det här laget valde DGC Records att inte marknadsföra Incesticide i någon högre grad.[51]

In Utero och uppträdandet på MTV Unplugged (1993)

I början av 1993 valde Nirvana att arbeta med producenten Steve Albini för sitt tredje studioalbum, In Utero. Det spekulerades att Albini valdes eftersom han hade ett gott rykte inom undergroundgenren,[52] men Cobain stod fast vid att han ville att Albini skulle ge albumet ett mer "naturligt" sound utan lager av effekter i studion.[53] Bandmedlemmarna tog sig till Pachyderm Studio i Cannon Falls, Minnesota i februari 1993 för att spela in In Utero.[54] Sessionerna med Albini var produktiva och påfallande snabba och albumet spelades in och mixades till en kostnad av $25 000.[55]

Några veckor efter att inspelningarna hade avslutats skrev Chicago Tribune och Newsweek att DGC Records, enligt vissa källor, ansåg att In Utero var omöjligt att lansera.[56] Som en följd av detta trodde en del av Nirvanas beundrare att bandet tvingats göra avkall på sin kreativa vision på grund av skivbolaget.[57] Trots att ryktena om DGC Records ovilja att lansera albumet var falska var Nirvana inte helt nöjda med några av Albinis låtmixar. Bandmedlemmarna tyckte särskilt att basen var för låg[58] och Cobain kände att "Heart-Shaped Box" och "All Apologies" inte lät "helt perfekt".[59] Scott Litt kallades in för att mixa om de två låtarna och Cobain lade till ytterligare instrumentation och bakgrundssång.[60]

In Utero intog vid lanseringen i september 1993 första plats på Billboard 200.[61] Skribenten Christopher John Farley från Time skrev i sin recension av albumet att "trots att många beundrare av alternativ musik fruktat att Nirvana skulle bli populärmusik har så inte skett, tvärtom kan detta nya album tvinga populärmusiken att bli mer som Nirvana."[62][en 5] Samma höst påbörjade Nirvana en USA-turné, den första på två år.[63] För denna turné tog bandet hjälp av Pat Smear som kompgitarrist.[64] Den 25 september 1993 gjorde Nirvana sitt andra uppträdande på Saturday Night Live, denna gång med "Heart-Shaped Box" and "Rape Me".[65]

Den 18 november 1993 uppträdde Nirvana på MTV Unplugged. Inför uppträdandet valde bandet att inte spela alla sina mest kända låtar och Grohl har senare sagt att "vi visste att vi inte ville göra en akustisk version av [Smells Like] Teen Spirit [...] Det hade varit fruktansvärt dumt."[en 6] Uppträdandet innehöll istället ett antal coverversioner bland annat av Meat Puppets, där bandmedlemmarna Cris och Curt Kirkwood anslöt sig till Nirvana för att spela tre av sina låtar. Med på scen fanns även Smear och cellisten Lori Goldston.[66] Repetitionerna inför uppträdandet var problematiska, men enligt producenten Alex Coletti gick själva inspelningen över förväntan. Låtarna framfördes på en tagning och uppträdandet var färdiginspelat inom en timme, vilket var ovanligt för liveinspelningar. Efter bandets sista låt, en coverversion av Leadbellys "Where Did You Sleep Last Night", försökte Coletti övertyga Nirvana att framföra ett extranummer. Cobain ansåg dock att han inte kunde överträffa den sista låten och Coletti accepterade detta.[66]

De sista månaderna och Cobains död (1994)

I januari 1994 spelade Nirvana in "You Know You're Right", vilket blev den sista låten de spelade in tillsammans innan Cobains död.[67] Enligt Eric Erlandson arbetade Cobain under denna tid med ett soloalbum[68] och han planerade även ett musikaliskt samarbete med Michael Stipe.[69] Under de första månaderna av 1994 turnerade Nirvana i Europa. Nirvanas sista konsert ägde rum på Terminal Eins i München, Tyskland den 1 mars. På morgonen den 4 mars fann Love Cobain medvetslös på sitt hotellrum i Rom, Italien och han fördes till sjukhus. Läkaren Osvaldo Galletta meddelade på en presskonferens att Cobain hade reagerat på en kombination av ordinerat Rohypnol och alkohol. Resten av turnén ställdes in,[70] inklusive en planerad konsert i Sverige som flyttades från den 22 mars till den 28 april 1994.[71]

Cobain hittades död den 8 april 1994 i sitt hem i Seattle, Washington. I och med denna händelse upplöstes Nirvana.

Under de följande veckorna återkom Cobains heroinberoende.[72] Ett ingripande gjordes den 25–26 mars och Cobain övertalades att lägga in sig på rehabiliteringscentret Exodus Recovery Center i Los Angeles för behandling av sitt beroende. Innan Cobain lades in hade han den 30 mars inhandlat ett hagelgevär tillsammans med sin vän Dylan Carlson; Cobain hade sagt till Carlson att han behövde vapnet som skydd mot inkräktare på sin tomt.[69] Efter mindre än en vecka av rehabilitering klättrade Cobain över muren kring området och tog sig med flyg tillbaka till Seattle. Den 8 april 1994 hittades Cobain död i sin bostad i Seattle av elektrikern Gary Smith.[72] Dödsorsaken stämplades som självmord genom ett hagelskott avlossat mot huvudet;[73] självmordet beräknades ha ägt rum den 5 april.[74] I och med denna händelse upplöstes Nirvana.[75]

Eftermäle

Popularisering av alternativ rock

Huvudartikel: Alternativ rock

Musikkritikern Stephen Thomas Erlewine skrev att före Nirvana var alternativ musik begränsad till vissa delar av skivaffärerna, men i och med bandets genombrott med Nevermind förändrades allting.[76] Framgångarna med Nevermind populariserade inte bara grunge utan etablerade alternativ rock som en kulturell och kommersiell genre.[77] Även om andra alternativa rockband hade haft hitlåtar före Nirvana ansåg Erlewine att det var de som exponerade undergroundgenren.[78] 1992 rapporterade Jon Pareles på The New York Times att Nirvanas genombrott gjorde att andra artister och band otåligt efterlängtade samma framgångar. Skivbolag började erbjuda större summor pengar och skivkontrakt till alternativa rockband och de tidigare strategierna runt att först bygga upp en grund av beundrare ersattes med möjligheten att snabbt nå framgångar inom populärmusiken.[79] Tack vare Nirvanas framgångar ökade andra grungeband från Seattle (såsom Pearl Jam, Soundgarden och Alice in Chains) i popularitet och tillsammans benämns dessa band som "Seattle's Big Four".[80] Både Erlewine och Azerrad har hävdat att Nirvanas genombrott populariserade termer såsom "Generation X" och "slacker"[78] samt att Cobain omnämndes som en "talesman för en generation",[81] något han själv förkastade under sin livstid.[82]

Postuma utgivningar

Efter Cobains död ökade efterfrågan på nytt Nirvana-material lavinartat och i ett försök att möta denna efterfråga samt att förhindra bootleg-album torgförde DGC Records i augusti 1994 ett dubbelalbum med Nirvana under titeln Verse Chorus Verse, som utöver deras uppträdande på MTV Unplugged också skulle innehålla konsertuppträdanden med bandet från 1989–1994. Dock avbröts arbetet med Verse Chorus Verse efter bara en vecka eftersom processen visade sig vara för känslomässigt svår för Grohl och Novoselic.[83] De föreslog istället att skivbolaget enbart skulle lansera ett album med Nirvanas uppträdande på MTV Unplugged[84] och som hjälp att producera detta album, som fick titeln MTV Unplugged in New York, tog bandet återigen in Litt.[85] Några veckor efter att MTV Unplugged in New York hade släppts lanserades videoalbumet Live! Tonight! Sold Out!!. Cobain hade själv sammanställt en del av videoalbumet, som främst bestod av konsertinspelningar under Nevermind-turnén. I oktober 1996 lanserades livealbumet From the Muddy Banks of the Wishkah, som innehöll Nirvana-låtar inspelade mellan 3 december 1989 och 7 januari 1994.[83]

Samlingsalbumet Nirvana lanserades i oktober 2002.

