Alunkristaller är föga lösliga i kallt vatten, men lättlösliga i varmt vatten. Lösningen smakar sötaktigt surt, och känns en aning sammandragande i munnen.
Vid upphettning av alunkristaller löses alunet i sitt kristallvatten vid 92°C. Upphettas alunlösningen ytterligare avgår kristallvattnet, varvid massan pöser upp och kvarlämnar en porös återstod med farmakopénamnetalumen ustum.
Användning
Alun har en sedan länge känd blodstoppande effekt. Apoteket i Sverige sålde tidigare[2]alunstift för användande efter små skärskador som kan inträffa exempelvis vid rakning. Användning svider något, men övergående.
Alun kan även användas vid färgning av tyg (betning) och garvning av skinn. Alun har även använts för vattenrening och för färgning och limning av papper.[3]
Alun har haft stor betydelse inom textilfärgning och för tillverkning av färglacker. En restprodukt från framställningen av alun, alunslam, lanserades på 1700-talet som ett alternativ till importerade gröna pigment. Det är olivgrönt och användes framför allt utomhus i slamfärg men fick aldrig någon större betydelse.[4] Rostat alunslam blir rött och har använts som rödfärgspigment.[5]
Svensk traditionell tillverkning är en omständlig process. Först läggs alunskiffern varvtals med ris, som antändes, och då och då övergjuts med vatten. De bituminösa ämnena, svavelkisen och risknippena förbrinner långsamt, varvid bildas järnoxid (ger en röd färg), järnvitriol (FeSO4), svavelsyra (H2SO4), aluminiumsulfat (Al2(SO4)3) och kaliumsulfat (K2SO4).
Den brända skiffern urlakas i cisterner nergrävda i marken. Därefter tappas lösningen på stora, flata avdunstningspannor av blyplåt, som eldas med den brännbara alunskiffern. En del av den i lösningen befintliga järnvitriolen syresätts därvid, varvid basiskt järnoxidsulfat utfälls som gult alunslam. Tillsammans med gips (CaSO4•2H2O), som finns i alunluten bildar slammet lätt pannsten, som fördärvligt fastnar i pannplåtens botten. Detta motverkas genom ständig omrörning.
Efter en tids avdunstning tappas luten i kar, och lämnas i vila tills alunslammet sjunkit till botten. Den nu klara lösningen pumpas till kristalliseringskar, där den får vila tills lösningen blivit helt kall. Därvid utkristalliseras små alunkristaller (ibland kallade saffian, förväxla ej med marokäng), som tvättas med moderlut. Resten är då raffinerat alun.
Raffineringsprocessen fortsätter genom upplösning i kokande vatten och långsam kristallisering i stora fat. Till slut återstår gröna kristaller av järnvitriol, FeSO4. Moderluten är rik på glaubersalt (natriumsulfat Na2(SO4)·10 H2O), och bittersalt (magnesiumsulfat, MgSO4), men detta tillvaratas inte.
Alunslammet rostas i flamugnar till rödfärg. Den brända skiffern mals och används som cement.[5]
Vid bränning av alunsten kan av återstoden alun utlakas med vatten. Genom avdunstning erhålles tärningsformade kristaller, kubiskt alun, även kallat romerskt alun.
Lösningen är i början rödfärgad p g a förorening med järnoxid, men under avdunstningen avskiljes olöst järnoxid, och slutprodukten av alun är fullständigt järnfri, vilket skattas högt.[5]
Utgångsmaterialet är alunjord, som är en blandning av svavelkis och lera. Om alunjord får ligga någon tid i luften syresätts den till järn(II)sulfat, även kallat järnvitriol. Detta brännes. Svavelsyrainnehållet i järnsulfatet angriper därvid leran, varvid aluminiumsulfat bildas, som utlakas med vatten. I lösningen tillsättes kaliumsulfat, varvid alun uppstår som stora färglösa genomskinliga kristaller.[5]
^Fridell Anter, Karin; Wannfors, Henrik (2015). Så målade man. Svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid (3). Stockholm: Svensk Byggtjänst. sid. 298