Källa är ett geologiskt begrepp för en ur marken framrinnande vattensamling, som till följd av ständigt tillopp och utlopp inte är stillastående, oavsett om vattenflödet skapats genom grävning eller borrning eller genom naturen själv.[1]
Källor uppstår
Källornas vatten kommer från den ur atmosfären fallna nederbörden. Av denna tränger nämligen en del vatten ner till större eller mindre djup i de lösa jordavlagringarna, i vattengenomsläppande berglager eller i bergens sprickor. Träffar vattnet därvid något tätt och ogenomsläppande lager, till exempel ett lerlager eller lerskifferlager eller själva urberggrunden, söker sig vattnet längs denna till ständigt lägre punkter. Vid foten av höjder och backsluttningar uppstår därför inte sällan källor.[2]
Under vissa förhållanden kan vattentrycket under det ogenomträngliga lerlagret vara så stort att om man borrar genom lagret så pressas vattnet med kraft upp till eller över markens yta, och en så kallad artesisk källa uppstår. Exempel på en sådan artesisk källa är Springkällan i Rättviks kommun, som ger en vattenstråle på ungefär 4 meters höjd.
Man skiljer mellan kalla och varma källor. Kallkällorna, som är den enda förekommande källtypen i Sverige, har i allmänhet en temperatur av mellan +3 och +10 °C, och deras vatten anses komma från 3–15 meters djup under jordytan, dit varken sommarvärmens eller vinterköldens inverkan kan nå. Varma källor däremot anses härstamma från så stort djup, att vattnet genom påverkan från den inre jordvärmen eller från vulkanisk värme fått en hög temperatur, som ibland närmar sig vattnets kokpunkt. Exempel på sådana källor finns på Island.
Vattnet renas
Under sin transport genom sand- eller gruslagren blir grundvattnet filtrerat och renat från slam och organiska partiklar. Den ibland långa transporten gör att vattnet hinner lösa upp en liten mängd mineralämnen (huvudsakligen järn och kalk), som förenar sig med vattnets kolsyra. De gör att vattnet kan börja bubbla. Källvattnet blir därvid vad man kallar, "hårt", till skillnad från sjövatten, som är mera "mjukt". Men de upplösta mineralämnena (salterna) är i mängd i allmänhet ytterst obetydliga, omkring 0,5 gram på 10 000 gram vatten. Är mängden större, vilket även tydligt påverkar smaken, får källan namn av mineralkälla, hälsokälla eller hälsobrunn. Sådana källor är dels kalla, dels varma och vattnet i dessa källor varierar alltefter de mineraliska och gasartade beståndsdelarnas beskaffenhet.
Kallkällor finns ganska allmänt i Sverige. Ler-, grus- och sandlager förekommer på många platser i olika lagerbildningar. Vattnet rinner vanligtvis upp till markens yta, men springkällor (artesiskt vatten) är inte så vanligt. Många källor kan uppvisa betydande vattenflöden, i synnerhet sådana som rinner fram ur eller i närheten av rullstensåsar.[3]
Mineralkällor, nästan alla med järnhaltigt vatten (järnkällor), förekommer också inom Sverige på åtskilliga ställen. Några av de mer bekanta mineralkällor, som tidigt byggdes ut till kurorter med brunnsdrickning, är de i Medevi, Porla, Ramlösa och Ronneby.
Varma källor finns inte i Skandinavien, men i flera andra länder, såväl i Europa som i andra världsdelar. Hälsokällorna i Aachen, Baden-Baden, Ems, Karlsbad, Vichy, Wiesbaden, Spa med flera är varma. Dessa och övriga europeiska varma källor har konstant flöde, och en del är springkällor. Källor kan även ha periodvis utströmning, så kallade intermittenta källor. De mest spektakulära, de så kallade gejsrarna, finns på Island och på Nya Zeeland. I synnerhet varma källor åstadkommer så småningom ganska stora geologiska verkningar, eftersom de för med sig stora kvantiteter mineralämnen till jordytan, där mineralerna avsätts i fast form.
