Stenfalken har förekommit på båda sidor av Atlanten under lång tid vilket bevisas av de genetiska skillnaderna mellan de eurasiska och nordamerikanska populationerna. Vissa auktoriteter förespråkar att de utgör två distinkta arter då genflödet mellan populationerna upphört för minst en miljon år sedan, och förmodligen mer.[2] Det eurasiska taxonet får då artepitetet aeasalon.
europeisk stenfalk[4]Falco columbarius aeasalon (Tunstall, 1771) – häckar i norra Eurasien från Brittiska öarna, över Skandinavien till centrala Sibirien, i norra Storbritannien med visst genflöde från subaesalon; populationen på Brittiska öarna är stannfåglar medan övriga är flyttfåglar som övervintrar i Europa och i Medelhavsområdet så långt som till Iran
Falco columbarius subaesalon (C.L. Brehm, 1827) – häckar på Island och på Färöarna, den senare har ett visst genflöde med aesalon och är för övrigt enda rovfågeln på ön; Stannfåglar
Falco columbarius pallidus (Sushkin, 1900) – häckar på asiatiska stäppen mellan Aralsjön och bergsmasivet Altaj; flyttfåglar som övervintrar i södra Centralasien och norra Sydostasien
Falco columbarius insignis (Clark, 1907) – häckar i Sibirien mellan floderna Jenisej och Kolyma; flyttfåglar som övervintrar på kontinentala Östasien
Falco columbarius lymani (Bangs, 1913) – häckar i bergsområden i östra Kazakstan och omkringliggande områden; kortflyttande
Falco columbarius pacificus (Stegmann, 1929) – häckar från Transbajkal till Sachalin‚ flyttfåglar som övervintrar i Japan, Koreahalvön och närliggande områden.
Falco columbarius richardsoni (Ridgway, 1871) – häckar på Great Plains från Alberta till Wyoming; stannfåglar
Falco columbarius suckleyi (Ridgway, 1873) – häckar vid stillahavskusten i Nordamerika, från södra Alaska till norra delarna av staten Washington; stannfågel, men genomför vissa höjdförflyttningar
Förekomst i Sverige
Stenfalk häckar i barrskog från norra Dalarna och norrut genom större delen av Norrland, men även i fjällen och med några par på Öland.[7]
Systematik
Stenfalkens släktförhållanden är inte helt utredda. Vad gäller storlek, form och färg är den ganska distinkt gentemot de andra falkarna. Resultat från studier av biogeografi och DNA indikerar att den tillhör en icke-monofyletiskutvecklingslinje av falkar, från Europa till Nordamerika, tillsammans med sparvfalk (F. sparverius), aplomadofalk (F. femoralis) och dess närmsta släktingar.[8][3][2][9][10]
Stenfalken är den minsta arten i släktet Falco. Den är en kompakt fågel med ganska breda vingar och lång stjärt. Stenfalken förväxlas ibland med kompakta mindre hökar som sparvhök, men har till skillnad från dessa spetsiga vingar. En adult hane blir mellan 25 och 30 centimeter lång och har ett vingspann på 50–65 centimeter. Hanen är kontrastrikare färgad medan honor och juveniler har gråbrun ovansida och ljusare, kraftigt längsstreckad, undersida och tvärbandad stjärt. Vaxhuden är gul och hos juveniler blågrå.
Skillnader i utseende mellan underarter
Underarterna skiljer sig mycket i fjäderdräkt. Generellt följer stenfalkens färgvariationerna i de två grupperna, oberoende av varandra, Glogers lag, vilket innebär att de färgstarkaste pigmenteringen förekommer hos de populationer som befinner sig i fuktiga områden, det vill säga närmre ekvatorn. Hanarna av underarten suckelyi, som lever i tempererade regnskogar vid stilla havet är nästan helt svart på ovansidan och kraftigt svartfläckad på buken, medan de ljusaste underarten, pallidus, har mycket lite icke utspädd melanin överhuvudtaget, med grå ovansida och rödaktigt mönster på undersidan.[3]
Den adulta hanen av det i Skandinavien förekommande taxonet F. c. aeasalon har blågrå rygg och stjärt och mörka vingspetsar. Undersidan är ljus med en fin, svart längsstreckning. Ansiktsteckningen är svag, där mustaschstrecket är otydligt med en antydan till ett rostaktigt nackband.
Ekologi
Häckning
Stenfalken häckar gärna i övergivna bon efter kråkfåglar eller ringduvor. Den kan också lägga äggen på en klipphylla. Honan lägger i maj–juni fyra till fem ägg och ruvar dem huvudsakligen själv i cirka en månad. Äggen har en gulvit botten, som i stor utsträckning täcks av rödbruna prickar. Ungarna blir flygfärdiga på runt en månad.
Föda och födosök
Stenfalken jagar framför allt småfågel, men ibland gnagare och insekter. Den kan ta sitt byte både i luften och på marken. Stenfalken sitter gärna på en något upphöjd plats och spanar efter byte.
Status och hot
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till mellan en halv och två miljoner vuxna individer.[1]
Status i Sverige
Stenfalkens bestånd i Sverige har tidigare bedömts som livskraftigt. Ny data visar dock att den minskar noterbart i antal, så pass att den i 2020 års rödlista kategoriserats som nära hotad. Den svenska populationen uppskattas till 8600 häckande indivivder.[7][11]
^ [ab] Wink, Michael, Seibold, I., Lotfikhah, F. & Bednarek, W. (1998) Molecular systematics of holarctic raptors (Order Falconiformes). I: Chancellor, R.D., Meyburg, B.-U. & Ferrero, J.J. (eds.): Holarctic Birds of Prey: 29-48. Adenex & WWGBP. PDF fulltext
^ [abcd] White, Clayton M. (1994) 44. Merlin. I: del Hoyo, Josep; Elliott, Andrew & Sargatal, Jordi (eds.): Handbook of Birds of the World (Volume 2: New World vultures to Guineafowl): 267, plate 27. Lynx Edicions, Barcelona. ISBN 84-87334-15-6
^Ohio Ornithological Society (OOS) (2004) Annotated Ohio state checklist. Version april 2004. PDF fulltextArkiverad 18 juli 2004 hämtat från the Wayback Machine.
^Helbig, A.J., Seibold, I., Bednarek, W., Brüning, H., Gaucher, P., Ristow, D., Scharlau, W., Schmidl, D. & Wink, Michael (1994) Phylogenetic relationships among falcon species (genus Falco) according to DNA sequence variation of the cytochrome b gene. I: Meyburg, B.-U. & Chancellor, R.D. (eds.): Raptor conservation today: 593-599. PDF fulltext
^Groombridge, Jim J., Jones, Carl G., Bayes, Michelle K., van Zyl, Anthony J., Carrillo, José, Nichols, Richard A. & Bruford, Michael W. (2002) A molecular phylogeny of African kestrels with reference to divergence across the Indian Ocean. Molecular Phylogenetics and Evolution25(2): 267–277. doi:10.1016/S1055-7903(02)00254-3PDF fulltextArkiverad 14 september 2007 hämtat från the Wayback Machine.
_(5530094753).jpg)
