Monarkerna i Konstantinopel såg kontinuerligt sig själva som romerska kejsare och kejsarinnor i direkt succession till Augustus, ett anspråk som inte ifrågasattes i omvärlden förrän år 800 då påven Leo III krönte den frankiske kungen Karl den store till "romersk kejsare" (se karolinger).[1] Bysantinska monarker fortsatte att använda romerska titlar, i synnerhet kejsartiteln augustus.[2]Grekiska var sedan Alexander den stores dagar det mest utspridda språket i det östra Medelhavet och från och med 629 användes grekiska i officiella bysantinska dokument;[3]latin överlevde i en viss kapacitet, bland annat på mynt till 700-talet, men blev på sikt nästan helt ersatt som statsspråk.[2] På grekiska ersattes augustus med titeln basileus (βασιλεύς), vilken så småningom utökades till basileus Romaion ("romarnas kejsare").[2]
Det var i det bysantinska riket vanligt att flera monarker regerade samtidigt, med samma grundläggande titel (augustus/basileus). I nästan alla fall rörde det sig om en senior kejsare med en eller flera juniora medkejsare, vilka hade marginell makt och inflytande förutom vid officiella ceremonier.[4] För att urskilja den seniora kejsaren kunde denne utöka sin titel, exempelvis till megas basileus ("stor-kejsare") eller basileus autokrator ("självhärskande kejsare").[5] I vissa fall fanns det mer än en samregerande autokrator, då den seniora kejsaren valt att upphöja sin juniora kollega till en faktisk medregent.[6]
Romersk kejsare sedan 306. Ensam kejsare 324 efter att ha besegrat sina rivaler, varav de främsta var Maxentius och Licinius. Grundade Konstantinopel som huvudstad 11 maj 330.[8]
9 september 337 – 3 november 361[9] (24 år, 1 månad och 25 dagar)
Son till Konstantin I. Utnämnd till caesar under sin fars regeringstid och blev augustus i öst 9 september 337. Hans bröder Konstantin II och Constans regerade som kejsare i väst.[9]
—
Julianus "Apostata" Latin: Flavius Claudius Iulianus
3 november 361 – 26 juni 363[10] (1 år, 7 månader och 23 dagar)
Brorson till Konstantin I. Utropad till kejsare av armén i opposition till Constantius II. Obestridd kejsare efter att Constantius dött av naturliga orsaker.[10]
Dotter till Leo I, mor till Leo II och änka till Zeno. Dominerade hovet och regeringen efter Zenos död som den enda arvtagaren till det kejserliga ämbetet.[31]
2 oktober 811 – 11 juli 813[69] (1 år, 9 månader och 9 dagar)
Svärson till Nikeforos I.[69] Staurakios skadades allvarligt 811 och hade först tänkt lämna över makten till sin fru, Teofano, men blev sedan tvingad att abdikera till Mikael.[70]
Konstantin VII "Porfyrogennetos" Grekiska: Kōnstantīnos (återinsatt)
20 december 944[84] – 9 november 959[64] (14 år, 10 månader och 20 dagar)
Senior kejsare igen efter att Romanos I blev avsatt av sina söner Stefan och Konstantin. Självständig kejsare efter att ha avsatt Stefan och Konstantin 20 januari 945.[64]
19 april – 12 juni 1042[95] (1 månad och 23 dagar)
Dotter till Konstantin VIII, utropad till regerande kejsarinna av folket i Konstantinopel under ett uppror mot Mikael V.[95]
—
21 april – 12 juni 1042[85] (1 månad och 21 dagar)
Dotter till Konstantin VIII och änka till Romanos III och Mikael IV. Utropad till kejsarinna efter att Mikael V avsatts och regerade tillsammans med sin syster.[85]
12 juni 1042 – 11 januari 1055[97] (12 år, 6 månader och 30 dagar)
Gifte sig med Zoë 11 juni 1042 och krönt till kejsare dagen efter.[97] Konstantin regerade som senior monark men Zoë och Theodora var fortsatt medregenter.[49]
Oktober 1071[100] – 31 mars 1078[94] (6 år och 5 månader)
Son till Konstantin X och Eudokia[94] och tidigare medkejsare sedan 1060.[99] Upphöjd till senior kejsare av sin farbror Johannes Doukas för att förhindra att Romanos IV återvände till tronen.[100]
