PROFILPELAJAR.COM

Andra italiensk-abessinska kriget
	Del av Mellankrigstiden
	; Italienskt artilleri i Etiopien 1936.
Ägde rum	oktober 1935 – maj 1936
Plats	Etiopien
Resultat	Avgörande italiensk seger
Territoriella; ändringar	Etiopien annekteras av Italien, grundandet av Italienska Östafrika
Stridande
Kungariket Italien Italienska Eritrea; Italienska Somaliland;	Kejsardömet Etiopien
Befälhavare och ledare
Viktor Emanuel III; Benito Mussolini; Emilio De Bono; Pietro Badoglio; Rodolfo Graziani; Hamid Idris Awate; Sultan Olol Diinle	Haile Selassie; Ras Imru; Ras Kassa; Ras Seyoum; Ras Mulugeta †; Ras Desta Damtu; Ras Nasibu
Styrka
Omkring 500 000 man (omkring 100 000 mobiliserade); Omkring 595 flygplan; Omkring 795 stridsvagnar	Omkring 800 000 man (~330 000 mobiliserade); Omkring 3 flygplan; Omkring 3 stridsvagnar
Förluster
10 000 döda1 (uppsk. maj 1936); 44 000 skadade (uppsk. maj 1936); 9,555 döda2 (uppsk. 1936-1940); 144 000 sjuka och skadade (uppsk. 1936-1940)	Omkring 275 000 man döda, 500 000 skadade uppsk.
	1Officiell profascistiska italienska siffror är cirka 3 000 som Alberto Sbacchi anser deflaterad.; 2Baserad på 1 911 döda de första sex månaderna 1940; Ministeriet för Afrikas siffror för 6 maj 1936 till 10 juni 1940 uppger 8 284 man dödades som Sbacchi anser är "ganska exakta uppgifter." 5Angelo Del Boca, The Ethiopian War 1935-1941 (1965), citerar en promemoria från 1945 från Etiopien till premiärministerkonferensen som uppskattar 760 300 lokala döda.

Andra italiensk-abessinska kriget (även kallat andra italiensk-etiopiska kriget) var ett kolonialkrig som inleddes i oktober 1935 och avslutades i maj 1936. Kriget utkämpades mellan Kungariket Italien (Regno d'Italia) och Kejsardömet Etiopien (även känt som Abessinien). Kriget resulterade i den militära ockupationen av Etiopien och dess annektering till den nyligen skapade kolonin Italienska Östafrika (Africa Orientale Italiana, eller AOI). Italien hade ett stort militärteknologiskt övertag med bland annat stridsvagnar och bombflyg som abessinierna saknade. Italienarna använde även stridsgas i omfattande utsträckning.

Historia

Italiens förevändning för kriget var en sammanstötning mellan en grupp etiopiska soldater och italienska kolonialtrupper vid oasen Ual-Ual i den östafrikanska Ogadenöknen 5 december 1934.^[7]

Abessinien var vid krigsutbrottet i praktiken det enda självständiga landet i Afrika, resten var besatta eller kontrollerades på andra sätt av kolonialmakter.^[7]

Det dröjde 10 månader av förhandlingar och trupptransporter innan Italien invaderade. Italien, med början 23 februari 1935, skickade trupper till sin koloni Eritrea genom Suezkanalen som inte blockerats av Storbritannien och Frankrike, något som de hade kunnat göra. Invasionsstyrkan i Eritrea uppgick till sist till 200 000 man fördelade på fem armédivisioner och fem av fascistmilisen Svartskjortornas MVSN-divisioner. Därtill kom minst 60 000 kolonialtrupper. En mindre armé samlades i södra Somalia.^[8] Som svar på den italienska kraftsamlingen mobiliserade Abessinien den 28 september sina styrkor. Den italienska invasionsstyrkan svarade med att gå över gränsen 3 oktober.^[9] Invasionen fördömdes av Nationernas Förbund den 7 oktober och fyra dagar senare infördes sanktioner mot Italien. Förbundet förbjöd att sälja vapen och krigsmateriel till Italien, dock ej drivmedel. Sanktionerna var ineffektiva, Nazityskland som icke-medlem var inte bundet av sanktionerna, medlemsländerna Österrike, Ungern och Albanien ställde sig utanför sanktionerna och kunde agera mellanhänder till de som ändå ville sälja krigsmateriel till Italien.^[10]

För att skynda på segern beslutade Italien att börja använda förbjuden stridsgas, både kvävande fosgen och frätande senapsgas, i stor utsträckning. Minst 500 ton gas användes under kriget. Den italienska fascistpropagandan förnekade dock helt att stridsgas använts. ^[11]

Den italienska segern var populär på hemmaplan.^[12] Italien förenade sina kolonier i Östafrika till Italienska Östafrika och utropade kung Viktor Emmanuel III till kejsare. Mussolini lade sig till med titeln "kejsardömets grundare" (it. fondatore dell'Impero).^[13] Erövringen hade dock kostat mycket ekonomiskt, cirka 12 miljoner lire.^[13] Abessinienkriget och Italiens likaledes kostsamma intervention i det spanska inbördeskriget (1936–1939) bidrog till att Italien var dåligt förberett när landet gick in i andra världskriget 1940.

