Gul skogssångare förekommer i en mängd olika underarter som varierar i utseende hos hanen i häckningsdräkt och storlek, som varierar mellan tio och 18 centimeter. I övriga dräkter är de dock mycket lika. Hona, ungfågel och hane i vinterdräkt är gulgröna ovan och mattgula under. Vingpennor och stjärtfjädrar är svartaktigt olivfärgade med gula kanter. Ögonen och den korta, tunna näbben är svarta medan fötterna är ljusare.[5][6]
Fågeln kan delas in i tre underartsgrupper efter hanens häckningsdräkt. Hanen i aestiva-gruppen i Nordamerika och delar av Mexiko är generellt den gulaste skogssångaren i sitt utbredningsområde. Den är lysande gul under och grönaktigt gyllenfärgad ovan. Oftast syns några breda, något urblekta roströda streck på bröst och flanker. Det är dessa som gett arten dess vetenskapliga namn petechia som betyder "leverfärgad".[7]
Fåglar i petechia-gruppen i mangroveträsk i Västindien är rätt små. Hanen har en rostfärgad hätta, ansiktsmask eller huva som varierar i utbredning beroende på underart. De i underartsgruppen erithachorides i mangroveträsk i Centralamerika och norra Sydamerika är stora fåglar. Även de har varierande utbredning av rödbrunt på huvudet hos hanen i häckningsdräkt.[6]
Adult hane av underarten bryanti (erithacorides-gruppen) i Quepos, Costa Rica
Sången hos gul skogssångare består av en serie ljusa och behagliga toner som på engelska brukar återges "sweet sweet sweet, I'm so sweet", även om den kan variera betydligt mellan olika populationer. Kontaktlätet är mjukt eller hårdare tjipp eller schipp, ofta yttrat av honan efter hanens sång. Den varnar med olika väsande läten, medan ett siit verkar enbart användas för att varna för boparasiten brunhuvad kostare.[5]
Utbredning och systematik
Arten delas numera in i grupper enligt följande:[8]
Gruppen aestiva består av nio underarter som häckar i öppen och ofta fuktig skog eller buskmark i tempererade Nordamerika söderut till centrala Mexiko. De är alla flyttfåglar som övervintrar i Central- eller Sydamerika.
Gruppen petechia består av 18 underarter som generellt är stannfåglar i mangroveträsk i Västindien. Den kubanska underarten gundlachi har sedan mitten av 1900-talet etablerat en population på Florida Keys.[9]
S. p. cienagae – nordvästra till norra Venezuela och närliggande öar
Underarten aureola som förekommer på Isla del Coco utanför Costa Rica samt på Galápagosöarna behandlas numera som en egen underartsgrupp på grund av både geografisk och genetisk isolering.
Vissa[4] urskiljer underartsgrupperna erithacorides och petechia tillsammans som den egna arten mangroveskogssångare (S. petechia) på basis av skillnader i framför allt hanens utseende, ekologi samt att dessa är stannfåglar till skillnad från flyttfåglarna i aestiva-gruppen. Det medför att gul skogssångare i begränsad mening får det vetenskapliga namnet Setophaga aestiva.
Levnadssätt
Hane (ovan) och hona gul skogssångare födosökande i vass, Mill Creek Streamway Park, Kansas, USA.
I Nordamerika hittas gul skogssångare i flodnära eller på annat sätt fuktiga trädbevuxna marker, framför allt Salix. De sydliga populationerna, liksom övervintrande nordliga, påträffas istället i mangroveträsk och liknande miljöer. Den ses i mindre utsträckning i buskmarker, jordbruksområden och skogsbryn. Framför allt i Nordamerika förekommer den också i mer stadsnära miljöer, i fruktträdgårdar och parker. Under häckningstid är arten mycket revirhävdande och jagar bort andra individer av samma art, men under resten av året kan den påträffas i smågrupper.[5]
Föda
Gul skogssångare livnär sig av leddjur, framför allt insekter, som den plockar från buskar och trädgrenar eller i luften som en flugsnappare. Den intar även andra former av ryggradslösa djur samt bär och frukt. Ungarna matas framför allt med fjärilslarver, särskilt mätare.[11][5]
Häckning
Hona gul skogssångare med ungar i Yukon Flats National Wildlife Refuge Alaska, USA.Bo med ägg.