I augusti 1997 rapporterades det att Grohl och Novoselic producerade en samlingsbox med några av Nirvanas tidigare outgivna låtar.[86] Samlingsboxen planerades att lanseras under hösten 2001, men i juni samma år lämnade Love in en stämning till domstolen Kings County i Washington i syfte att upplösa det tidigare skapade bolaget Nirvana LLC, som hon 1997 hade grundat tillsammans med Grohl och Novoselic. I och med detta lades planerna att lansera samlingsboxen på is och istället påbörjades en rättstvist mellan Novoselic, Grohl och Love. Love ansåg att Nirvana LLC lät Nirvanas eftermäle förtvina och att det vore förkastligt att släppa "You Know You're Right" på en samlingsbox istället för ett samlingsalbum i stil med The Beatles 1. Novoselic har sagt att han förstod vad Love menade och att han alltid har försökt samarbeta med henne, men att han hade fått nog.[87] Grohl och Novoselic valde att lämna in en egen stämning i december 2001, i vilken de hävdade att Love var "irrationell, livlig, egocentrisk, ohanterlig, inkonsekvent och oförutsägbar."[en 7] De ansåg även att Loves stämning borde ogillas eftersom hon inte hade någon respekt för Nirvanas eftermäle utan enbart var ute efter publicitet och uppmärksamhet.[88] Love förhindrade att "You Know You're Right" lanserades innan parterna hade gjort upp i domstol,[89] men i september 2002 framkom det att Novoselic, Grohl och Love hade förlikats. Detta banade väg för lanseringen av samlingsalbumet Nirvana, som innehåller "You Know You're Right", i oktober 2002 samt samlingsboxen With the Lights Out, som släpptes i november 2004.[67] Samlingsalbumet Sliver: The Best of the Box lanserades under slutet av 2005.[90]

Under en intervju 2002 med Jim DeRogatis nämnde Love att hon hade tillgång till flera kassettband med repetitioner, demo- och hemmainspelningar gjorda av både Nirvana och Cobain som soloartist.[87] I april 2006 tillkännagav Love att hon skulle sälja 25 procent av sin andel i Nirvanas låtkatalog, i ett avtal som uppskattades till ett värde av 50 miljoner dollar. Köparen var Lawrence "Larry" Mestel, en av de tidigare cheferna för Virgin Records och dåvarande chef för Primary Wave Music. Eftersom Love ägde 97 procent av Nirvanas låtkatalog betydde avtalet att Mestel hade en betydligt större andel än Grohl och Novoselic tillsammans. Love kommenterade försäljningen med att "[v]i kommer fortsätta att vara smakfulla och sanningsenliga i Nirvanas anda, medan vi tar musiken till ställen där den aldrig varit förut."[91][en 8] Dock framkom det 2012 att Love inte hade ägt några som helst rättigheter till Nirvanas låtkatalog sedan 2010 utan att Loves del av rättigheterna istället ägdes av hennes och Cobains gemensamma dotter Frances Bean Cobain. Detta då Love hade lånat 2 750 000 dollar av sin dotter, men när hon betalade tillbaka detta lån skulle hon få tillbaka rättigheterna.[92]

Andra postuma utgivningar av Nirvana inkluderar live- och videoalbumet Live at Reading (2009),[93] samlingsalbumet Icon (2010),[94] samlingsboxen Nevermind: The Singles (2011)[95] samt videoalbumen Classic Albums: Nirvana – Nevermind (2005),[96] Live at the Paramount (2011)[97] och Live and Loud (2013).[98]

Grohls och Novoselics karriärer efter Nirvana

Både Dave Grohl (vänster) och Krist Novoselic (höger) fortsatte sina musikaliska karriärer efter Nirvanas upplösning. Både Dave Grohl (vänster) och Krist Novoselic (höger) fortsatte sina musikaliska karriärer efter Nirvanas upplösning.
Både Dave Grohl (vänster) och Krist Novoselic (höger) fortsatte sina musikaliska karriärer efter Nirvanas upplösning.

Efter Nirvanas upplösning fortsatte både Grohl och Novoselic att vara musikaliskt aktiva.[99] 1994 grundade Grohl det framgångsrika rockbandet Foo Fighters.[100] På Foo Fighters In Your Honor från 2005 finns "Friend of a Friend" med, vilken skrevs av Grohl 1990 och handlar om de första mötena han hade med Cobain och Novoselic.[101] Novoselic medverkade 2011 på Foo Fighters "I Should Have Known" på Wasting Light.[102] Förutom engagemanget i Foo Fighters har Grohl även varit trumslagare i åtskilliga andra band och tillsammans med Josh Homme och John Paul Jones bildade han 2009 supergruppen Them Crooked Vultures.[103]

Efter Nirvanas upplösning grundade Novoselic först bandet Sweet 75[104] och senare Eyes Adrift[105] och Giants in the Trees.[106] Han har även uppträtt tillsammans med Flipper.[107] Novoselic blev politiskt aktiv och medverkade i supergruppen The No WTO Combo, som protesterade mot Världshandelsorganisationens sammanträde i Seattle i slutet av 1999.[108] I november 1994 grundade Novoselic den politiska handlingskomittéen JAMPAC (Joint Artists and Music Promotions Political Action Committee)[109] och han har även varit medlem i FairVote, en organisation som främjar en reform inom elektorskollegiet i USA, sedan 2005.[110] Novoselic skrev 2004 boken Of Grunge and Government: Let's Fix this Broken Democracy!, som täcker såväl hans musikaliska förflutna som hans politiska karriär.[111] I samband med presidentvalet i USA 2004 gav Grohl och Novoselic sitt stöd till demokraternas kandidat John Kerry under hans valrörelse.[112]

Under 2011 uppträdde Grohl, Novoselic och Smear tillsammans.[113] Den 12 december 2012 uppträdde de tillsammans med Paul McCartney på välgörenhetskonserten 12-12-12: The Concert for Sandy Relief,[114] där de spelade den nya låten "Cut Me Some Slack".[115] Låten släpptes samma månad på Sound City - Real to Real.[116] Den 19 juli 2013 uppträdde Grohl, Novoselic och Smear ännu en gång tillsammans med McCartney under en konsert på Safeco Field i Seattle.[117] 2014 valdes Nirvana in till Rock and Roll Hall of Fame.[118] I samband med detta meddelade staden Hoquiam, Washington, där Cobain hade bott en kortare period av sitt liv, att de hade utsett den 10 april till en årlig Nirvana-dag.[119][120] I februari 2016 uppträdde Grohl, Novoselic, Smear och Beck med "The Man Who Sold the World", vilken tillägnades Cobain och David Bowie.[121] Den 6 oktober 2018 uppträdde Grohl, Novoselic och Smear tillsammans med Joan Jett och John McCauley under CalJam-festivalen, där de spelade sex Nirvana-låtar.[122] Grohl och Novoselic uppträdde tillsammans med Beck, St. Vincent och Grohls dotter Violet Grohl den 4 januari 2020 under en välgörenhetskonsert för The Art of Elysium på Hollywood Palladium.[123]