General, utropad till kejsare i oktober 1077 i opposition till Mikael VII. Tog kontroll över Konstantinopel 3 april 1078, tre dagar efter att Mikael abdikerat. Gifte sig med Mikaels fru Maria ca. 1079.[105]
September 1183[112] – 12 september 1185[113] (2 år)
Sonson till Alexios I. Tog över Alexios II:s regentskap i april 1182,[112] fick Alexios att döma sin mor Maria till döden,[111] och krönt till medkejsare, vartefter han mördade Alexios.[112]
Det fjärde korståget (1202–1204) kallades för att erövra Egypten men resulterade istället i att korsfararna intog Konstantinopel och störtade det bysantinska riket. I dess ställe upprättade korsfararna det latinska riket,[u] en feodalstat som gjorde anspråk på att vara den rättmätiga fortsättningen på det bysantinska riket,[121] med varierande internationellt erkännande.[122] Det latinska riket gjorde anspråk på alla bysantinska territorier och bevarade ett antal bysantinska titlar och traditioner. Dock användes en västerländsk administration och kejsarna följde den katolska (istället för ortodoxa) kyrkan.[121]
Den latinska regimen accepterades inte i de delar av Bysans som korsfararna inte lyckats erövra och anspråk på kejsarvärdigheten framfördes snabbt av bysantinska adelsmän i Nicaea och Trabzon, och efter två årtionden även i Thessaloniki.[121] I den bysantinska världen var kontroll över Konstantinopel den viktigaste faktorn som gjorde en kejsare rättmätig;[123] att kalla sig kejsare utan att besitta staden sågs i regel som "olagligt" eller "onaturligt".[124] Trots detta ser historiker i regel idag de grekiska kejsarna i Nicaea, istället för de västerländska i Konstantinopel, som de rättmätiga bysantinska monarkerna 1204–1261.[99][125]
Under juli 1261[131] återtogs Konstantinopel av kejsardömet Nicaea och det latinska riket störtades. Ättlingar till de latinska kejsarna fortsatte att från exil i Västeuropa framföra anspråk på Konstantinopel under stora delar av 1300-talet.[133]
Kejsardömet Nicaea etablerades av Laskaris-ätten, en familj med band till Angelos-ätten via giftermål. Kejsardömet Nicaea hade en maktbas i västra Anatolien och hade från och med 1208 kontroll över Konstantinopels ekumeniska patriarkat i exil, återetablerat i Nicaea av Theodor I Laskaris.[134] Det var den niceanska staten som 1261 återtog Konstantinopel[133] men kejsarna innan dess ses endast retroaktivt som mer legitima än de i Trabzon och Thessaloniki.[125]
Svärson till Alexios III. Etablerade kejsardömet Nicaea efter att korsfararna intog Konstantinopel. Utropad till kejsare efter den Latinska förlusten vid Adrianopel (1205).[134]
Kejsardömet Trabzon etablerades av Komnenos-ätten, som härskat i Konstantinopel 1081–1185.[139] Kejsarna i Trabzon hade dåliga chanser att ta kontroll över den bysantinska världen redan från början på grund av sin avlägsna maktbas[140] och förluster till Nicaea och Rumsultanatet under det tidiga 1200-talet gjorde en Komnensk seger omöjlig.[141] Kejsarna i Trabzon upphörde 1282 att göra anspråk på att vara de rättmätiga bysantinska kejsarna[142] i och med ett giftermål med Palaiologos-ätten, som då härskade i Konstantinopel.[143] Trabzon överlevde som stat fram till 1461[144] men dess kejsare använde från och med 1282 titeln "kejsare av hela östern" istället för "Romarnas kejsare".[145]
Son till Manuel (fortsatt monark i Trabzon, utan anspråk på Konstantinopel, till 1297)[143]
—
Kejsare i Thessaloniki (1224–1242)