Gul skogssångare placerar sitt lilla skålformade bo i ett träd. Hane och hona tar hand om ungarna förhållandevis jämlikt, men antar olika roller: honan bygger och underhåller boet samt ruvar äggen i större utsträckning, medan hanen försvarar boet och hämtar föda som han lämnar över till honan.[5]
Den nordamerikanska populationen och den tropiska (mangroveskogssångaren) skiljer sig något åt i häckningsbiologin. Den förra häckar från maj-juni, är huvudsakligen monogam, lägger vanligtvis fyra till fem ägg som ruvas i elva dagar och ungarna lämnar boet efter åtta-nio dagar. Mangroveskogssångaren å andra sidan häckar året om, är i hälften av fallen bigamist, lägger tre ägg som ruvas två dagar längre och ungarna lämnar boet efter elva dagar. Även häckningsframgången skiljer sig, där 55% av alla häckningar aestiva-gruppen leder till en unge i genomsnitt, medan den siffran för mangroveskogssångaren endast är 25%.[12][5][13]
Predatorer
Gul skogssångare utsätts av liknande predatorer som andra små trädhäckande tättingar: rävar, rovfåglar, ormar och många andra djur. Endast hälften av alla gula skogssångare i begränsad mening överlever till nästföljande år, medan två tredjedelar av de sydliga mangroveskogssångarna gör det. Å andra sidan råkar färre än en av tre bon från aestiva-gruppen ut för predation, medan två av tre magroveskogssångare påverkas.[12][5]
Gul skogssångare verkar mobba predatorer i liten utsträckning, undantaget kostarar som är betydande boparasiter, där 40% av alla bon av gul skogssångare i Nordamerika utsätts för försök till eller framgångsrik parasitism av brunhuvad kostare. I tropikerna, där glanskostaren istället är den boparasiterande arten, utsätts endast 10% av bona, vilket tros bero på denna arts något större storlek som därför har sämre förutsättningar att överleva.[14] Gul skogssångare är en av få arter som kan urskilja ett kostareägg i boet,[14] som den vid upptäckt försöker täcka med bomaterial. Fågeln lägger då en helt ny kull ägg, eller ibland till och med överger även boet.
Status och hot
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att anses vara hotad.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] De senaste tio åren tros arten ha minskat med en tiondel[15] men är med uppskattningsvis 97 miljoner häckande individer[16] fortfarande en mycket vanlig fågel.
^Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2018) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2018 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2018-08-11
^Yezerinac, S. M., & Weatherhead, P. J. (1997). Extra–pair mating, male plumage coloration and sexual selection in yellow warblers (Dendroica petechia). Proceedings of the Royal Society of London. Series B: Biological Sciences, 264(1381), 527-532.
^Curson, J. (2018). American Yellow Warbler (Setophaga petechia). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/61466 17 oktober 2018).
^Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 231. ISBN 978-84-941892-9-6
^Foster, Mercedes S. (2007). ”The potential of fruiting trees to enhance converted habitats for migrating birds in southern Mexico”. Bird Conservation International 17 (1): sid. 45–61. doi:10.1017/S0959270906000554.
^ [ab] Salgado-Ortiz, J.; Marra, P. P.; Sillett, T. S.; Robertson, R. J. (2008). ”Breeding Ecology of the Mangrove Warbler (Dendroica petechia bryanti) and Comparative Life History of the Yellow Warbler Subspecies Complex”. The Auk 125 (2): sid. 402–410. doi:10.1525/auk.2008.07012.
_-Santa_Cruz_-Puerto_Ayorto_c.jpg)
_male,_Cuba.jpg)
