Användningen av hertigtiteln i Sverige är inte känd förrän 1266. Enligt 1700-talsprästen Magnus Boræn var redan Sune Sik (Sverkersson) hertig av Östergötland vilket Adolf Schück vill tolka som att denne var en sådan territoriell jarl som då mer generellt jämställdes med den latinska titeln dux. JarlenBirger Magnusson använde på latin titeln Dux Sweorum vilket enligt Jan Svanberg i utlandet uppfattades som att Birger och hans båda hustrur Ingeborg och Matilda var hertig och hertiginnor av Sverige. Birgers hertigkrona var utformad som de som bars av europeiska hertigar.[1] Först med sonen Magnus blev hertig en svensk titel.
Vid sin kröning 1772 återinförde Gustav III hertigtiteln. Regeringsformens § 34, från samma år, löd:
”
Svea-Rikets Arf-Furste och Prinsarne af thet Svenska Blodet måge ej eller hafva något Lif-Geding eller General-Gouvernement; men åtnöja sig med thet underhåll i penningar, som them på Staten bestås, och böra ej understiga för Arf-Furstarne Ethundrade Tusende Daler Silfvermynt, ifrån then dag the myndige äro förklarade, som är vid 21 års ålder. Prinsarne af Svenska Blodet, som äro längre ifrån Kronan, skola åtniuta en Summa penningar årligen til theras underhåll, som är lämpelig och theras börd anständig. Dock kunna the med Hertigdömens och Furstendömens Titlar, som i urgammalt bruk varit, hedras, dock utan någon rättighet på the Provincier, hvilkas namn the bära, som altid under et Hufvud och Regent utan minskning och avsöndring sammanfogade böra blifva.
„
– § 34. 1772 års regeringsform
Sedan dess har kungahusets arvsberättigade medlemmar tilldelats ett landskap som titulärt hertig- eller hertiginnedöme vid födseln. Landskapen Bohuslän, Dalsland, Härjedalen, Lappland, Medelpad och Norrbotten har aldrig haft någon hertig eller hertiginna. Två utomäktenskapliga söner till kung Oskar I kallades dock inofficiellt för prinsarna av Lappland.[3]