Despotatet Epirus etablerades av Mikael Komnenos Doukas, en kusin till kejsarna Isak II Angelos (r. 1185–1195, 1203–1204) och Alexios III Angelos (r. 1195–1203).[69] Mikael använde ingen särskild titel men kallas i senare källor för en despot.[69] Han efterträddes efter sin död av sin halvbror, Theodor, som 1224 återtog staden Thessaloniki och där utropade sig till kejsare.[149] Thessaloniki erövrades av kejsardömet Nicaea år 1242, varvid kejsar-anspråken upphörde. Komnenos Doukas-familjen fortsatte att regera över staden som vasaller fram till 1246.[150]
Theodor besegrades och tillfångatogs av Ivan Asen II av Bulgarien efter slaget vid Klokotnitsa år 1230.[149] Han efterträddes i Thessaloniki av sin son, Manuel Komnenos Doukas (r. 1230–1237), som regerade som despot (inte kejsare).[153] Theodor släpptes fri cirka 1237 och reste till Thessaloniki,[149] där han utropade sin yngre son Johannes till kejsare.[150]
15 augusti 1261 – 11 december 1282[131] (21 år, 3 månader och 26 dagar)
Ättling till tre kejsarätter. Utnämnd till medkejsare i Nicaea 1259. Krönt igen 15 augusti 1261 i Hagia Sofia efter Konstantinopels återerövring i juli 1261. Avsatte Johannes IV Laskaris i december samma år och därefter ensam kejsare.[131]
21 maj 1294[158] – 12 oktober 1320[131] (26 år, 4 månader och 21 dagar)
Son till Andronikos II och tidigare medkejsare sedan 1281.[131] Krönt som autokrator 1294.[158] Dog innan Andronikos II och därför aldrig ensam kejsare.[159]
24 maj 1328 – 15 juni 1341[157] (13 år och 22 dagar)
Son till Mikael IX och tidigare medkejsare sedan någon gång mellan 1308 och 1313. Gjorde uppror mot sin farfar Andronikos II 1321 och bedrev inbördeskrig i sju år fram till att han tog kontroll över Konstantinopel 24 maj 1328.[157]
8 februari 1347 – 3 december 1354[160] (7 år, 9 månader och 25 dagar)
Utropad till kejsare av armén, tog kontroll över Konstantinopel och Johannes V:s regentskap som senior medkejsare efter ett inbördeskrig. Gifte sin dotter Helena till Johannes V.[160]
12 augusti 1376[163] – 1 juli 1379[166] (2 år, 10 månader och 19 dagar)
Son till Johannes V[163] och medkejsare 1354–1373.[164] Tillfångatagen och delvis bländad efter ett gräl med sin far 1373. Lyckades avsätta Johannes och ta makten 1376.[163]
14 april – 17 september 1390[168] (5 månader och 3 dagar)
Son till Andronikos IV[171] och tidigare medkejsare 1377–1379[167] och 1385–1390.[170] Avsatte Johannes V och tog makten med stöd från Genua och det Osmanska riket.[171]
31 oktober 1448[176] – 12 mars 1449[177] (4 månader och 12 dagar)
Änka till Manuel II och mor till Johannes VIII. Agerade regent i Konstantinopel efter sin sons död, fram till att hennes yngre son Konstantin XI nådde huvudstaden[178] den 12 mars.[177]
^ [abcdefghijklmnopqrs] De ursprungliga namnen på latin och sedan grekiska i listan reflekterar monarkernas officiella namn under sin regeringstid, och utelämnar därför exempelvis smeknamn och familjenamn när dessa inte var i officiellt bruk. Regentnummer utelämnas också från de ursprungliga namnen eftersom kejsarna aldrig själva använde sig av någon numrering (vilken istället kommer från moderna historiker).[7]
^ [abcdefghijklmnopqrs] Den här kolumnen listar juniora medkejsare. En junior medkejsare som aldrig efterträdde som en senior kejsare representeras med kursiv text.
^Constantius II:s numrering räknar den tidigare (väst)romerska kejsaren Constantius I Chlorus (r. 305–306).
^Namnet Flavius användes som ett familjenamn inom den Konstantinska ätten. Efter 363 fortsatte Flavius att användas som en status-markör (snarare än ett namn) av kejsare och statsmän. För enkelhetens skull utelämnas namnet därför i listan från och med Jovianus.[11]
^Medkejsare i väst sedan 375. Ensam västromersk kejsare efter Gratianus död 383–392.[13]
^Tiberios II:s numrering räknar den tidigare romerska kejsaren Tiberius (r. 14–37).
