Växten kan bli 60 à 70 cm hög, sällsynt 100 cm, och har en huvudrot, som är beväxt med fina trådutskott, ungefär som hos en morot. Huvuddroten kan tränga meterdjupt ner i marken.
Smällglim förekommer både som enkönade och tvåkönade plantor. Det finns tecken på att enkönade plantor kan växla kön under olika levnadsåldrar. Från Nordamerika har man i sällsynta fall funnit att det på samma planta samtidigt fanns både tvåkönade blommor och honblommor.
Hos de enkönade finns nektarn så djupt inne, att bara insekter med tillräckligt lång tunga når dit, exempelvis bin och fjärilar. Humlor är för stora för att komma in i blomman tillräckligt djupt, men de biter hål i blåsan utifrån för att komma åt nektarn, men bidrar då inte till pollineringen.
Blommans fem kronblad är vita, ibland något rödaktiga. De är djupt flikade, så det kan nästan se ut som om det vore 10 kronblad. Foderbladen bildar en markant blåsa med 20 nerver runt en stor del av blomman.
Blomningen sker i tre steg. Först mognar ståndarna i den yttre kransen. Först när dessa vissnat mognar ståndarna i den inre kransen. Inte förrän strax därefter är pistillen mogen.
Dagtid är kronbladen hoprullade, och de rullas upp i skymningen för att locka till sig nattaktiva insekter. Doften kommer först då.
Frukten är en kapsel, även benämnd fröhus. När den är mogen öppnar den sig med 6 flikar. I kapseln kan det finnas från 1 till 50 njurformade ljusbruna frön, 2 … 3 mm långa.
Artepitetetvulgaris är det latinska ordet för allmän, vanlig.
Användning
Smällglim förekommer odlad som prydnadsväxt, men har i Sverige knappast någon annan användning numera.
Trots att smällglim innehåller saponin, som kan vara farligt, om det kommer in direkt i blodet, är blad och unga skott ätbara. Saponinet passerar hos människan i allmänhet tarmkanalen utan att orsaka några besvär, eftersom det kan brytas ner där. Om smällglimen kokas försvinner saponinet.
För fiskar kan saponin vara farligt, och i äldre tider har smällglim kastats i vattendrag, där man av en eller annan anledning velat bli av med fisken.
Bladen, som ska skördas före blomningen. kan ätas såväl råa som sallad och som kokta, då de kan tillredas på samma sätt som spenatstuvning.
Som sallad anges smaken likna gröna päron, dock med en viss bitter ton.
Som naturläkemedel har smällglim använts i bad för mjukgörning av torr hud. Växtsaft från smällglim har använts för behandling av ögonkatarrer.
Saponinet kan utlakas från roten, och luten, som löddrar, kan användas som nödtvättmedel för kläder. (Saponin är f ö av samma rot som svenska ordet såpa, ett tvättmedel. (Latin: sapo = tvål)
Tarald är gotländska för smällglim, och kan översättas med tårvållaren. Namnet grundas på tron att diverse små trolldomsväsen var rädda för tarald, eftersom dessa väsen, om de råkade beröra en tarald, drabbades av en så djup sorg, att de började gråta. Av denna orsak ansågs tarald vara bland de starkaste medel man kunde finna för att jaga småtroll på flykten.
Namnet smällglim har växten fått av egenskapen att man kan smälla blåsan ungefär som man smäller en uppblåst papperspåse. Jämför smällbär. Denna egenskap beskrivs även av norska engsmelle (ängsmälla) och danska Blæresmællde (blås-smälla.]
Ljudet kommer igen även på engelska i knapbottle. Det medeltida ordet knap har nämligen innebörden ett kort, skarpt ljud, såsom smällen i smällglim. Som en svensk släktskap till knap kan man tänka sig knäpp. Foderbladens blåsa kan liknas vid en flaska, därav engelska bottle.
I venetianska går detta igen i Tajadełe de ła Madona, där Madona avser Ma Donna, som via franskans något förvanskade Notre Dame blivit Vår Fru på svenska, d.v.s. Jungfru Maria.
Tyska Knirrkohl härleds från knirren, som betyder bl a knaka, och Kohl är inget annat än kålväxter på svenska. Knirrkohl betyder alltså knakande kål (när man plattar till (knäcker) smällglimens blåsa).
.jpg)
.jpg)
