Nationell samling Rassemblement National
Partiledare	Jordan Bardella 2022– Marine Le Pen 2011–2022 Jean-Marie Le Pen 1972–2011
Grundat	1972
Huvudkontor	76-78 rue des Suisses, 92000 Nanterre, Hauts-de-Seine
Antal medlemmar	31,000[1] (2018)
Politisk ideologi	Fransk nationalism[2][3][4] Nationalkonservatism[5] Souverainism[6][7] Ekonomisk nationalism[8] Protektionism[9][10] Högerpopulism[2][11][12] Anti-invandring[13][4] Euroskepticism[14] Antiglobalisering[9][15] Socialkonservatism[11][16]
Politisk position	Höger[17][18][19][20] till extremhöger[21][22][23]
Europeiskt samarbetsorgan	Patriots.eu
Politisk grupp i Europaparlamentet	PfE-gruppen
Färg(er)	Röd, vit, blå
Partitidning(ar)	Rivarol
Nationalförsamlingen
Mandat	89 / 577
Senaten
Mandat	1 / 348
Regionstyrelser
Mandat	292 / 1 758
Europaparlamentet
Mandat	20 / 74

Rassemblement National (Nationell samling), fram till namnbytet 2018 Front National (Nationella fronten), är ett nationalistiskt och högerpopulistiskt politiskt parti i Frankrike.^[24][25] Partiet klassificeras inom bland annat forskning som högerextremt. Partiet grundades år 1972 av Jean-Marie Le Pen och leddes sedan under perioden 2011 till 2022 av dennes dotter Marine Le Pen, innan den första partiledaren utanför familjen Le Pen, Jordan Bardella, tog över. En av partiets viktigaste frågor har varit att minska invandringen till Frankrike.

I presidentvalen i Frankrike 2002, 2017 och 2022 lyckades Jean-Marie respektive Marine Le Pen avancera till andra omgången. I Europaparlamentsvalet 2024 blev RN största parti i Frankrike.

Ideologiskt har RN sina rötter i den populistiska rörelse som grundades av Pierre Poujade år 1953 och som främjade småföretagande och skattesänkningar. Rörelsen är även sprungen ur missnöje med den tidigare franske presidenten Charles de Gaulles beslut att ge upp Franska Algeriet efter Frankrikes förlust i Algerietrevolten.^[26] Under hela 1960-talet och tidiga 1970-talet bestod emellertid den yttersta högern i Frankrike av små rörelser som inte lyckades konsolideras.^[26]

Partiet grundades 1972 under namnet Front National. Efter långsam tillväxt ökade partiet kraftigt under 1980-talet och partiledaren Jean-Marie Le Pen fick 4,4 miljoner röster i presidentvalet år 1988. I presidentvalet 2002 fick Jean-Marie Le Pen över 5 miljoner röster, vilket motsvarade 17,8 procent. Han slog därmed ut socialisternas kandidat och avancerade till andra omgången i presidentvalet, där han dock förlorade mot Jacques Chirac. I valet drev partiet frågor om avsevärt hårdare straffskala för att komma tillrätta med den eskalerade brottsligheten, dödsstraffets återinförande, en restriktivare abortpolitik och utvisning av tre miljoner påstått illegala immigranter från främst Marocko och Algeriet.^{[källa behövs]}

I januari 2011 övertog Jean-Marie Le Pens dotter Marine Le Pen rollen som partiledare. I Europaparlamentsvalet 2014 blev RN största parti i Frankrike, med 25 procent av rösterna.^[27] I Presidentvalet i Frankrike 2017 ställdes Le Pen mot Emmanuel Macron i valets andra omgång, som den senare vann. År 2018 ändrades partinamnet till Rassemblement National.^[28]

Nationella fronten har en skyddsstyrka, DPS, som bildades för att skydda ledande partimedlemmar efter de många attentat som riktats mot partiet.^[29]

Politiska kommentatorer och statsvetare har funnit det svårt att definiera Rassemblement National på det politiska spektrumet.^{[30][31][32][33]} Många, men inte alla, politiska kommentatorer placerar RN till extremhögern.^{[17][19][18][34]} Det finns bedömare som kallar partiet främlingsfientligt.^[35] Detta tillbakavisas dock av partiet självt. En profilfråga som har varit genomgående sedan partiets grundande är dock invandringskritik, minskad invandring och utvisning av papperslösa.^[36][37] Kritiken har varit särskilt stark mot muslimsk invandring, och partiet har sagt sig vilja motverka islamism i Frankrike.^[38]

