Titeln har sitt ursprung i Tyskland där den brukades för den medlem av ett furstehus som stod närmast i tur att ärva tronen. Kronprins var då alltså ett specialfall, i form av en arvfurste på tur att ärva specifikt ett kungadöme.
I Danmark har titeln använts av prins som stått närmast i tur att ärva tronen, men inte varit den regerande kungens äldste son och därmed inte kronprins.
I dubbelmonarkin Österrike-Ungern användes titeln på liknande sätt som i det allmännare svenska bruket, även om ärkehertig var den titel som var i dagligt bruk.
I och med att Sverige omvandlades från ett valrike till ett arvrike genom Västerås arvförening 1544 blev arvfurste en titel för samtliga manliga tronarvingar.[1] Först på 1700-talet kom tronföljaren att tituleras kronprins.[2] I 1772 års regeringsform gjordes skillnad på arvfurstarna och "Prinsarne af Svenska Blodet, som äro längre ifrån Kronan".[3] Detta var efter franskt mönster där vissa kungliga prinsar kallades prince du sang. Denna åtskillnad behölls inte i 1809 års regeringsform som gav alla manliga tronarvingar titeln Sveriges arvfurste. Titeln gick förlorad tillsammans med arvsrätten för den som gifte sig i strid med successionsordningen. Sigvard Bernadotte, som förlorade titeln på detta sätt 1934, ansökte till Europadomstolen om att få den tillbaka men avled kort därefter.[4]
DrottningKristina är den enda som titulerats arvfurstinna i Sverige.[6] Eftersom agnatisk tronföljd varit vanligast har kvinnliga medlemmar av kungahuset saknat arvsrätt och burit titeln Sveriges prinsessa.
Titeln arvprins har använts synonymt till arvfurste,[7] men också för kronprinsens son och andra prinsar på andra plats i tronföljden, i synnerhet om prins Gustaf Adolf (1906-1947).[8]