Musikstilar och influenser

Cobain har beskrivit Nirvanas tidigaste sound som att de "härmade Gang of Four och Scratch Acid".[50] När Nirvana senare spelade in Bleach kände Cobain pressen på sig att ändra detta sound till att låta mer grunge, eftersom detta var vad Sub Pop förväntade sig. Cobain avvek därför från sitt mer konstnärliga och poppiga sound när han skrev låtarna till Bleach, för att på så sätt göra albumet mer rockorienterat och därigenom få fler beundrare.[124] Nirvanas levnadstecknare Michael Azerrad skrev att det ironiskt nog var tack vare restriktionerna från Sub Pop som Nirvana hittade den musikgenre som passade dem. Azerrad skrev även att eftersom bandmedlemmarna hade lyssnat på Black Sabbath och Aerosmith när de vuxit upp underlättade det för dem att hitta sitt eget sound.[125]

Nirvana använde sig av ett sorts dynamikskifte i flera av sina låtar, vilket innebar att de spelade en tystlåten vers följt av en högljudd refräng.[58][126][127] Cobain har sagt att han var ute efter att blanda soundet av musikaliskt tung musik med ett poppigare sound och som inspiration till detta nämnde han Led Zeppelin. När Cobain hörde Pixies Surfer Rosa, efter att Nirvanas debutalbum hade släppts, förstod han att det var ett sådant sound som han var ute efter. Cobain hade varit rädd för att testa detta sound, men i och med Pixies popularitet ökade hans självförtroende att följa sina instinkter som låtskrivare.[128] Mot slutet av Nirvanas karriär kommenterade Cobain att bandmedlemmarna hade tröttnat på att använda sig av detta sound, eftersom de fann den begränsande, men han var samtidigt osäker på om de var tillräckligt skickliga musiker för att kunna byta sound.[58]

Cobain, som bandets gitarrist, brukade spela rena toner i den första versen i låtarna för att sedan förvränga ljudet när han spelade versen en andra gång. I vissa låtar togs gitarren bort helt och hållet från verserna för att istället lägga fokus på basspelandet och trummorna.[129] Cobain spelade sällan gitarrsolon[130] utan han spelade hellre olika variationer på låtens melodislinga, men när han väl spelade ett gitarrsolo var det ofta antingen bluesinspirerat eller spelat på en ostämd gitarr.[129]

Musikjournalisten Alan di Perna ansåg att Grohls trummande gjorde Nirvanas musik mer intensiv än vad den varit tidigare.[131] Azerrad skrev att Grohls trummande tog bandet till en helt ny nivå, både musikaliskt och visuellt sett, och att fastän Grohl var ohämmad i sitt trummande hade han ett utpräglat sound.[132] Grohl hade ingen formell musikalisk utbildning innan han gick med i Nirvana förutom att han hade tagit trombonlektioner när han var yngre.[133]

Från och med 1992 brukade Cobain och Novoselic ha stämt sina gitarrer till ess-dur under Nirvanas studioinspelningar och konserter; tidigare hade deras gitarrer varit stämda i normalton under bandets konserter.[134] Cobain har sagt att han och Novoselic spelade på alldeles för intensivt för att hinna ha tid att stämma om sina instrument.[135] Varken Cobain eller Novoselic hade någon formell musikalisk utbildning innan de grundade Nirvana förutom att Novoselic hade tagit dragspelslektioner när han var yngre.[133] De hade även för vana att förstöra sina instrument när de var klara med en konsert. Novoselic har sagt att de skapade sig denna vana eftersom de ville komma bort från scenen så snabbt som möjligt[136] och Cobain har sagt att det hela började som ett uttryck för hans frustration över att Channing spelade fel, vilket ledde till att han ibland gick ifrån en konsert helt och hållet.[137]

Låtskrivande

Journalisten Everett True skrev 1989 att "Nirvanas låtar behandlar det banala och alldagliga med en unik vinkling".[138][en 9] Cobain var den som kom på låtarnas grundläggande struktur, vilken oftast var skriven för en akustisk gitarr, likväl som sångstilen och låttexterna. Han betonade att Novoselic och Grohl hade en stor roll i att bestämma hur lång en låt skulle vara och hur många verser den skulle bestå av, så Cobain ville inte att han skulle ses som den enda låtskrivaren i bandet.[139] Cobain var dock osäker på vilken del av en låt han brukade börja med att skriva utan han antog att han först arbetade med versen och efter det refrängen.[58]

Cobain skrev vanligtvis låttexterna enbart minuter innan de spelades in.[139] Han har sagt att han såg låttexterna som den minst viktiga delen av en låt och att låttiteln ibland inte hade någon mening alls.[23] I en intervju med Spin 1993 förklarade Cobain att låttexterna på Bleach inte var några han brydde sig om utan att de enbart skulle vara negativa, inte sexistiska eller för pinsamma. Låttexterna på Nevermind var inspirerade av poesi Cobain hade samlat på sig under två år medan Cobain såg låttexterna på In Utero som "mer fokuserade" och att de nästan hade teman.[140] Cobains låtskrivande var inte nödvändigtvis linjärt utan förlitade sig istället på sammanställningar av motsägande föreställningar, för att på så sätt framföra känslor och idéer. Ofta presenterade Cobain en idé i sina låttexter bara för att senare förkasta den, något han förklarade genom att säga att han var en "nihilistisk tönt halva tiden och ibland så är jag så sårbar och uppriktig [... Låtarna är] som en blandning av båda dessa sidor."[141][en 10]

Medlemmar

Senaste medlemmar
Tidigare medlemmar
Turnémedlemmar
  • Pat Smear – gitarr och bakgrundssång (1993–1994)
  • Lori Goldston – cello (1993–1994)
  • Melora Creager – cello (1994)
Studiomedlemmar
  • Kirk Canning – cello (1991)
  • Kera Schaley – cello (1993)

Diskografi

Huvudartikel: Nirvanas diskografi

Studioalbum
Livealbum
Samlingsalbum
Samlingsboxar
EP-skivor
Singlar

Utmärkelser

År Verk Tävling Kategori Resultat
1991 "Smells Like Teen Spirit" NME Awards Best Single[142] Vinst
1992 "Smells Like Teen Spirit" MTV Video Music Awards Best New Artist[143]
Best Alternative Music Video[143]
Video of the Year[143] Nominering
Viewer's Choice[143]
Nevermind Grammy Awards Best Alternative Music Album[144]
— American Music Awards Favorite New Heavy Metal/Hard Rock Artist[145]
1993 "In Bloom" MTV Video Music Awards Best Alternative Music Video[146] Vinst
— BRIT Awards Best International Newcomer[147]
Best International Group[147] Nominering
"Smells Like Teen Spirit" Grammy Awards Best Rock Song[148]
Best Hard Rock Performance[149]
Nevermind Juno Award Best Selling Album (Foreign or Domestic)[150]
1994 "Heart-Shaped Box" MTV Video Music Awards Best Art Direction[151] Vinst
Best Alternative Music Video[151]
Video of the Year[151] Nominering
Best Cinematography in a Video[151]
Viewer's Choice[151]
In Utero Grammy Awards Best Alternative Music Album[152]
— BRIT Awards Best International Group[147]
1995 "All Apologies" Grammy Awards Best Rock Vocal Performance by a Duo or Group[145]
Best Rock Song[145]
— American Music Awards Favorite Heavy Metal/Hard Rock Artist[145] Vinst
1996 MTV Unplugged in New York Grammy Awards Best Alternative Music Album[153]
2000 "Smells Like Teen Spirit" NME Premier Awards Best Single Ever[154]
2003 "You Know You're Right" NME Carling Awards Best Video[155] Nominering
2005 With the Lights Out Shockwaves NME Awards Best Music DVD[156]
2007 Live! Tonight! Sold Out!! Mojo Awards Vision Award[157]
2008 MTV Unplugged in New York Shockwaves NME Awards Best Music DVD[158] Vinst
2010 Live at Reading Best DVD[159] Nominering
2012 Nevermind NME Awards Best Reissue[160][161]
2014 In Utero
"—" betecknar att det inte var något verk som nominerades.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Nirvana (band), 20 november 2007.

