von Giers härstammade från en ursprungligen svensksläkt, vars äldste kände medlem är artillerikaptenen Lorentz Giers (död 1679). Dennes son, generalkrigskassören Lorentz Giers (vilken först vid Narvasstormning 1704 och sedan vid Poltava, 1709, råkade i rysk fångenskap och avled i Karlskrona 1734), skall av Karl XII ha blivit upphöjd i adligtstånd. Hans son Lorentz Giers (död 1763) slog sig ned som köpman i Sankt Petersburg, och en sonsons son till denne var Nikolaj von Giers.
Till följd av Gortjakovs sjuklighet förordnades von Giers 1880 att överta skötandet av utrikesärendena, och i april 1882 blev han Gortjakovs efterträdare som utrikesminister med förbigående av den aggressivt panslavistiskeIgnatiev. von Giers var som sådan en avgjord motståndare till alla panslavistiska krigsplaner och lät i det hela leda sig av Bismarcks ingivelser. Trekejsarförbundet förnyades under von Giers medverkan (i Skierniewice 1884), men Alexander visade därvid liksom i de bulgariska förvecklingarna sin obetingade självständighet gentemot sin rådgivare.
Då Bismarck överlistade Ryssland i förhållandet till den gemensamme bundsförvanten, angreps von Giers skarpt av det allt tyskfientligare nationalpartiet, särskilt Katkovs krets. Och då Rysslands intrigspel i Bulgarien 1885-1887 endast ledde till ett försvagande av dess inflytande, fann von Giers i samma läger hetsiga belackare. Till följd av sjuklighet begärde han under senare åren flera gånger sitt avsked, men varken Alexander III eller Nikolaus II ville skilja sig från honom.