Världsmästerskapet i fotboll 1982 spelades i Spanien, mellan 13 juni och 11 juli.[1] Efter ett knapert gruppspel med enbart oavgjorda matcher lossnade det för Italien som tog sitt tredje VM-guld genom seger mot de regerande Europamästarna Västtyskland i finalen.
Förlopp
Bakgrund och arrangemang
Det var det första VM-arrangemanget med 24 deltagande lag, att jämföra med de 16 lagen från fyra år tidigare i Argentina. Detta var också ett avspeglande av den ökande mängden lag under kvalspelet, med sammanlag 103 lag (jämfört med 57 inför föregående turnering). Inte minst märktes utökningen genom fler afrikanska och asiatiska lag.[1]
Argentina var regerande mästare. Mario Kempes, målkungen från fyra år tidigare, var inte i samma form. Istället hoppas man på den unge talangen Diego Maradona. Maradona blev dock en besvikelse, efter ojämnt spel och en utvisning.[1]
En nyhet till denna turnering var straffsparksavgörande under utslagsmatcherna i den senare delen av mästerskapet. Dessa avgjorde matcher som var oavgjorda både efter full tid och den efterföljande förlängningen.[1]
I gruppspelet svarade Algeriet för en stor skräll när man besegrade Västtyskland med 2–1. Inför sista gruppspelsomgången var förutsättningarna sådana att tyskarna behövde besegra Österrike med 1–0 för att de båda tysktalande lagen skulle avancera till nästa omgång på bekostnad av Algeriet.[2]
Detta var precis också just vad som hände i det som i efterspelet skulle kallas "Skammen i Gijón". Västtyskland tog ledningen efter tio minuter, varpå båda lagen i princip slutade spela fotboll. Anledningen till att man kunde spela på resultatet var att Algeriet redan hade spelat sina tre matcher.[2]
Denna händelse ledde till att man i framtida VM-turneringar lät de två sista matcherna i varje grupp spelas samtidigt.[2]
Fortsättningsspel och slutspel
Semifinalen mellan Frankrike och Västtyskland tillhör VM-historiens mer dramatiska matcher med en högst kontroversiell incident. I andra halvlek löpte den franske backen Patrick Battiston på en boll i friläge mot det tyska målet och på väg att hinna först. Den utrusande tyske målvakten Harald Schumacher struntade dock i bollen och hoppade istället rakt in i fransmannen som blev liggande medvetslös på marken för att senare bäras ut på bår.[3] Trots överfallet blåste domaren inte ens frispark till fransmännen. Vid full tid var ställningen 1–1, och i förlängningen hämtade tyskarna in ett 1–3-underläge till 3–3 för att sedan vinna straffsparksläggningen. Än på 2010-talet hade Battiston huvudvärk efter händelsen,[4] medan Schumacher efter mordhot försågs med livvakter under ett halvårs tid.[5]
Det italienska laget var utdömt av många före slutspelet, efter två oavgjorda matcher mot Peru och Kamerun,[6] och många av spelarna ansågs ha passerat bäst-före-datum för länge sedan. Laget visade mästarklass först i det andra gruppspelet, där en 2–1-seger mot de regerande mästarna Argentina gav en avgörande match mot Brasilien (med stjärnor som Sócrates och Zico) om semifinalplatsen. Via en stark 3–2-seger, där Paolo Rossi gjorde tre mål,[7] var Italien plötsligt en favorit till VM-titeln. Man kunde därpå triumfera via 2–0 i semifinalen mot Polen och 3–1 i finalen i Madrid mot Västtyskland. Rossi utsågs även till världsmästerskapets bästa spelare.[8]
24 lag delades in i sex grupper om fyra lag i respektive grupp. De två bäst placerade lagen i varje grupp gick vidare till den andra gruppspelsomgången.
12 lag kvalificerade sig vidare från första omgången, och delades upp i fyra grupper om tre lag. Det lag ur respektive grupp som hade flest poäng kvalificerade sig till spel i utslagsspelet (semifinal).