Noter

  1. ^ [a b] ”Nirvana's first band flyer in which they are called by that name. Previous band names which are included on this flyer were Skid Row, Ted Ed Fred, Pen Cap Chew and Bliss” (på engelska). MTV. Arkiverad från originalet den 12 februari 2016. https://web.archive.org/web/20160212222057/http://www.mtv.com/photos/kurt-cobains-art-broken-guitars-and-nirvana-flyers-on-exhibit/1661842/6024126/photo/. Läst 12 februari 2016. 
  2. ^ Grammy Award, Grammy Award artist-ID: nirvana/8026.[källa från Wikidata]
  3. ^ Rock and Roll Hall of Fame-ID: nirvana.[källa från Wikidata]
  4. ^ Gupta, Rapti (17 december 2013). ”Nirvana to be Inducted to the Rock Hall of Fame in 2014” (på engelska). International Business Times. Arkiverad från originalet den 7 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171007201333/http://www.ibtimes.co.in/nirvana-to-be-inducted-to-the-rock-hall-of-fame-in-2014-530770. Läst 9 oktober 2017. 
  5. ^ Azerrad 1994, s. 209.
  6. ^ Azerrad 1994, s. 36.
  7. ^ Azerrad 1994, s. 44–45.
  8. ^ Azerrad 1994, s. 57–58.
  9. ^ Azerrad 1994, s. 62.
  10. ^ Azerrad 1994, s. 67–68.
  11. ^ Azerrad 1994, s. 73.
  12. ^ Azerrad 1994, s. 76–77.
  13. ^ Azerrad 1994, s. 79.
  14. ^ Harris, Joe (12 januari 2015). ”You've Got Less than 3 Hours to Buy this Incredibly Rare Nirvana Record” (på engelska). Tonedeaf.com.au. Arkiverad från originalet den 15 januari 2015. https://web.archive.org/web/20150115081130/http://www.tonedeaf.com.au/431415/youve-got-less-three-hours-buy-incredibly-rare-nirvana-record.htm. Läst 1 november 2015. 
  15. ^ Azerrad 1994, s. 90–91.
  16. ^ Fricke, David (13 september 2001). ”Krist Novoselic on Nevermind”. Rolling Stone. 
  17. ^ Azerrad 1994, s. 91–92.
  18. ^ Azerrad 1994, s. 111.
  19. ^ ”Nirvana: Album guide” (på engelska). Rolling Stone. Arkiverad från originalet den 28 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110628200649/http://www.rollingstone.com/music/artists/nirvana/albumguide. Läst 4 juli 2012. 
  20. ^ Azerrad 1994, s. 115–120.
  21. ^ Azerrad 1994, s. 134.
  22. ^ Azerrad 1994, s. 123.
  23. ^ [a b] Robb, John (21 oktober 1989). ”White Heat”. Sounds. 
  24. ^ Azerrad 1994, s. 137.
  25. ^ Azerrad 1994, s. 138–139.
  26. ^ Azerrad 1994, s. 141–142.
  27. ^ Azerrad 1994, s. 151.
  28. ^ Azerrad 1994, s. 154.
  29. ^ Azerrad 1994, s. 162.
  30. ^ Azerrad 1994, s. 164–165.
  31. ^ Azerrad 1994, s. 176–177.
  32. ^ Azerrad 1994, s. 179–180.
  33. ^ Wice, Nathaniel (april 1992). ”How Nirvana Made It”. Spin. 
  34. ^ Azerrad 1994, s. 203.
  35. ^ Lyons 2004, s. 120.
  36. ^ ”Billboard 200: Week of January 11, 1992” (på engelska). Billboard. 11 januari 1992. Arkiverad från originalet den 11 november 2012. https://web.archive.org/web/20121111113523/http://www.billboard.com/charts/billboard-200?chartDate=1992-01-11. Läst 3 juli 2012. 
  37. ^ Azerrad 1994, s. 239.
  38. ^ ”Nirvana Achieves Chart Perfection!”. Billboard. 25 januari 1992. 
  39. ^ Weingarten, Christopher R. (9 mars 2017). ”'Saturday Night Live' Rocks: 25 Greatest Musical Performances - 12. Nirvana: January 11th, 1992” (på engelska). Rolling Stone. Arkiverad från originalet den 17 mars 2017. https://web.archive.org/web/20170317165129/http://www.rollingstone.com/music/lists/saturday-night-live-rocks-25-greatest-musical-performances-w468638/nirvana-january-11th-1992-w468655. Läst 13 oktober 2017. 
  40. ^ Sinclair, Tom (19 februari 1999). ”Encore: Kurt and Courtney's wedding” (på engelska). Entertainment Weekly. Arkiverad från originalet den 3 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160303150151/http://ew.com/article/1999/02/19/encore-kurt-and-courtneys-wedding/. Läst 13 oktober 2017. 
  41. ^ Azerrad 1994, s. 256.
  42. ^ Azerrad 1994, s. 271.
  43. ^ Azerrad, Michael (29 oktober 1992). ”Performance: The Reading Festival” (på engelska). Rolling Stone. Arkiverad från originalet den 11 februari 2009. https://web.archive.org/web/20090211001736/http://www.rollingstone.com/artists/nirvana/articles/story/5934593/performance_the_reading_festival. Läst 3 juli 2012. 
  44. ^ ”Seven Ages of Rock - Nirvana headline Reading Festival” (på engelska). BBC. Arkiverad från originalet den 4 september 2012. https://web.archive.org/web/20120904084301/http://www.bbc.co.uk/music/sevenages/events/alternative-rock/nirvana-headline-reading-festival/. Läst 9 maj 2012. 
  45. ^ News Reporter (20 april 2009). ”Nirvana's Reading Festival gig to be released on DVD” (på engelska). New Musical Express. Arkiverad från originalet den 11 juli 2017. https://web.archive.org/web/20170711132412/http://www.nme.com/news/music/nirvana-176-1311083. Läst 13 oktober 2017. 
  46. ^ Forsling, Jon (11 oktober 2011). ”Kurt Cobain satte posörerna på plats”. Aftonbladet. Arkiverad från originalet den 5 maj 2014. https://web.archive.org/web/20140505010725/http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article13759908.ab. Läst 9 oktober 2017. 
  47. ^ Cross 2001, passim.
  48. ^ Novoselic, Krist (18 november 2008). ”What Really Happened at the 1992 MTV Music Video Awards” (på engelska). Seattle Weekly. Arkiverad från originalet den 3 mars 2009. https://web.archive.org/web/20090303121600/http://blogs.seattleweekly.com/dailyweekly/2008/11/what_really_happened_at_the_19.php. Läst 2 juli 2012. 
  49. ^ Azerrad 1994, s. 276–278.
  50. ^ [a b] Azerrad 1994, s. 294.
  51. ^ Azerrad 1994, s. 296.
  52. ^ DeRogatis 2003, s. 5–6.
  53. ^ Azerrad 1994, s. 317.
  54. ^ Gaar 2006, s. 40.
  55. ^ DeRogatis 2003, s. 4.
  56. ^ DeRogatis 2003, s. 17.
  57. ^ Azerrad 1994, s. 332.
  58. ^ [a b c d] Fricke, David (27 januari 1994). ”Kurt Cobain: The Rolling Stone Interview”. Rolling Stone. 
  59. ^ Azerrad 1994, s. 336–337.
  60. ^ Azerrad 1994, s. 338.
  61. ^ ”IN NUMERO UNO” (på engelska). Entertainment Weekly. 8 oktober 1993. Arkiverad från originalet den 1 december 2008. https://web.archive.org/web/20081201024002/http://www.ew.com/ew/article/0%2C%2C308282%2C00.html. Läst 3 juli 2012. 
  62. ^ Farley, Christopher John (20 september 1993). ”To The End Of Grunge” (på engelska). Time. Arkiverad från originalet den 24 april 2011. https://web.archive.org/web/20110424063121/http://www.time.com/time/magazine/article/0%2C9171%2C979260%2C00.html. Läst 3 juli 2012. 
  63. ^ Zac (28 november 2014). ”FEATURE: Jad Fair: The Half Japanese interview” (på engelska). Caught in the Crossfire. Arkiverad från originalet den 27 augusti 2017. https://web.archive.org/web/20170827032125/http://www.caughtinthecrossfire.com/music/jad-fair-the-half-japanese-interview/. Läst 14 oktober 2017. 
  64. ^ Azerrad 1994, s. 352.
  65. ^ Vozick-Levinson, Simon (29 augusti 2013). ”Pat Smear Remembers Nirvana's Final Year” (på engelska). Arkiverad från originalet den 19 september 2017. https://web.archive.org/web/20170919113429/http://www.rollingstone.com/music/news/pat-smear-remembers-nirvanas-final-year-20130829. Läst 14 oktober 2017. 
  66. ^ [a b] di Perna, Alan (mars 1995). ”Behind Unplugged”. Guitar World. 
  67. ^ [a b] Stout, Gene (30 september 2002). ”Courtney Love, former members of Nirvana settle suit” (på engelska). Seattle Post-Intelligencer. Arkiverad från originalet den 18 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121018042506/http://www.seattlepi.com/default/article/Courtney-Love-former-members-of-Nirvana-settle-1097350.php. Läst 4 juli 2012. 
