Antonius och Cleopatra anses vara skriven strax efter Kung Lear och Macbeth (båda omkring 1606), men skiljer sig stort från dessa, både ifråga om språk och dramatisk struktur. Antonius och Cleopatra är vidlyftig både vad gäller språk och form, medan de båda andra pjäserna hör till Shakespeares stramaste. I den bearbetning av sin pjäs Cleopatra som Samuel Daniel gav ut 1607 finns ekon av Shakespeares pjäs, liksom i Barnabe Barnes pjäs The Devil's Charter som framfördes av the King's Men i februari 1607. Man tror därför att Antonius och Cleopatra hade premiär sent 1606.[1]
Pjäsens källor
Shakespeares huvudkälla är Plutarchos biografi över Marcus Antonius i Bioi paralleloi i Thomas Norths översättning som följs tämligen nära.[1][2] Shakespeare har dock som han brukar kraftigt komprimerat händelseförloppet för att göra det mer dramatiskt.[1] Skildringen av Cleopatras självmord till följd av att hon inte kunde tänka sig att föras i triumf längs Roms gator skulle kunna vara inspirerad av Geoffrey ChaucersThe Legend of Good Women från 1300-talet och/eller Horatius ode om slaget vid Actium.[3] Porträttet av Octavius antas vara inspirerat av AppianosDen romerska historien.[1][4] Möjligen är bevekelsegrunderna för Antonius äktenskap med Octavia hämtade från den franske poeten Robert GarniersMarc Antonie från 1578 i engelsk översättning av Mary Sidney, grevinna av Pembroke.[5] Sannolikheten anses dock vara större att Shakespeares källa var Samuel Daniels Cleopatra från 1594 och Letter from Octavia to Marcus Antonius från 1599.[1][6]
Tryckningar och text
Antonius och Cleopatra infördes i boktryckarskråets (the Stationer's Company) register 20 maj 1608,[1] men trycktes först i the First Folio 1623 som sammanställdes av Shakespeares skådespelarkollegor John Heminges och Henry Condell och publicerades av Edward Blount och Isaac Jaggard.[7] Manuset tros vara grundat på Shakespeares original som skrivits rent av en professionell skrivare. Mindre korrekturfel ifråga om vem som säger vissa repliker och vilka roller som förekommer i vissa scener, visar på att manuset inte undergått bearbetning inför ett uppförande.[1] Shakespeare delade själv in stycket i 36 scener, men numer är det indelat i fem akter.
Handling
Antonius utgör tillsammans med Octavius och Lepidus triumviratet som styr Rom. Antonius uppehåller sig i Alexandria och försummar sina plikter sedan han tjusats av Cleopatra. Han kallas till Rom och förmås gifta sig med Octavius syster Octavia för att stärka banden med Octavius. När Cleopatra får reda på detta blir hon rasande. Efter en konflikt med de andra i triumviratet återvänder Antonius till Alexandria och utnämner sig och Cleopatra till styrande över den östra tredjedelen av det Romerska riket. Octavius splittrar triumviratet genom att fängsla Lepidus och vill ha ett avgörande med Antonius. Antonius flotta tillsammans med Cleopatras möter Octavius i slaget vid Actium. I ett avgörande skede flyr Cleopatra tillsammans med sin flotta och Antonius flyr efter, lämnande sin flotta åt sitt öde. Antonius förebrår Cleopatra för att göra honom feg, samtidigt som han erkänner att kärleken till henne betyder allt för honom.[8]
Antonius förlorar även ett slag på land eftersom hans trupper deserterar i massor. Antonius anklagar Cleopatra för misslyckandet och beslutar sig för att avrätta henne. För att vinna tillbaka hans kärlek sänder hon bud om att hon tagit livet av sig och dött med Antonius namn på sina läppar. Antonius reagerar med att själv vilja dö, men han lyckas bara såra sig själv allvarligt. Han får reda på att Cleopatra fortfarande lever och beger sig dödligt sårad till henne där han dör i hennes armar. Octavius tillfångatar Cleopatra men hon hatar tanken på att föras som krigsbyte längs Roms gator så hon tar livet av sig. Därmed ligger vägen öppen för Octavius att bli Roms förste kejsare, Augustus.[8]
Översättningar till svenska
Antonius och Cleopatra finns i fem tryckta översättningar till svenska och ytterligare en som framförts på teatern, dessutom en revision av en tidigare översättning. 1825 kom den första översättningen av Johan Henrik Thomander. 1851 följde Carl August Hagbergs översättning i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 12. Därpå kom Per Hallströms översättning 1926 och Åke Ohlmarks 1962, ingående i samlingsvolymen Tragedier. 1975 gavs Sven Collbergs revision av Hagbergs översättning ut. Samma år gjorde Britt G. Hallqvist en översättning för Alf Sjöbergs uppsättning på Dramaten. Den senaste översättningen utfördes av Jan Ristarp och gavs ut 2010. Sven Collbergs revision och Jan Ristarps översättning stavar Cleopatra med K.
Uppsättningar
Det finns ingen dokumentation av ett uppförande före 1759 då David Garrick spelade en kraftig bearbetning som framfördes enbart fyra gånger. 1813 och 1833 framförde Charles Kemble respektive William Charles Macready en mix av Antonius och Cleopatra och John DrydensAll for love från 1677, men dessa försök misslyckades. 1849 framförde Samuel Phelps en bearbetning av Shakespeares original på Sadler's Wells Theatre i London, inte heller detta var någon framgång. 1907 satte Herbert Beerbom Tree upp en frikostig version. När Robert Atkins satte upp pjäsen på Old Vic i London 1922 med Edith Evans som Cleopatra var scenen i det närmaste naken. Pjäsen återkom på Old Vic 1931 med John Gielgud som Antonius.
Georg Nordensvan: Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar, Stockholm 1918
Olof Hillberg (red): Teater i Sverige utanför huvudstaden, Stockholm 1948
Claes Rosenqvist & Kerstin Derkert (red): Den svenska nationalscenen: traditioner och reformer på Dramaten under 200 år, Höganäs 1988, ISBN 91-7024-484-7