^Grekiska började användas i en officiell kapacitet under Herakleios regeringstid.[3]
^Denna kejsare numreras vanligtvis som Konstantin III, vilket räknar den tidigare (väst)romerska kejsaren Konstantin II (r. 337–340) men inte den västromerska Konstantin III (r. 407/409–411), som ibland ses som en usurpator snarare än en legitim kejsare.[44] Alternativ till Konstantin III inkluderar kejsarens hela namn, Herakleios Konstantin (utan någon numrering)[45][44] samt Konstantin II.[45]
^"Heraklonas" är ett förminskande smeknamn. Denna kejsare regerade under namnet Herakleios.[46]
^Konstans II:s numrering räknar den tidigare (väst)romerska kejsaren Constans (r. 337–350).
^"Konstans" var egentligen ett smeknamn; Konstans II regerade officiellt som Konstantin. Han har därför ibland räknats som Konstantin III, en numrering som annars främst används för hans far.[44]
^Namnet Leontios kommer från bysantinska källor. Kejsarens mynt samt samtida västerländska källor tyder på att han regerade under namnet Leo (Leon).[52]
^Latin slutades användas på mynt under Leo III:s regeringstid.[2]
^Theodora numreras som Theodora I av bl.a. Pac (2016).[75] Hon har också numrerats som Theodora II, då räknandes Theodora, fru till Justinianus I (r. 527–565), som Theodora I. Justinianus fru regerade aldrig som monark men var ovanligt politiskt aktiv och inflytelserik under sin makes regeringstid.[76]
^Mikael III hade ingen egentlig auktoritet under sin mors tid som regent.[78] Mynt från Theodoras första år som regent visar Theodora ensam på framsidan med kejserlig titel, och hennes barn Mikael och Thekla på baksidan, utan titlar.[79] Det finns även sigill som titulerar alla tre som "Romarnas kejsare".[79]
^Theodora numreras som Theodora II av bl.a. Pac (2016).[75] Hon har också numrerats som Theodora III, om den tidigare kejsarinnan med samma namn (r. 842–856) räknas som Theodora II.
^ [ab] Monarker började använda familjenamn officiellt från och med Konstantin IX Monomachos. Det enda undantaget efter Konstantin IX:s regeringstid är Mikael VI, vars familjenamn (Bringas) var betydligt mindre framstående än andra kejsarfamiljers och därför aldrig användes formellt.[96]
^Eudokia tog egna beslut som monark och präglade egna mynt.[100] På vissa mynt avbildas hon tillsammans med sina söner[100] men på andra avbildas hon ensam.[101] Hon tiltuleras ibland med manlig kejsartitel (basileus, istället för den kvinnliga basilissa) och det finns ett relikskrin som ger henne titeln megalē basilissa (stor-kejsarinna), vilket tyder på högre status än Mikael och Konstantios.[101]
^Alexios III använde likt sin bror innan sin regeringstid efternamnen Komnēnos Angelos men regerade enbart med efternamnet Komnēnos för att framhäva sina släktband med Komnenos-ätten.[116]
^Namnet "latinska riket" började först användas av historiker på 1500-talet för att skilja mellan riket som etablerats av korsfararna och det bysantinska riket. Latinska kommer av att de katolska korsfararna använde latin som kyrkospråk, till skillnad från den ortodoxa befolkningen i Bysans (som använde grekiska).[120]
^Kejsarna i Trabzon använde från och med Georg och framåt officiellt (det hade tidigare också varit ett smeknamn) namnet Megas Komnēnos ("stor-Komnenos") för att betona sin härstamning från Komnenos-ätten på svärdssidan.[148]
^Andronikos II använde namnet Andronikos Doukas Angelos Komnēnos Palaiologos fram till 1314 men efter det bara Andronikos Palaiologos.[155]
^Krönt till kejsare i Mystras den 6 januari.[180] Nådde Konstantinopel den 12 mars,[177] men kröntes aldrig officiellt i Hagia Sofia.[180]