  68. ^ ”Kurt Cobain jobbade med soloplatta”. Dagens Nyheter. 18 april 2012. Arkiverad från originalet den 12 november 2012. https://web.archive.org/web/20121112134808/http://www.dn.se/kultur-noje/musik/kurt-cobain-jobbade-med-soloplatta. Läst 18 april 2012. 
  69. ^ [a b] Strauss, Neil (2 juni 1994). ”Kurt Cobain's Downward Spiral: The Last Days of Nirvana's Leader” (på engelska). Rolling Stone. Arkiverad från originalet den 7 augusti 2017. https://web.archive.org/web/20170807021913/http://www.rollingstone.com/music/news/kurt-cobains-downward-spiral-the-last-days-of-nirvanas-leader-19940602. Läst 14 oktober 2017. 
  70. ^ Sanz, Cynthia (21 mars 1994). ”Hardly Nirvana” (på engelska). People. Arkiverad från originalet den 29 mars 2011. https://web.archive.org/web/20110329202727/http://www.people.com/people/archive/article/0%2C%2C20107679%2C00.html. Läst 4 juli 2012. 
  71. ^ Nunstedt, Anders (4 april 2014). ”Arvet efter Kurt Cobain”. Expressen. Arkiverad från originalet den 5 april 2014. https://web.archive.org/web/20140405215048/https://www.expressen.se/noje/arvet-efter-kurt-cobain-1/. Läst 14 oktober 2017. 
  72. ^ [a b] ”Reaching Nirvana: The life and times of Kurt Cobain” (på engelska). The Guardian. 20 oktober 2002. Arkiverad från originalet den 5 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160305094309/https://www.theguardian.com/theobserver/2002/oct/20/features.magazine97. Läst 27 september 2013. 
  73. ^ Heard, Chris (6 april 2004). ”Torment of rock hero Cobain” (på engelska). BBC. Arkiverad från originalet den 12 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110512025431/http://news.bbc.co.uk/2/hi/3568909.stm. Läst 4 juli 2012. 
  74. ^ Wiederhorn, Jon. ”Kurt Cobain + Layne Staley Each Die on April 5, Eight Years Apart” (på engelska). Loudwire. Arkiverad från originalet den 20 juni 2017. https://web.archive.org/web/20170620150235/http://loudwire.com/nirvana-kurt-cobain-alice-in-chains-layne-staley-death-anniversaries/. Läst 14 oktober 2017. 
  75. ^ Meadan 2006, s. 36.
  76. ^ Erlewine, Stephen Thomas. ”Nirvana” (på engelska). Allmusic. Arkiverad från originalet den 14 juli 2017. https://web.archive.org/web/20170714001350/https://www.allmusic.com/artist/nirvana-mn0000357406/biography. Läst 26 oktober 2017. 
  77. ^ Olsen, Eric (2 april 2004). ”10 years later, Cobain lives on in his music” (på engelska). MSNBC. Arkiverad från originalet den 23 mars 2017. https://web.archive.org/web/20170323224116/http://www.today.com/popculture/10-years-later-cobain-lives-his-music-wbna4652653. Läst 26 oktober 2017. 
  78. ^ [a b] Erlewine, Stephen Thomas. ”American Alternative Rock / Post-Punk” (på engelska). Allmusic. Arkiverad från originalet den 25 oktober 2010. https://web.archive.org/web/20101025110738/http://allmusic.com/explore/essay/american-alternative-rock--post-punk-t578. Läst 26 oktober 2017. 
  79. ^ Pareles, Jon (14 juni 1992). ”POP VIEW; Nirvana-bes Awaiting Fame's Call” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 9 juli 2017. https://web.archive.org/web/20170709115626/http://www.nytimes.com/1992/06/14/arts/pop-view-nirvana-bes-awaiting-fame-s-call.html. Läst 26 oktober 2017. 
  80. ^ Askerfjord Sundeby, Maria; Palm, Johanna (18 maj 2017). ”Rockstjärnan Chris Cornell är död”. SVT. Arkiverad från originalet den 9 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171009173513/https://www.svt.se/kultur/rockstjarnan-chris-cornell-ar-dod. Läst 9 oktober 2017. 
  81. ^ Azerrad, Michael (16 april 1992). ”Inside the Heart and Mind of Nirvana” (på engelska). Rolling Stone. Arkiverad från originalet den 13 april 2009. https://web.archive.org/web/20090413101257/http://www.rollingstone.com/artists/nirvana/articles/story/5937982/inside_the_heart_and_mind_of_nirvana. Läst 3 juli 2012. 
  82. ^ Rich, Frank (14 april 1994). ”Journal; Far From Nirvana” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 9 september 2017. https://web.archive.org/web/20170909134938/http://www.nytimes.com/1994/04/14/opinion/journal-far-from-nirvana.html. Läst 26 oktober 2017. 
  83. ^ [a b] Gaar, Gillian G (14 februari 1997). ”Verse Chorus Verse: The Recording History of Nirvana”. Goldmine. 
  84. ^ Pareles, Jon (17 december 1995). ”POP VIEW; Where Bootleggers Thrive, Labels Follow” (på engelska). The New York Times. Arkiverad från originalet den 4 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140804072209/http://www.nytimes.com/1995/12/17/arts/pop-view-where-bootleggers-thrive-labels-follow.html. Läst 4 augusti 2014. 
  85. ^ di Perna, Alan (mars 1995). ”Season Finale” (på engelska). Guitar World. 
  86. ^ Graff, Gary (28 augusti 1997). ”Nirvana Box Set Coming Someday”. Wall of Sound. 
  87. ^ [a b] DeRogatis, Jim (10 mars 2002). ”A piece of Kurt Cobain”. Jimdero.com. Arkiverad från originalet den 4 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140804212351/http://www.jimdero.com/News2002/CobainMar10.htm. Läst 11 juli 2012. 
  88. ^ ”Grohl, Novoselic Fight Back Against Love” (på engelska). Billboard. 13 december 2001. Arkiverad från originalet den 6 oktober 2014. https://web.archive.org/web/20141006111647/http://www.billboard.com/articles/news/77453/grohl-novoselic-fight-back-against-love. Läst 10 oktober 2014. 
  89. ^ Mancini, Al (29 juni 2002). ”Courtney Love and Nirvana in Lawsuit” (på engelska). ABC News. Arkiverad från originalet den 12 april 2014. https://web.archive.org/web/20140412063240/http://abcnews.go.com/Entertainment/story?id=103920&page=1. Läst 11 oktober 2014. 
  90. ^ ”Track List Set For Nirvana Compilation” (på engelska). Billboard. 23 september 2005. Arkiverad från originalet den 21 november 2015. https://web.archive.org/web/20151121205841/http://www.billboard.com/articles/news/61350/track-list-set-for-nirvana-compilation. Läst 4 juli 2012. 
  91. ^ Vineyard, Jennifer (13 april 2006). ”Courtney Love Sells Substantial Share Of Nirvana Publishing Rights” (på engelska). MTV. Arkiverad från originalet den 31 maj 2010. https://web.archive.org/web/20100531045411/http://www.mtv.com/news/articles/1528625/20060413/love_courtney.jhtml?headlines=true. Läst 3 juli 2012. 
  92. ^ Minsker, Evan (2 maj 2012). ”Frances Bean Cobain Has Controlled Kurt Cobain's Likeness Since 2010: Courtney Love no longer in charge of publicity rights” (på engelska). Pitchfork. Arkiverad från originalet den 17 mars 2013. https://web.archive.org/web/20130317081607/http://pitchfork.com/news/46387-frances-bean-cobain-has-controlled-kurt-cobains-likeness-since-2010/?utm_medium=site&utm_source=more-content&utm_name=news. Läst 30 juli 2012. 
  93. ^ ”Nirvana: Live at Reading” (på engelska). Amazon.com. Arkiverad från originalet den 26 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160826062136/https://www.amazon.com/Nirvana-Live-at-Reading/dp/B002MRRRAA. Läst 18 oktober 2017. 
  94. ^ ”Icon: Nirvana” (på engelska). Amazon.com. Arkiverad från originalet den 8 augusti 2015. https://web.archive.org/web/20150808002014/https://www.amazon.com/Icon-Nirvana/dp/B003WO4UD4. Läst 18 oktober 2017. 
  95. ^ ”Nevermind: The Singles Vinyl” (på engelska). Universal Music. Arkiverad från originalet den 17 mars 2013. https://web.archive.org/web/20130317081519/http://store.universal-music.co.uk/restofworld/rock/nirvana-nevermind-the-singles-10-vinyl-box-set/invt/0602527854229/. Läst 3 maj 2012. 
