24-typiga runraden / äldre futhark

Karta över runfynd med den äldre runraden runor.

Alternativa namn 24-typig futhark 24-typiga futharken Äldre futharken Äldre runraden Samgermanska runraden Urgermanska runraden Urnordiska runraden Typ Futhark (runalfabet) Period ca Kr.f.–800 e.Kr. Epok Romersk järnålder Folkvandringstid Vendeltid Tidig vikingatid Område Germanien Norden Britannien Språk urgermanska, urnordiska, fornfrisiska, anglosaxiska, gotiska, alemanniska, fornhögtyska

Äldre futhark (av de inledande runorna: ᚠᚢᚦᚨᚱᚲ, fuþark),^[a] även kallad 24-typiga- eller samgermanska runraden, bland flera namn, var ett germanskt skriftsystem i form av en runrad (futhark) som nyttjades för de nordgermanska och västgermanska dialekterna från första seklet efter Kristus till början av vikingatiden. Inristningar har hittats på fynd som smycken, söljor, verktyg, vapen, och även runstenar i Skandinavien.

Runraden är den äldsta kända dito och består av 24 runor indelade i tre ätter (grupper) om åtta runor i varje – Frejs ätt, Hagals ätt och Tyrs ätt – döpta efter var ätts begynnelseruna.^[1] ᚦ-runan motsvarar Þ, θ eller ð (som engelska diagrafen -th-). ᛇ-runan översätts bland annat som ï eller æ och kan ha varit en diftong eller vokal såsom ɪ. ᛉ-runan kunde nästan bara förekomma i slutet av ord och var desamma som z på urgermanska men utvecklades till /r₂/ (ett skorrande eller ”surrande” r-ljud) på urnordiska som vi inte längre har kvar i svenskan och översätts som ʀ (alternativt som versalt R).^[2] Resten av bokstäverna motsvarar runornas uttalade ljud huvudsakligen.

Allteftersom de forngermanska språken utvecklades genomgick äldre futhark så småningom modernisering. De anglofrisiska språken utökade runraden periodvis med fler runor för att täcka fler ljud, vilket gav upphov till den 28-typiga anglofrisiska runraden (senare: 34-typiga anglosaxiska runraden). I Skandinavien började runraden istället förenklas under det sena 700-talet genom att minska antalet runor och låta runor representera flera ljud istället, vilket gav upphov till den 16-typiga yngre runraden. Bådadera var i bruk fram till högmedeltiden varefter kunskap om hur man läste och skrev med äldre runraden glömdes bort. Runor från den yngre nordiska uppsättningen fortsatte användas i Sverige för privatbruk fram till slutet av 1800-talet men avkodning av den äldre runraden kom inte att ske förrän 1865 när den norske akademikern Sophus Bugge tog sig an arbetet.^[3]

Man känner till drygt 300 inskrifter som använder denna runrad, varav de flesta är från södra Skandinavien.^[4] I Sverige har man funnit i princip fullständiga urgermanska runrader på Kylverstenen från Gotland (ca. 400), Vadstenabrakteaten från Östergötland (ca. 450–550), Mariedammbrakteaten från Närke (ca. 450–550) och Grumpanbrakteaten från Västergötland (ca. 500). I Danmark finns ofullständiga runrader på Lindkærbrakteaten (400–650), Gudmebrakteaten (400–650) och eventuellt även på den odaterade Roskildebrakteaten funnen 1997. På kontinenten finns fyra kända, dock ofullständiga, återgivanden av den urgermanska runraden: Aquincumspännet i Budapest i Ungern (ca. 500), Charnayspännet i Frankrike (ca. 520–570), Brezapelaren i Bosnien (ca. 550), Beuchtespännet i Niedersachsen (ca. 560–590).

Kylverstenens runrad:

f u þ a r k g w h n i j p e/ï R/z s t b e m l ŋ d o ?

Vadstenabrakteatens runrad:

f u þ a r k g w : h n i j e/ï p R/z s : t b e m l ŋ o (d)

Grumpanbrakteatens runrad:

f u þ a r k g w : h n i j e/ï p - - : t b e m l R o d

Fynden är i allmänhet svårtolkade. Genom Kylverstenens och Vadstenabrakteatens runrader kunde runologerna återskapa runornas inbördes ordning och dela in runraden i ätter.^[5] På Kylverstenen är enbart [ᚠ] och [ᚹ] är delvis inristade men erkända. Vadstenabrakteaten och Mariedammbrakteaten, båda från 500-talet e.Kr., uppvisar den äldre futharken och uppdelningen i tre ätter, med positionerna av ï, p och o, d växlade jämfört med Kylverstenen. Grumpanbrakteaten uppvisar futharken och dess tre ätter som funnits på tidigare brakteater, men är delvis ofullständig.

Världens äldsta runsten hittades 2021 vid Tyrifjorden i Norge, sedermera kallad Svingerudsstenen, daterad till mellan år 1 och år 250, som inkluderade de tre första bokstäverna i den äldre futharken.^[6]

• 
  Stenmaglefyndet, en träask från Själland (ca 160–375 e.Kr.), från höger snittad med uppochnervända runinskriften ᚺᚨᚷᛁᚱᚨᛞᚨᛉᛏᚨᚹᛁᛞᛖ (Hagirādaʀitawidē, möjligen "Hagråd gjorde").
• 
  Hornkamm från danska Vimose^(da) (ca 160 e.Kr.), från vänster ristad med runinskriften ᚺᚨᚱᛃᚨ (Harja, möjligen "hårje/hårförare").
• 
  Guldmedaljong från Vindelevskatten (400-talet e.Kr.), från höger delvis ristad med runinskriften ᛉᛁᚹᛟᛞᚾᚨᛊᚹᛖ[ᚱ]ᚨᛉ (iswodnaswe[r]aʀ, möjligen "är Odens man").

• Anglofrisiska runraden
• Yngre runraden
• Medeltida runalfabetet