Olle Bonniér

Olle Bonniér
Olle Bonniér 1949.
FöddNorman Olof Ivar Nygren-Bonnier
1 januari 1925
Los Angeles
Död7 mars 2016 (91 år)
Stockholm
NationalitetSverige Svensk
Yrke/uppdragKonstnär, grafiker, skulptör

Olle Bonniér, egentligen Norman Olof Ivar Nygren-Bonnier, född 1 januari 1925 i Los Angeles, död 7 mars 2016 i Stockholm, [1] var en svensk målare, grafiker och skulptör.

Biografi

Olle Bonniér växte upp i Los Angeles, där hans mor Maggie Bergqvist arbetade på franska sjukhuset och fadern Nils Nygren Bonnier var parkettläggare. Familjens mexikanske trädgårdsmästare tog honom till bergen, öknen och havet i Kalifornien och Mexiko. Kontakten med naturens starka färger kom att betyda mycket för Bonniérs framtida måleri. Då han var fem år, återvände modern till Sverige med barnen. Eftersom hon var sjuk tog släktingar hand om syskonen. Han pendlade mellan morfadern, biskop Olof Bergqvist i Luleå och farmodern Ina Bonnier i Stockholm.

I fjortonårsåldern bestämde Bonniér sig för att bli konstnär. Han försörjde sig som dräng på somrarna och som springschas på vinterhalvåret. År 1939 åkte han till Värmland för att tjäna ihop pengar till konstnärsmateriel. Där mötte han Gustaf Fjæstad och Fritz Lindström och kom genom den senare i kontakt med Ivan Aguélis måleri.

Olle Bonniér spelade som ung saxofon. På Norra Latin i Stockholm blev han nära vän med Nils L. Wallin, Gösta Oswald och Bo Wallner. I Wallins hem ordnades kammarmusikkvällar med de unga musikerna. Genom sina vänner fick Bonniér också en möjlighet att få en inblick Måndagsgruppens verksamhet. På radio lyssnade han på konserter och föredrag om den nya atonala tonkonsten, Schönbergskolan och Edgard Varèse. Musiken påverkade Olle Bonniérs måleri, och han målade också olika musikpartiturer.

Åren 1941–1942 studerade Olle Bonniér på Tekniska skolan och 1942–1945 på Isaac Grünewalds målarskola i Stockholm.

År 1942 ägnade han sig åt studier av medeltida konst och högg en kopia av en sengotisk skulptur från Poitiers. Bonniér bedrev självstudier av äldre måleri, där Hieronymus Bosch, Johannes Vermeer, Giotto och Hans Memling intog centrala platser. Under denna tid entusiasmerades han även av kubism och surrealism och konstnärer som Pablo Picasso, Georges Braque och Fernand Léger.

Konstnärskap

År 1943 var Bonniér dräng på Gotland där han lät sig inspireras av havet. Hans upplevelser av havets gränslöshet resulterade i en serie som han kallade "Monokromer", vilket var enfärgade skiktmålningar i blågrönt.

Sedan Olle Bonniér slutat Grünewalds målarskola 1945 fick han ateljé i Georg Paulis villa i Storängen. Åren 1945–1946 gjorde han en svit sceniska motiv, "Commedia dell'arte", som kulminerade i en stor målning på tre meters bredd. Där uppträdde olika slags gycklare i en kulissvärld. Aktörerna hade egenheten att komma och gå ut och in i skuggpartierna. En kuliss kunde förvandlas till en öppning mot mörkret.[2]

I målningen "Akvarium" (1944–1945) ligger valörerna nära varandra men skillnaderna i färgtemperatur skapar en dynamisk rumsbild. Ett koloristiskt klangrum med rytmiska rörelser. Färgerna strålar av ett självljus och upplevs som gränslös, den vill fortsätta utanför sina ramar där formerna i kanten verkar avskurna och vill antyda en oändlighet. Fokus låg även på vad som sker utanför bilden vilket kom att bli en vanlig problemställning inom Olle Bonniérs kommande måleri.

År 1944 fann Olle Bonniér två teman som skulle bli hans följeslagare genom åren - spikarna och vildhunden. De förra var ursprungligen några vanliga spikar i en planka han tecknat men de fick strax genomborra ett svävande membran likt pilarna som skjutits på martyren Sankt Sebastian. Vildhunden dök först upp i teckningen "Vildhunden vilse i människornas värld" (1944-1945). Det hemliga meddelandet från vildhunden i "Bokstavsdikt 1945" går inte att på något vis dechiffrera. Vildhundens spår ledde genom det ofattbara. I målningen "Jag i gul tröja" gjorde Olle Bonniér ett porträtt av sig själv som vildhund med andedräkten hett vällande ur gapet.