  96. ^ ”Classic Albums - Nirvana: Nevermind” (på engelska). Amazon.com. Arkiverad från originalet den 2 juli 2016. https://web.archive.org/web/20160702003740/https://www.amazon.com/Classic-Albums-Nirvana-Nevermind/dp/B0007OP1HG. Läst 18 oktober 2017. 
  97. ^ ”Nirvana: Live at the Paramount” (på engelska). Amazon.com. Arkiverad från originalet den 28 februari 2016. https://web.archive.org/web/20160228160626/https://www.amazon.com/Nirvana-Live-at-Paramount/dp/B005EXA8XC. Läst 18 oktober 2017. 
  98. ^ ”Live and Loud” (på engelska). Amazon.com. Arkiverad från originalet den 5 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160305014838/https://www.amazon.com/Live-Loud-Nirvana/dp/B00EAH3GHI. Läst 18 oktober 2017. 
  99. ^ Lamberson, Carolyn (20 juni 2017). ”Speaking of Nirvana: Both Grohl and Novoselic bringing their bands to Spokane” (på engelska). The Spokesman-Review. Arkiverad från originalet den 21 juni 2017. https://web.archive.org/web/20170621051046/http://www.spokesman.com/stories/2017/jun/20/speaking-of-nirvana-both-grohl-and-novoselic-bring/. Läst 18 oktober 2017. 
  100. ^ Erlewine, Stephen Thomas. ”Foo Fighters” (på engelska). Allmusic. Arkiverad från originalet den 10 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121010044135/http://www.allmusic.com/artist/foo-fighters-mn0000184043. Läst 3 juli 2012. 
  101. ^ ”Everyone Has Their Dark Side” (på engelska). Q. 24 december 2005. Arkiverad från originalet den 23 september 2017. https://web.archive.org/web/20170923095826/http://www.fooarchive.com/gpb/qinterview05.htm. Läst 18 oktober 2017. 
  102. ^ Downey, Ryan J. (10 mars 2011). ”Dave Grohl Talks Pseudo Nirvana Reunion On 'I Should Have Known'” (på engelska). MTV. Arkiverad från originalet den 3 januari 2015. https://web.archive.org/web/20150103224841/http://www.mtv.com/news/1659678/foo-fighters-nirvana-i-should-have-known/. Läst 18 oktober 2017. 
  103. ^ ”Them Crooked Vultures” (på engelska). Allmusic. Arkiverad från originalet den 10 december 2010. https://web.archive.org/web/20101210170003/http://allmusic.com/artist/them-crooked-vultures-p1170106. Läst 3 juli 2012. 
  104. ^ Prato, Greg. ”Sweet 75” (på engelska). Allmusic. Arkiverad från originalet den 11 oktober 2016. https://web.archive.org/web/20161011131658/https://www.allmusic.com/artist/sweet-75-mn0000045833/biography. Läst 19 oktober 2017. 
  105. ^ MacNeil, Jason. ”Eyes Adrift” (på engelska). Allmusic. Arkiverad från originalet den 24 juni 2016. https://web.archive.org/web/20160624034250/https://www.allmusic.com/artist/eyes-adrift-mn0000154068/biography. Läst 19 oktober 2017. 
  106. ^ Reed, Ryan (31 juli 2017). ”Hear Krist Novoselic's Debut Song With New Band Giants in the Trees” (på engelska). Rolling Stone. Arkiverad från originalet den 3 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171003112341/http://www.rollingstone.com/music/news/hear-krist-novoselics-debut-song-with-new-band-giants-in-the-trees-w495132. Läst 19 oktober 2017. 
  107. ^ Jasmin, Ernest (25 september 2006). ”Krist Novoselic to play with Flipper” (på engelska). The News Tribune. Arkiverad från originalet den 8 januari 2009. https://web.archive.org/web/20090108151157/http://blogs.thenewstribune.com/ej/?title=krist_novoselic_to_play_with_flipper&more=1&c=1&tb=1&pb=1. Läst 3 juli 2012. 
  108. ^ Phares, Heather. ”The No W.T.O. Combo” (på engelska). Allmusic. Arkiverad från originalet den 19 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171019090855/https://www.allmusic.com/artist/the-no-wto-combo-mn0001817097/biography. Läst 19 oktober 2017. 
  109. ^ Novoselic, Krist (augusti 1995). ”Top Spin by Krist Novoselic”. Spin 11 (5): sid. 14. 
  110. ^ ”Krist Novoselic” (på engelska). Fairvote.org. Arkiverad från originalet den 19 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171019102438/http://www.fairvote.org/krist_novoselic. Läst 19 oktober 2017. 
  111. ^ ”Of Grunge & Government: Let's Fix This Broken Democracy!” (på engelska). Amazon.com. Arkiverad från originalet den 24 oktober 2016. https://web.archive.org/web/20161024225829/https://www.amazon.com/Grunge-Government-Lets-Broken-Democracy/dp/0971920656. Läst 19 oktober 2017. 
  112. ^ Rashbaum, Alyssa (20 oktober 2004). ”Dave Grohl Reunites With Krist Novoselic At Kerry Rally” (på engelska). MTV. Arkiverad från originalet den 6 november 2012. https://web.archive.org/web/20121106172826/http://www.mtv.com/news/articles/1492809/dave-grohl-krist-novoselic-at-kerry-rally.jhtml. Läst 5 juli 2012. 
  113. ^ Hogan, Marc (13 december 2012). ”Courtney Love Reportedly 'Not Amused' by McCartney's Nirvana 'Reunion'” (på engelska). Spin. Arkiverad från originalet den 17 mars 2013. https://web.archive.org/web/20130317081657/http://www.spin.com/articles/courtney-love-paul-mccartney-nirvana-reunion. Läst 18 december 2012. 
  114. ^ ”Paul McCartney to replace Kurt Cobain in Nirvana reunion” (på engelska). The Guardian. 12 december 2012. Arkiverad från originalet den 8 mars 2013. https://web.archive.org/web/20130308100603/http://www.guardian.co.uk/music/2012/dec/12/paul-mccartney-kurt-cobain-nirvana. Läst 14 december 2012. 
  115. ^ ”Nirvana reunites with Paul McCartney, record new song "Cut Me Some Slack"” (på engelska). Consequence of Sound. 13 december 2012. Arkiverad från originalet den 9 september 2013. https://web.archive.org/web/20130909065907/http://consequenceofsound.net/2012/12/nirvana-reunite-with-paul-mccartney-record-new-song-cut-me-some-slack/. Läst 14 december 2012. 
  116. ^ Hogan, Marc (17 december 2012). ”Paul McCartney's Nirvana 'Reunion': Hear the Studio and 'SNL' Versions” (på engelska). Spin. Arkiverad från originalet den 22 januari 2013. https://web.archive.org/web/20130122143710/http://www.spin.com/articles/paul-mccartney-dave-grohl-nirvana-reunion-cut-me-some-slack-studio-version-saturday-night-live. Läst 18 december 2012. 
  117. ^ Stead, Jordan (19 juli 2013). ”Paul McCartney at Safeco Field” (på engelska). Seattle Post-Intelligencer. Arkiverad från originalet den 15 september 2013. https://web.archive.org/web/20130915062605/http://www.seattlepi.com/local/slideshow/Paul-McCartney-at-Safeco-Field-66721/photo-4939789.php. Läst 23 juli 2013. 
  118. ^ ”Former Nirvana Drummer Chad Channing Denied Rock And Roll Hall Of Fame Induction” (på engelska). The Huffington Post. 19 mars 2014. Arkiverad från originalet den 8 april 2014. https://web.archive.org/web/20140408112131/http://www.huffingtonpost.com/2014/03/19/nirvana-rock-and-roll-hall-of-fame_n_4992214.html. Läst 8 april 2014. 
  119. ^ ”Nirvana får egen dag”. Dagens Nyheter. 27 december 2013. Arkiverad från originalet den 1 mars 2014. https://web.archive.org/web/20140301021747/https://www.dn.se/kultur-noje/musik/nirvana-far-egen-dag/. Läst 2 januari 2014. 
  120. ^ ”Aberdeen's Kurt Cobain Day Features Weird Crying Statue: Nirvana frontman awkwardly honored in home city” (på engelska). Rolling Stone. 21 februari 2014. Arkiverad från originalet den 25 februari 2014. https://web.archive.org/web/20140225164700/http://www.rollingstone.com/music/news/aberdeens-kurt-cobain-day-features-weird-crying-statue-20140221. Läst 25 februari 2014. 