Ekonomiskt förespråkar partiet en omfördelnings- och socialpolitik, vars sociala förmåner skall begränsas till franska medborgare och inte komma immigranter till del.^[39][40] Länge var partiet för utträde ur Europeiska unionen och Euroområdet. Detta ändrades emellertid i viss mån i samband med europaparlamentsvalen 2014 och 2019, och partiet är inte längre för utträde ur någotdera. I stället säger man sig vilja göra om EU inifrån.^[41]

Denna artikel anses inte vara skriven ur ett globalt perspektiv. Hjälp gärna till och förbättra texten om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. (2020-10)

Nationella fronten gav betydande ekonomiskt stöd till Sverigedemokraterna^[42] för tryckning av valfoldrar inför riksdagsvalet 1998. Partiet enades med Sverigedemokraterna inför Europaparlamentsvalet 2014.^{[43][förtydliga]}

Den här artikeln eller det här avsnittet innehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras. (2020-10) Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom att redigera artikeln eller diskutera saken på diskussionssidan.

Nationella fronten var ett marginellt parti från 1973, då partiet första gången ställde upp till val, fram till genombrottet i Europaparlamentsvalet 1984 där man vann 11 procent och 10 parlamentsledamöter. Efter detta val har Nationella frontens valresultat oftast hamnat mellan omkring 10 och 15 procent, med några undantag där partiet gjort mycket dåliga val, främst det franska parlamentsvalet 2007 där partiet rasade från 11,34 procent till 4,29 procent. I Europaparlamentsvalet 2014 gjorde partiet sitt bästa val hittills med cirka 25 procent av rösterna, vilket innebar att partiet blev Frankrikes största i valet.

Den här artikeln eller det här avsnittet innehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras. (2020-10) Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom att redigera artikeln eller diskutera saken på diskussionssidan.

Nationella fronten har starkast stöd i de nordvästra och östra delarna av landet, där partiet får mellan 15 och 20 procent av väljarstödet.^[44][45][46] Svagast var partiet i storstadsområdena, inte minst i Paris, där Nationella fronten ligger på mellan 1 och 5 procent. Partiet har även svagt stöd i de västra och södra delarna av landet.^[47][48] År 2015 hade Nationella fronten, enligt en opinionsundersökning, stöd av 16% av Paris-områdets heterosexuella väljare och 26% av dess homosexuella väljare. Orsaken till detta högre stöd bland homosexuella anses vara den förföljelse av homosexuella som muslimer anklagats för.^[46][49]

Partiet har inte fått någon vågmästarroll vid något val, även om man vann 35 (av 579) mandat i parlamentsvalet 1986, det första under femte republiken med proportionellt valsystem. Inför det följande valet 1988, och enligt bedömare som följd av detta, återställdes det gamla valsystemet med enmansvalkretsar, varpå FN:s resultat minskade till ett mandat.^[35] Partiet har inget formellt inflytande, eftersom de andra partierna inte samarbetar med Nationella fronten eller gör sig beroende av det.

På grund av det franska valsystemet med enmansvalkretsar har Nationella fronten genom åren haft mycket liten parlamentarisk representation på nationell nivå. Partiet anses ändå ha påverkat franska regeringar till att driva restriktivare invandringspolitik. Framför allt har franska högerregeringar under 1990-talet infört hårda invandringslagar för att stoppa Nationella frontens framgångar. Vänsterregeringarna under 1980-talet försökte att radera ut partiet genom att ändra valsystemen flera gånger.^[50]

• Ivaldi, Gilles (15 januari 2012). ”The Successful Welfare-Chauvinist Party?” (på engelska). European Sociological Association’s Research Network on Political Sociology. s. 1-23. 
• Rydgren, Jens; Widfeldt, Anders (2004). Från Le Pen till Pim Fortuyn – Populism och Parlamentarisk Högerextremism i dagens Europa. Malmö: Liber. Libris 8284093. ISBN 0-333-97004-7 

• National Front and French Politics ISBN 0-8147-5535-6, ISBN 0-8147-5534-8
• De hunsades revansch ISBN 91-7588-224-8
• Politics on the Fringe ISBN 0-8223-2139-4
• The French National Front ISBN 0-8133-8979-8
• A Small City in France ISBN 0-674-81097-X
• Le Chevallier à découvert ISBN 2-911838-51-3
• The National Front in France ISBN 0-415-15866-4

• Officiell webbplats