Olle Bonniér debuterade 1947 med halvabstrakta målningar, men övergick snart till ett nonfigurativt måleri med strängt geometriska konstruktioner i en asketisk färgskala. Under senare delen av 1950-talet mjuknade hans hårda geometriska stil, och med friare nonfigurativa former och en djupare färgskala skapade han en dynamisk bildverkan.[3]

Under 1940-talet och början av 1950-talet brukade Bonniér av media omskrivas tillhöra en grupp med konstnärer verksamma i Stockholm, som Lennart Rodhe, Pierre Olofsson och Randi Fischer, vilka blev de främst företrädarna för konkret konst i Sverige. Gruppen fick av media namnet 1947 års män efter att de ställt ut i april 1947 på samlingsutställningen Ung konst på Galleri Färg och Form. Delar av dessa konstnärer presenterades bland annat i vandringsutställningen Ny Realitet som först visades på Göteborgs konsthall 1949.[4]

Åren 1962–1964 samarbetade Olle Bonniér med rymdfysikern Lars Block med ljusexperiment, vilket 1966 resulterade i det audiovisuella konstverket "Minos Palats", en konsert med nervsignaler för bilder och ljusimpulser där modern teknik, musik av Karl-Erik Welin, film och bildkonst samverkar. "Minos Palats" visades i samband med ESRO-invigningen i Kiruna och avslutades som vandringsutställning året därpå på Moderna museet.

Under 1960-talet bröts de räta linjerna sönder ytterligare och ersattes med trasiga och upprivna formkomplex. Under några år utförde han politiska konstverk särskilt riktade mot diktaturen i Spanien. Bonniér fann då att den politiska konsten krävde figurativa inslag för att nå önskad effekt.[3]

Han utförde monumentalmålningar till Svenska Bostäders kontorshus i Vällingby (1955) och för Astra i Södertälje (1955–1956) [3] och han finns representerad vid Örebro läns landsting[5], Nationalmuseum,[6] Moderna museet i Stockholm,[7] Kalmar konstmuseum,[8] Norrköpings konstmuseum [9] och Göteborgs konstmuseum.[10] 1955 var han en av utställarna på det i Malmö nyöppnade Galerie Colibri.

Bonniér åtnjöt statlig inkomstgaranti för konstnärer.[11]

Privatliv

Olle Bonniér var gift med Sölv Winbladh 1946–1950. Åren 1953–1969 var han gift med Sara Bonniér. Olle Bonniér bodde de sista åren i Dihlströmska huset på Södermalm i Stockholm där han också hade sin ateljé.

Offentliga verk i urval

  • Dekorationer av bostadshus i kvarteret Skidbindslet i Västertorp i Stockholm, 1949
  • Färgsättning av 30 bostadshus i Hökarängen i Stockholm
  • "Sagan om ljuset", väggmålning, Blåsboskolan i Västerås, 1952–1954
  • Väggmålningar för Svenska Bostäder i Vällingby, 1955
  • ”Lek i regn och solsken”, Fornbackaskolan i Södertälje, 1972–1973
  • ”Pelota”, relief Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm, 1978–1979
  • ”Canek”, skulptur, Sofiero, Helsingborg, 1990
  • ”Healing the earth” skulpturanläggning, Lunds Tekniska högskola, 1983–1993
  • "Solvindar" Mobil, kompositmaterial, Rydebäcks station i Helsingborg 2001
  • ”Vildhundens hjärta” skulptur, Dunkers Kulturhus, Helsingborg 2002

Utmärkelser

Referenser

Noter

  1. ^ Dagens Nyheter Kultur den 11 mars 2016.
  2. ^ Millroth, Thomas; Bonniér Olle, Stackman Pelle (1995). Olle Bonniér – och varför inte dansa?. Publikation / Sveriges allmänna konstförening, 0347-2515 ; 104. Stockholm: Sveriges allmänna konstförening. Libris 2090899 
  3. ^ [a b c] Friesen, Sten von, Bendz, Gerhard, Swahn, Jan-Öjvind, red (1973-1981). Bra böckers lexikon. Höganäs: Bra böcker. Libris 127735 
  4. ^ Göteborgs konsthall, Ny Realitet, 1949.02.05 - 1949.02.20 Arkiverad 14 juli 2018 hämtat från the Wayback Machine., läst 2018-12-03
  5. ^ Konstsegment : en del av Örebro läns landstings konstinnehav, 1991, LIBRIS-ID:1282740, sid 100 och 164
  6. ^ Nationalmuseum
  7. ^ Moderna museet
  8. ^ ”Kalmar konstmuseum”. Arkiverad från originalet den 1 december 2017. https://web.archive.org/web/20171201182036/http://konstdatabas.designarkivet.se/index.php/Detail/Object/Show/object_id/2573. Läst 1 december 2017. 
  9. ^ Norrköpings konstmuseum. (2000 ;). Norrköpings konstmuseum : katalog. Norrköpings konstmuseum. ISBN 91-88244-22-9. OCLC 186037488. https://www.worldcat.org/oclc/186037488. Läst 26 mars 2020 
  10. ^ Göteborgs konstmuseum
  11. ^ ”Statliga inkomstgarantier till konstnärer”. Arkiverad från originalet den 7 november 2010. https://web.archive.org/web/20101107101824/http://www.konstnarsnamnden.se/default.aspx?id=11891. Läst 19 september 2009. 

Tryckta källor

Filmkällor

  • Filmen "Vildhundens Hjärta" av Marika Bonniér Hansen och Per Forsgren (1993), Sveriges Television


Auktoritetsdata