  121. ^ Slater, Rob (16 februari 2016). ”Beck Fronts the Surviving Members of Nirvana on "The Man Who Sold the World"” (på engelska). Relix. Arkiverad från originalet den 22 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160322133535/http://www.relix.com/blogs/detail/beck_fronts_the_surviving_members_of_nirvana_on_the_man_who_sold_the_world. Läst 6 april 2017. 
  122. ^ TT (7 oktober 2018). ”Nirvana-medlemmar återförenades”. Svenska Dagbladet. Arkiverad från originalet den 10 oktober 2018. https://web.archive.org/web/20181010080811/https://www.svd.se/nirvana-medlemmar-aterforenades. Läst 10 oktober 2018. 
  123. ^ Young, Alex (2 januari 2020). ”Surviving Nirvana members to reunite for benefit concert” (på engelska). Consequence of Sound. Arkiverad från originalet den 4 mars 2020. https://web.archive.org/web/20200304161137/https://consequenceofsound.net/2020/01/dave-grohl-nirvana-reunion-heaven/amp/. Läst 8 oktober 2020. 
  124. ^ Azerrad 1994, s. 102.
  125. ^ Azerrad 1994, s. 103.
  126. ^ Berkenstadt & Cross 1998, s. 78.
  127. ^ Kanter, L.A. (februari 1992). ”Kurt Cobain's Well-Tempered Tantrums”. Guitar Player. 
  128. ^ Azerrad 1994, s. 103–104.
  129. ^ [a b] Chappell, Jon (juni 1993). ”Nirvana's music”. Guitar. 
  130. ^ Berkenstadt & Cross 1998, s. 71.
  131. ^ di Perna, Alan (mars 1999). ”Nevermore”. Guitar World. 
  132. ^ Azerrad 1994, s. 231–232.
  133. ^ [a b] Klüsener, Edgar (10 augusti 1993). Interview with Nirvana in Seattle. 
  134. ^ Cross, Charles (oktober 2001). ”Requiem for a Dream”. Guitar World. 
  135. ^ Gilbert, Jeff (februari 1992). ”Cheap Tricks”. Guitar World. 
  136. ^ Classic Albums: Nirvana – Nevermind (DVD). Isis Productions, 2005.
  137. ^ Azerrad 1994, s. 140.
  138. ^ True, Everett (18 mars 1989). ”Seattle: Rock City”. Melody Maker. 
  139. ^ [a b] di Perna, Alan (hösten 1996). ”The Making of Nevermind”. Guitar World. 
  140. ^ Steinke, Darcey (oktober 1993). ”Smashing Their Heads on That Punk Rock”. Spin. 
  141. ^ Azerrad 1994, s. 210–211.
  142. ^ ”Awards History - 1991” (på engelska). New Musical Express. Arkiverad från originalet den 27 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171027200752/http://www.nme.com/awards-history/1991-606169. Läst 27 oktober 2017. 
  143. ^ [a b c d] ”MTV Video Music Awards - 1992” (på engelska). MTV. 9 september 1992. Arkiverad från originalet den 18 oktober 2010. https://web.archive.org/web/20101018045528/http://www.mtv.com/ontv/vma/1992/. Läst 9 juli 2012. 
  144. ^ ”34th Grammy Awards - 1992” (på engelska). National Academy of Recording Arts and Sciences. 25 februari 1992. Arkiverad från originalet den 8 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110608230926/http://www.rockonthenet.com/archive/1992/grammys.htm. Läst 9 juli 2012. 
  145. ^ [a b c d] ”Nirvana: Timeline” (på engelska). Rock on the Net. Arkiverad från originalet den 15 januari 2013. https://web.archive.org/web/20130115131927/http://rockonthenet.com/artists-n/nirvana_main.htm. Läst 21 februari 2013. 
  146. ^ ”MTV Video Music Awards - 1993” (på engelska). MTV. 2 september 1993. Arkiverad från originalet den 29 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110629164320/http://www.mtv.com/ontv/vma/1993/. Läst 9 juli 2012. 
  147. ^ [a b c] ”BRIT Awards: Nirvana” (på engelska). BRIT Awards. Arkiverad från originalet den 20 augusti 2012. https://web.archive.org/web/20120820122001/http://www.brits.co.uk/artist/nirvana. Läst 21 februari 2013. 
  148. ^ ”35th Grammy Awards - 1993” (på engelska). National Academy of Recording Arts and Sciences. 24 februari 1993. Arkiverad från originalet den 20 januari 2013. https://web.archive.org/web/20130120050722/http://rockonthenet.com/archive/1993/grammys.htm. Läst 21 februari 2013. 
  149. ^ ”Grammy nominees” (på engelska). The Baltimore Sun. 8 januari 1993. Arkiverad från originalet den 2 september 2012. https://web.archive.org/web/20120902075657/http://articles.baltimoresun.com/1993-01-08/features/1993008073_1_eric-clapton-celine-dion-dion-and-peabo. Läst 21 februari 2013. 
  150. ^ ”NOMINEES & WINNERS - 1993” (på engelska). Juno Award. Arkiverad från originalet den 27 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171027195040/http://junoawards.ca/nominees/?nomination-year=1993. Läst 27 oktober 2017. 
  151. ^ [a b c d e] ”MTV Video Music Awards - 1994” (på engelska). MTV. 8 september 1994. Arkiverad från originalet den 1 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110501042256/http://www.mtv.com/ontv/vma/1994/. Läst 9 juli 2012. 
  152. ^ ”36th Grammy Awards - 1994” (på engelska). National Academy of Recording Arts and Sciences. 1 mars 1994. Arkiverad från originalet den 8 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110608225824/http://www.rockonthenet.com/archive/1994/grammys.htm. Läst 9 juli 2012. 
  153. ^ ”38th Grammy Awards - 1996” (på engelska). National Academy of Recording Arts and Sciences. 28 februari 1996. Arkiverad från originalet den 15 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110715195940/http://www.rockonthenet.com/archive/1996/grammys.htm. Läst 9 juli 2012. 
  154. ^ ”Awards History - 2000” (på engelska). New Musical Express. Arkiverad från originalet den 1 mars 2017. https://web.archive.org/web/20170301010925/http://www.nme.com/awards-history/2000-606150. Läst 27 oktober 2017. 
  155. ^ ”OASIS v COLDPLAY AT NME CARLING AWARDS!” (på engelska). New Musical Express. 3 februari 2003. Arkiverad från originalet den 3 juni 2015. https://web.archive.org/web/20150603202216/http://www.nme.com/news/oasis/13530. Läst 3 juni 2015. 
  156. ^ O'Doherty, Lucy (17 februari 2005). ”NME awards winners: Neither Babyshambles nor The Libertines win Best Live” (på engelska). BBC. Arkiverad från originalet den 5 maj 2016. https://web.archive.org/web/20160505213055/http://www.bbc.co.uk/6music/news/20050217_nme.shtml. Läst 21 februari 2013. 
  157. ^ ”Amy Winehouse and Arctic Monkeys Lead MOJO Nominations” (på engelska). Radio X. 10 maj 2007. Arkiverad från originalet den 6 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110606165048/http://www.xfm.co.uk/news/2007/amy-winehouse-and-arctic-monkeys-lead-mojo-nominations. Läst 27 oktober 2017. 
  158. ^ Smart, Gordon (28 februari 2008). ”Who won what at NME Awards?” (på engelska). The Sun. Arkiverad från originalet den 21 oktober 2012. https://web.archive.org/web/20121021141956/http://www.thesun.co.uk/sol/homepage/showbiz/bizarre/article859413.ece. Läst 21 februari 2013. 
  159. ^ Rogers, Georgie (25 februari 2010). ”Muse & Kasabian win big: British rock bands crowned NME Awards kings taking home two prizes each” (på engelska). BBC. Arkiverad från originalet den 13 oktober 2010. https://web.archive.org/web/20101013200928/http://www.bbc.co.uk/6music/news/20100225_nmeawards.shtml. Läst 21 februari 2013. 
  160. ^ ”NME AWARDS 2012 NOMINATIONS ANNOUNCED” (på engelska). Record of the Day. 31 januari 2012. Arkiverad från originalet den 29 oktober 2017. https://web.archive.org/web/20171029073748/https://www.recordoftheday.com/news-and-press/nme-awards-2012-nominations-announced. Läst 29 oktober 2017. 
  161. ^ McGeorge, Alistair (15 januari 2014). ”NME Awards 2014 nominations revealed with Harry Styles, Miley Cyrus and Robin Thicke battling for Villian of Year” (på engelska). Daily Mirror. Arkiverad från originalet den 22 februari 2016. https://web.archive.org/web/20160222070123/http://www.mirror.co.uk/3am/celebrity-news/nme-awards-2014-nominations-arctic-3023872. Läst 29 oktober 2017. 

