Småfrukterna är försedda med ett långt, mjukhårigt spröt, som gör att fröna kan spridas vida med vinden.
Som överblommad kvarstår backsippans stjälk styvt upprätt, inte slak och nedliggande.
Kalken är sluten kring befruktningsdelarna och inte lika öppen som hos andra besläktade arter. Detta beror på att backsippan har små honungskörtlar — de yttersta, förkrympta ståndarna — som sitter skyddade i bottnen av den klocklikt slutna kalken. De dunlika fruktspröten, samlade till en liten upprättstående knippa, kallad panasch, som tidigare även kallats vippa.
Spridning av frukterna kan ske med två mekanismer:
Vid torrt väder kan en vindpust blåsa bort några mogna frukter från panaschen. Frukten, (en nöt) kan med vinden föras långt bort, där den faller ned på marken, eller hamnar på en annan växt.
I fuktigt väder kan frukter fastna i pälsen på förbiströvande djur, och av dessa föras vida omkring, innan frukterna faller av.
SläktnamnetPulsatilla kommer av latinpulsare = slå, stöta med syftning på en klockas kläpp som slår. Det går igen i trivialnamnen gökskälla och dombjälla.(Bjälla är en förvrängning av bjällra)
Artetvulgaris kommer av latinvulgus = hop, allmänheten och betyder vanlig.
Det äldre SläktnamnetAnemone kan härledas från det grekiska ordet αμονα (amona) = från roten.
I Brandenburg menade man, att en panasch markerade platsen där en jägare skjutit en häxa.
I Storbritannien hade man konstaterat att backsippor ofta växte på sluttningen av gravhögar. Det ansågs bero på att backsippor växte upp i blodet från krigande romare eller danskar som stupat i strid.
Protoanemonin. Instabil, har en brännande smak och är blåsdragande. Omvandlas lätt till anemonin, som är kristalliniskt och saknar blåsdragande effekt.