Rienzi, den siste tribunen (tyska: Rienzi, der letzte der Tribunen) är en opera i fem akter med text och musik av Richard Wagner. Librettot bygger på Edward Bulwer-Lyttons roman Rienzi, den siste tribunen. Operans form är grand opera i meyerbeersk stil. Operan skrevs mellan 1838 och 1840 och uruppfördes 20 oktober 1842 på Semperoper i Dresden.
Den historiska bakgrunden
Handlingen går tillbaka på händelser i tiden mellan den 20 maj och 15 december 1347, då den italienske socialrevolutionären Cola di Rienzo (1313-54) skapade en kortlivad romersk republik. Till skillnad från vad som sker i operan underkastade sig Rienzo påven Clemens VI, som stod i förbund med adeln, och dödades först sju år senare vid ett nytt försök att skapa en republik. Mot den historiska bakgrunden utvecklar sig i operan en konflikt mellan kärleken, friheten och familjeäran.
Historia
Wagner läste Bulwer-Lyttons roman 1837 och gjorde genast ett utkast till en stor opera. Just då var han på väg till Riga (som då var en del av Ryssland), där han engagerats som kapellmästare och fick tid att skriva färdigt texten samt börja med musiken. Då han lämnade Riga sommaren 1839 (efter att ha ådragit sig stora skulder) var första akten färdig och då Wagner kom till Boulogne-sur-Mer vid Engelska kanalen uppsökte han Meyerbeer som lovade rekommendera honom på operan i Paris. Det blev dock inte i Paris som Wagner försökte få det färdiga verket uppfört utan i Dresden, där han vände sig direkt till Fredrik August II av Sachsen. Premiären blev en stor succé som gav Wagner posten som kapellmästare vid hovteatern i Dresden. Till Wagners förskräckelse varade uruppförandet över sex timmar och han måste därför göra förkortningar. Han försökte också dela upp operan på två kvällar men utan framgång. Efter det att Wagner grundat Bayreuthfestspelen 1876 uttalade han att Rienzi var ovärdig att framföras där och detta efterföljs än idag.
Originalpartituret skänktes 1939 till Adolf Hitler (Rienzi var hans favorit bland Wagners operor) och är nu försvunnet, liksom den kopia Cosima Wagner hade, så det råder en del tvivel om hur originalversionen tedde sig i vissa detaljer. Det finns nämligen olika varianter bland annat av slutet. 1956 gjorde Wieland Wagner en bearbetning där han skrev om Adrianos parti för en tenor och införde omfattande ändringar i handlingen.
Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 8 juni 1865 och den iscensattes åter med premiär den 28 december 1904.[1]
Om operan
På grund av operan längd föreslog Wagner en version uppdelad på två kvällar: Rienzis Grösse (akt I-III) och Rienzis Fall (akt IV-V). Den här uppdelningen motsvarar operans dramatiska förlopp. De första tre akterna är uppdelade i två till tre scener, som förbereder de gigantiska dur-finalerna. Finalerna får sin glans av de dekorativa tilldragelserna under masscenerna (folkets val av folktribunen, fredsfesten, benådningsritualen, avläggandet av eden, striderna, bönen, hämndeden, triumftåget). Den andra delen har en helt annan atmosfär och struktur. Den fjärde akten, som är uppdelad i två lika långa scener som följer på varandra, inleds och avslutas i en molltonart och klingar ut i ytterst långsamt tempo (grave). Den tredje scenen framstår som en introduktion till den sista (katastrofen), som står i den av tradition tragiska tonarten g-moll. Wagners böjelse för att dela upp ett enhetligt verk på flera kvällar har alltså sina rötter i att han inte kunde förlika sig med att hans första stora heroiska opera var så lång.
Utanför Rienzis hus i Rom. Familjen Orsinis anhängare enleverar Rienzis syster Irene. Adriano Colonna älskar flickan och befriar henne. De båda fientliga patriciersläkterna Orsini och Colonna står stridsberedda mot varandra. Endast Rienzi lyckas förhindra att en strid bryter ut. Folket hyllar Rienzi som Roms befriare och väljer honom till folktribun.
Akt II
Adeln planerar i hemlighet att låta mörda Rienzi. Denne har anordnat en försoningsfest. Adelssläkterna måste lova att leva i endräkt och svära en ed om detta. Under fredsfesten stöter Orsini sin dolk i Rienzis bröst, men en brynja räddar hans liv. Folket kräver att Orsini skall straffas, men Rienzi låter nåd gå före rätt.
Akt III
Rienzi leder det beväpnade folket i kamp mot adeln, som har brutit sin ed. I striderna stupar huvudmännen för släkterna Orsini och Colonna. Adriano svär att hämnas.
Akt IV
Adriano hetsar de romerska medborgarna mot Rienzi. När folktribunen tillsammans med sin syster Irene vill besöka Laterankyrkan, blir han bannlyst av den påvlige legaten Raimondo. Även alla som förblir Rienzis trogna kommer att drabbas av bannbullan. Alla vänder sig från honom. Endast Irene står kvar vid broderns sida och tillbakavisar Adrianos frieri.
Akt V
Rienzi och Irene tar farväl av Rom och av livet. Det upphetsade folket sätter Capitolium i brand. Adriano återvänder för att rädda sin älskade Irene, men i samma ögonblick störtar det brinnande torget samman och begraver Rienzi, Irene och Adriano under sig.
Referenser
^Kungliga teatern : repertoar 1773–1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris106704
Sørensen, Inger (1993). Operalexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum. ISBN 91-37-10380-6
Opera - Kompositörer, Verk, Uttolkare. Köln: Könneman. 2000. ISBN 3-8290-5509-9
Gademan, Göran (2015). Operahistoria. Stockholm: Gidlunds förlag. ISBN 978-91-7844-929-3
Vidare läsning
Bååth, Albert Ulrik (1912). Wagners sagor. 6, Den flygande holländaren ; Rienzi. Stockholm: Norstedt. Libris1691999
Wagner, Richard; Lundevall Ingvar (1989). Rienzi : Mästersångarna i Nürnberg. Stockholm: Sveriges radio. Libris7409647. ISBN 91-522-1685-3