Tryckta källor

Engelska originalcitat

  1. ^ "[...] a name that was kind of beautiful or nice and pretty instead of a mean, raunchy punk name like the Angry Samoans."
  2. ^ "[...] wanted to make him feel more at home in the band."
  3. ^ "The early songs were really angry... But as time goes on the songs are getting poppier and poppier as I get happier and happier. The songs are now about conflicts in relationships, emotional things with other human beings."
  4. ^ "Nirvana is that rare band that has everything: critical acclaim, industry respect, pop radio appeal, and a rock-solid college/alternative base."
  5. ^ "Despite the fears of some alternative-music fans, Nirvana hasn't gone mainstream, though this potent new album may once again force the mainstream to go Nirvana."
  6. ^ "We knew we didn't want to do an acoustic version of Teen Spirit... That would've been horrendously stupid."
  7. ^ "[...] irrational, mercurial, self-centered, unmanageable, inconsistent, and unpredictable."
  8. ^ "We are going to remain very tasteful and true to the spirit of Nirvana while taking the music to places it has never been before."
  9. ^ "Nirvana songs treat the banal and pedestrian with a unique slant."
  10. ^ "[...] nihilistic jerk half the time and other times I'm so vulnerable and sincere [... The songs are] like a mixture of both of them."

Vidare läsning

  • Crisafulli, Chuck (1996) (på engelska). Nirvana: Teen Spirit - The Stories Behind Every Nirvana Song. Carlton. ISBN 0684833565 
  • Rocco, John (1998) (på engelska). The Nirvana Companion: Two Decades of Commentary. Schirmer. ISBN 0028649303 
  • True, Everett (2006) (på engelska). Nirvana: The True Story. London: Omnibus Press. ISBN 9781844496402 
  • True, Everett (2007) (på engelska). Nirvana: The Biography. Da Capo Press. ISBN 9780306815546 

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Nirvana.
v • r
Nirvana
Kurt Cobain · Krist Novoselic · Dave Grohl
 Aaron Burckhard · Dale Crover · Dave Foster · Chad Channing · Jason Everman · Dan Peters
Studioalbum
Livealbum
Samlingsalbum
Samlingsboxar
EP-skivor
Singelskivor
Singlar
Promosinglar
Splitsinglar
Videoalbum
Live! Tonight! Sold Out!! · Classic Albums: Nirvana – Nevermind · MTV Unplugged in New York · Live at Reading · Live at the Paramount · Live and Loud
Nirvanas diskografi
Auktoritetsdata