Ur människorättslig synvinkel har kriget och den följande ockupationen av Etiopien beskrivits som full med förbrytelser som utgör brott mot mänskligheten, bland annat massakrerna som döpts till Yekatit 12 i Etiopien och omvärlden.

Politiskt är kriget ihågkommet bland annat för att ha exponerat den inneboende svagheten i Nationernas förbund. Liksom Mukdenincidenten 1931 (den japanska annekteringen av tre kinesiska provinser), ses Abessinienkrisen 1934 ofta som ett tydligt exempel på ineffektiviteten i förbundet. Både Italien och Etiopien var medlemsländer och ändå kunde förbundet inte hindra Italien eller skydda Etiopien när Italien tydligt brutit mot förbundets egen Artikel 16.^[14]^[15]

Efterspel

Det för italienarna positiva utfallet av kriget sammanföll med zenit för den internationella och inhemska populariteten hos diktatorn Benito Mussolinis fascistiska regim^[16] i en fas som kallas "samförståndsåldern" under vilka utländska ledare berömde honom för hans insatser. Abessiniens kejsare Haile Selassie flydde under kriget till Storbritannien. År 1941, under andra världskriget, slog de allierade ut italienarna och Abessinien återfick sin självständighet.

Abessinienambulansen

Abessinienambulansen kallades den ambulans som Sverige skickade till kriget 1935 för att hjälpa sårade människor. Den 30 december 1935 bombades ambulansens läger av italienskt stridsflyg^[17]. Sjukvårdaren Gunnar Lundström dödades och ambulansens chef doktor Fride Hylander sårades svårt, Hylander flögs av Carl Gustaf von Rosen till Addis Abeba för vård. 28 av de totalt 60 lokalt anställda dödades i anfallet.^[18]

Svenska officerare

En tid före detta kriget inrättade en antal svenska officerare en modern officersskola på uppdrag av kejsaren Haile Selassie. Skolan ombildades vid krigsutbrottet till ett av få modernt utbildade och utrustade förbanden. ^[19]

Källor

^ [a b] Barker, A. J. (1971). The Rape of Ethiopia 1936. Ballantine Books Publishers. sid. 20
^ [a b] Sbacchi, Alberto. ”The Price of Empire: Towards an Enumeration of Italian Casualties in Ethiopia 1935-1940”. i Marcus, Harold G. (red.) (på engelska). Ethiopianist Notes (vol. II, Nr. 2). sid. 37
^ Sbacchi, "The Price of Empire", s. 36.
^ [a b] Sbacchi, "The Price of Empire", s. 43.
^ Sbacchi, "The Price of Empire", s. 38.
^ Angelo Del Boca, The Ethiopian War 1935-1941 (1965)
^ [a b] Mussolini - en studie i makt av Göran Hägg, ISBN 978-91-1-301949-9, s.189
^ Mussolini - en studie i makt av Göran Hägg, ISBN 978-91-1-301949-9, s.194
^ Mussolini - en studie i makt av Göran Hägg, ISBN 978-91-1-301949-9, s.195
^ Mussolini - en studie i makt av Göran Hägg, ISBN 978-91-1-301949-9, s.195-196
^ Mussolini - en studie i makt av Göran Hägg, ISBN 978-91-1-301949-9, s.200, 202
^ Mussolini - en studie i makt av Göran Hägg, ISBN 978-91-1-301949-9, s.210
^ [a b] Mussolini - en studie i makt av Göran Hägg, ISBN 978-91-1-301949-9, s.209
^ ”Nationernas Förbund”. Forum för levande historia. https://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/ett-tyskland-som-formades-till-nazityskland/nationernas-forbund. Läst 9 november 2018.
^ ”BBC Bitesize - GCSE History - Manchuria and Abyssinia - Revision 2” (på brittisk engelska). BBC Bitesize. Arkiverad från originalet den 9 november 2018. https://web.archive.org/web/20181109113656/https://www.bbc.com/bitesize/guides/z3x3nbk/revision/2. Läst 9 november 2018.
^ Baer, George W. (1976) (på engelska). Test Case: Italy, Ethiopia, and the League of Nations. Stanford, Kalifornien: Hoover Institute Press, Stanford University. sid. 279. ISBN 0-8179-6591-2
^ ”Svenska Abessinienambulansen 1935 (Svenska Dagbladets Årsbok 1935/104)”. Projekt Runeberg. https://runeberg.org/svda/1935/0104.html. Läst 31 december 2015.
^ Ericson Wolke, Lars (2013). Bombkrigets historia: taktik och terror under 100 år av flygkrig ([Ny utg.]). Lund: Historiska media. sid. 81. Libris 14740015. ISBN 9789175451015
^ "I tjänst hos negus"