Tyrkiske språk er ei gruppe av minst 35 språk[1] som vert snakka av om lag 2,5 % av menneskeslekta. Talarar av tyrkiske språk finst frå Middelhavet og Søraust-Europa i vest til Sibir og vestlege Kina i aust.
Av språkhistoriske grunnar vert språkfamilien delt inn i to grupper, tsjuvasjisk (ofte kalla den bolgarske greina av dei tyrkiske språka) på den eine sida, og alle dei andre tyrkiske språka på dei andre. Skilnadene dei to gruppene i mellom er framfor alt fonologisk, det er råd å rekonstruere alle andre tyrkiske språk enn tsjuvasjisk til same urspråk.
Dei tyrkiske språka er svært like kvarandre. Etter at Sovjetunionen braut saman har Tyrkia byrja å sende TV-sendingar via satellitt inn i dei tyrkisktalande områda i Sentral-Asia.
I lag med dei mongolske og tungusiske språka dannar dei tyrkiske språka den altaiske språkgruppa. Det ligg ikkje føre noko god rekonstruksjon av det altaiske urspråket, så denne genetiske språkfamilien er omstridd. Tidlegare forskarar ville inkludere uralske språk i same språkgruppe, til ein ural-altaisk språkfamilie. Denne teorien har i dag lita støtte: Tilhengjarar av sikre språkfamiliar avviser den, medan tilhengjarane av overgripande språkfamiliar vil sjå ural-altaisk som del av ein større eurasiatisk språkfamilie.
Skriftspråk
Dei fleste tyrkiske språka har ein lang munnleg tradisjon, og fekk fyrst eigne skriftspråk frå 1800-talet av. Det finst likevel innskrifter på gamaltyrkisk allereie frå 700-talet, Orkhon-innskriftene. Tsjagatai, eit felles skriftspråk for ulike tyrkiske språk, blei utvikla på 1400-talet.[2].
Det osmanske riket brukte ein variant av det perso-arabiske alfabet, og dei fleste tyrkiske språka vart skrivne med arabiske bokstavar fram til fyrste halvpart av 1900-talet. Etter det osmanske riket braut saman gjennomførte Kemal Atatürk ei skriftspråkreform, og innførde det latinske skriftspråket vi kjenner i dag. Dei austlege tyrkiske språka var eitt skriftspråk fram til konsolideringa av sovjetmakta på 1920-talet, då det vart laga latinskbaserte skriftspråk for alle dei tyrkiske språka. Desse vart skift ut med kyrillisk-baserte skriftspråk i samband med det sovjetiske skiftet i språkpolitikken frå 1937.
Grammatikk
Dei tyrkiske språka er agglutinerande språk som uttrykkjer grammatiske former ved hjelp av suffiks.
Dei grammatiske strukturane er svært like frå språk til språk, sjølv om jakutisk og tsjuvasjisk skil seg ut. Språka har ei rekkje verbalkategoriar som blir uttrykte gjennom suffiks. Dei har få kasus og ingen genus («kjønn»).[3].
Ordforråd
Dette er eit oversyn over etymologisk beslekta ord i dei ulike tyrkiske språka.[4]