Under senantiken dröjer sig många antika institutioner kvar, samtidigt som medeltida inslag blir allt tydligare. Begreppet senantiken innebär en mer modern historieindelning än den traditionella, där antiken tvärt följs av äldre medeltiden när det västromerska riket faller år 476 e.Kr. Termen började användas i Tyskland i början av 1900-talet (Spätantike) och populariserades av bland annat historikernPeter Brown.
Det finns inga självklara exakta datum för senantikens inledning och slut. Viktiga inledande datum är dock den romerske kejsaren Diocletianus tillträde år 284 e.Kr. samt den romerske kejsaren Konstantin den stores omvändelse till kristendomen år 312 e.Kr. I Västeuropa kan langobardernas invasion av Italien år 568 e.Kr. sägas markera senantikens slut, medan i östra Medelhavsområdet motsvarande roll spelas av den bysantinske kejsaren Justinianus I död år 565 e.Kr. Den arabiska expansionen under 600-talet i östra Medelhavsområdet markerar senantikens definitiva slut.
Termen "senantik" understryker periodens band bakåt i tiden där den närliggande termen "äldre medeltid" istället betonar brytningen med den klassiska perioden. Med termen "folkvandringstiden", som syftar på en delvis överlappande tidsepok, betonas det tillstånd av upplösning och social oro som kännetecknar övergångsperioden.
Antikens urbana kultur föll gradvis samman i Västeuropa under senantiken, men fortlevde i Konstantinopel (dagens Istanbul) fram till medeltidens slut. Jordägare flyttade i Västeuropa från de krympande och allt mer osäkra städerna till sina egendomar. Här etablerades ett system som skulle utvecklas till medeltidens feodalism. En annan viktig utveckling under senantiken var att kristendom blev statsreligion i det romerska riket.
