Den ursprungliga kyrkogården, som hette Sanda kyrkogård, ritades av den blivande byggnadschefen i Göteborg, Figge Blidberg och invigdes 8 november 1888 av biskopEdvard Herman Rodhe.[2] När man skulle bebygga Övre Husargatan i slutet av 1800-talet fann man rester av en kolerakyrkogård och 1 706 lik flyttades därifrån till Sanda kyrkogård och begravdes vid kyrkogårdsmurens södra sluttning.[3]
1901 byggdes kyrkogården ut och fick därmed mycket av den karaktär som den har än idag.[2] Gravar från den ursprungliga Sanda kyrkogård finns bevarade i den västra, mer strikta delen av kyrkogården, medan den östra delen är mer terränganpassad och oregelbunden och präglas av stilen som rådde under tidigt 1900-tal.[2] 1901 planterades även lindalléer utmed kvartersgränserna vilka finns kvar än idag.[2]
1907 anlades Sankt Matteus kapell ritat av Yngve Rasmussen.[2] Han vann uppdraget i en arkitekttävling där även arkitekterna Sigfrid Ericson, Hans Hedlund, Nils Cronstedt och Eugen Thorburn deltog.[3]Kapellet är placerat mitt framför västra entrén, på en plats där gångstråk från sydöst, sydväst, öst, väst och norr strålar samman.[3] Kapellet är ritat i nationalromantisk stil och med sin fasad av brunlaserad träpanel och spån, spetsiga takkonstruktion och röda ornamenterade port påminner den något om en stavkyrka.[3] Den fristående klockstapeln i samma stil anlagd bredvid kapellet tillkom först 1956.[2] Sedan slutet av 1980-talet är kapellet uthyrt till Göteborg rumänsk-ortodoxa församling varför insidan idag är klädd med ikonmålningar.[3]
1910 uppgick kyrkogårdens areal till 26,95 hektar.[4] 1951 invigdes den nya delen av kyrkogården ritad av Sven Brolids arkitekturkontor. Samma arkitektkontor formgav även de båda kapellen Sankt Markus och Sankt Lukas i modernistisk stil som invigdes 1961. Kapellen är sammanbundna med ett mittparti som fram till år 2000 innehöll ett krematorium.[2]
^Statistisk Årsbok för Göteborg, [Elfte årgången 1910], Afd. I : Årsberättelser och allmän statistik, Kommitén för Göteborgs stads kommunalstatistik 1910, s. 121