Mississippiskovelstör[3] (Scaphirhynchus platorynchus) är en art av familjen störfiskar som finns i Nordamerika och som främst utmärker sig genom sin ringa storlek.
Utseende
En sötvattensfisk med avlång kropp utan fjäll men med 5 rader tydligt kölade benplattor längs kroppen. Även huvudet har benplattor; de på nosen och framför ögat har korta taggar. Nosen är lång, platt och skovelliknande, samt har 4 fransade skäggtömmar på undersidan, framför den tandlösa munnen. Denna kan fisken skjuta fram och använda för att suga upp byten. Stjärtfenan har två lober: Den övre, större har långa, trådliknande utskott som ofta bryts av hos äldre individer. Ryggfenan har 30 till 36 mjukstrålar, analfenan 18 till 23.[4][5] Kroppen är ljusbrun på ryggen och sidorna, vit på buken.[6] Arten är en liten stör; som mest kan den bli 100 cm lång och väga 4,88 kg,[7] men det är ovanligt att de blir så stora; vanligen blir de inte mycket längre än 70 cm[5]
Vanor
Mississippiskovelstören är mestadels solitär (utom i samband med parningen)[5] och lever på bottnen av större, grumliga floder med stark ström och sand- eller grusbotten. Däremot undvker den lugnvatten i sjöar och dammar. Även om den normalt föredrar strömmande vatten, söker den under vårflodens högvatten skydd bakom dammar och andra hinder.[4] Under större delen av året föredrar den vatten med en temperatur av 18 – 20 °C. Vid lågvatten eller under de varmaste sommarmånaderna söker den emellertid djupare, svalare vatten. Deras revir är stort, och de kan simma långa sträckor i samband med födosöket, som mest 20 km per dag. Under detta använder den framför allt skäggtömmarna för att orientera sig i det ofta grumliga vattnet.[5] Födan består av larver av vatteninsekter, speciellt dagsländor, nattsländor och myggor, musslor, maskar och kräftdjur. Arten kan bli 43 år gammal.[7]
Fortplantning
Honan blir könsmogen kring 7 års ålder, hanen vid ungefär 5 år. Leken sker från april till tidigt i juli när vattnet når en temperatur mellan 19 och 21 ºC, då flera fiskar vandrar uppströms för att leka nära ytan i strömt vatten[4] över sten- eller grusbotten. Under parningssäsongen kan vaje hona avge upp till 50 000 ägg, som hanen befruktar medan han simmar sida vid sida med honan. Äggen, som är mörkgrå och 2 till 3 mm stora, klibbar fast vid bottenmaterialet och kläcks efter 5 till 8 dagar. Efter ungefär 3 månader och en längd på 15 till 20 cm, lämnar ungfiskarna födelseomrdet och simmar neråt.[5] Alla individer leker inte varje år; tätheten i parningarna är beroende av hur välnärda de vuxna fiskarna är. Uppgifter finns om att det även förekommer en lekperiod under hösten i Mississippiflodens mellersta lopp.[6]
Utbredning
Mississippiskovelstören finns i USA i Mississippi och Missourifloderna och deras större bifloder, inklusive den lägre Ohiofloden, där de går upp till Pennsylvania. Uppgifter om att den skulle finnas i Alabama i floder som mynnar ut i Mobile Bay förefaller bero på förväxling med släktingen Scaphirhynchus suttkusi, som före 1991 räknades till denna art. Däremot har det funnits en underpopulation i Alabama, men denna är utdöd. Räknat efter delstater finns den i Montana, North Dakota, South Dakota, Minnesota, Wisconsin, Wyoming, Nebraska, Iowa, Illinois, Indiana, Kansas, Missouri, Kentucky, Oklahoma, Arkansas, Tennessee, Texas, Louisiana och Mississippi. Förutom Alabama har den även funnits i West Virginia, Ohio, Pennsylvania och New Mexico, men är numera utdöd där.[1]
Kommersiell användning
Arten fiskas framför allt för köttets skull, som anses vara en läckerhet, inte minst rökt. Man gör även kaviar av rommen.[5] Kommersiellt fiske är tillåtet i 7 stater (Illinois, Indiana, Iowa, Kentucky, Tennessee, Missouri och Wisconsin; till år 2000 ingick även Arkansas[1]). 1997 var den totala årliga fångsten 22 680 kg.[6] Den får även sportfiskas i 12 stater.[5]
Status
Mississippiskovelstören är klassificerad som starkt hotad ("EN", underklassificering "A3d"+"4ac") av IUCN och beståndet minskar. Främsta orsakerna är flodregleringar och dammbyggnation, som förhindrar tillträdet till lekområdena, och dessutom påverkar födotillgången. Däremot anses inte överfiske vara något hot.[1]
Referenser