Churchill, Neil (2024). Power and Representation in Byzantium: The Forging of the Macedonian Dynasty. Routledge. ISBN 978-1-032-18592-7
Cotsonis, John A. (2020). The Religious Figural Imagery of Byzantine Lead Seals I. Routledge. ISBN 978-0-3673-4696-6
Dagnall, Lewis (2024). ”The Empress Sophia and East Roman Foreign Policy”. Empress-in-Waiting: Female Power and Performance at the Late Roman Court. Liverpool University Press. ISBN 978-1-80207-593-9
Jacobi, David (1999). ”The Latin empire of Constantinople and the Frankish states in Greece”. The New Cambridge Medieval History, Vol. V: c. 1198–c. 1300. Cambridge University Press. ISBN 0-521-36289-X
Kaegi, Walter E. (2003). Heraclius, Emperor of Byzantium. Cambridge University Press. ISBN 0-5218-1459-6
Kaldellis, Anthony (2024). The New Roman Empire: A History of Byzantium. Oxford University Press. ISBN 978-0-19-754932-2
Karagianni, Alexandra (2013). ”Female Monarchs in the Medieval Byzantine Court: Prejudice, Disbelief, and Calumnies”. Queenship in the Mediterranean: Negotiating the Role of the Queen in the Medieval and Early Modern Eras. Palgrave Macmillan. ISBN 978-1-137-36282-7
Kazhdan, Alexander (redaktör) (1991). Oxford Dictionary of Byzantium. Oxford University Press. ISBN 978-0-19-504652-6
Komnena, Anna (2009 (1148)). The Alexiad. Penguin UK. ISBN 9780141904542
Korobeinikov, Dimitri (2014). Byzantium and the Turks in the Thirteenth Century. Oxford University Press. ISBN 978-0-19-870826-1
Lamers, Han (2015). Greece Reinvented: Transformations of Byzantine Hellenism in Renaissance Italy. BRILL. ISBN 978-90-04-29755-5
Nicol, Donald M. (1992). The Immortal Emperor: The Life and Legend of Constantine Palaiologos, Last Emperor of the Romans. Cambridge University Press. ISBN 978-0-511-58369-8
Nicol, Donald M. (1993). The Last Centuries of Byzantium, 1261–1453 (2:a upplagan). Cambridge University Press. ISBN 9780521439916
Pac, Grzegorz (2016). ”The Attire of the Virgin Mary and Female Rulers in Iconographical Sources of the Ninth to Eleventh Centuries: Analogues, Interpretations, Misinterpretations”. Medieval Clothing and Textiles 12. The Boydell Press. ISBN 978-1-78327-089-7
Polemis, Demetrios I. (1968). The Doukai: A Contribution to Byzantine Prosopography. The Athlone Press. OCLC299868377
Spatharakis, Ioannis (1976). The Portrait in Byzantine Illuminated Manuscripts. BRILL
Talbot, Alice-Mary (2016). Women and Religious Life in Byzantium. Routledge. ISBN 978-0-86078-873-7
Tougher, Shaun (2016). ”Imperial Families: The Case of the Macedonians (867–1056)”. Approaches to the Byzantine Family. Routledge. ISBN 9781409411581
Trapp, Erich (redaktör) (2001). Prosopographisches Lexikon der Palaiologenzeit. ÖAW. ISBN 978-3-7001-1462-8
Treadgold, Warren (1997). A History of the Byzantine State and Society. Stanford University Press. ISBN 0-8047-2630-2
Van Tricht, Filip (2011). The Latin Renovatio of Byzantium: The Empire of Constantinople (1204–1228). BRILL. ISBN 9789004203235
.jpg)
.jpg)
.png)
.jpg)
.JPG)
.jpg)
.jpg)
_(cropped).jpg)
_(cropped).JPG)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.png){kind=spacer}
.jpg)
.jpg)
.png)
.jpg)
.png){kind=spacer}
_(2).png)
.jpg)
.png)
.jpg)
.png){kind=spacer}
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
_(cropped1).jpg)
.jpg)
.png)
.jpg)
.jpg)
.png)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
_(cropped).png)
.png)
.png)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
_(cropped).jpg)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
_(cropped).png)
.jpg)
.png)
.png)
.png)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.png)
.png)
.png)
.png)
.png)
