Huckabees första politiska kandidatur var i 1992 års val till USA:s senat där han förlorade mot den sittande demokratenDale Bumpers. Den dåvarande Arkansas-guvernören Bill Clintonvaldes samtidigt till USA:s president med tillträde i januari 1993, vilket innebar att den demokratiske viceguvernören Jim Guy Tucker blev ny guvernör och ett fyllnadsval anordnades till viceguvernörsposten. I valet 27 juli 1993 vann republikanen Huckabee över demokraternas kandidat Nate Coulter, och blev därmed endast Arkansas andre republikanske viceguvernör sedan rekonstruktionstiden efter amerikanska inbördeskriget. I det ordinarie valet 1994 omvaldes Huckabee för en hel mandatperiod som viceguvernör. 1996 påbörjade Huckabee en kampanj inför senatsvalet, men drog sig sedan ur sedan det visade sig att guvernör Tucker avsåg att lämna sitt uppdrag i förtid på grund av inblandning i Whitewaterskandalen.
Guvernörskap
Huckabee tillträdde posten som Arkansas guvernör 15 juli 1996. I november 1998 omvaldes han för en hel ämbetsperiod, sedan han besegrat den demokratiske motkandidaten Gene McVay. I november 2002 omvaldes han åter, mot Jimmie Lou Fisher. Hans mandatperiod tog slut 9 januari 2007.
Efter att under huvuddelen av 2007 ha legat en bit ner i det republikanska startfältet fick Huckabees kampanj ett uppsving i slutet av 2007, mycket tack vare uppmärksamheten hans reklamklipp tillsammans med Chuck Norris[6] erhöll. I flera opinionsmätningar under december månad placerade han sig främst bland de republikanska kandidaterna.[7] Under supertisdagen den 5 februari 2008 vann han i delstaten West Virginia med 51 procent av konventdelegaternas röster.[8] Huckabee fick även majoritet och vann i delstaterna Alabama, Arkansas, Georgia och Tennessee.
Republikaneras kandidat inför presidentvalet 2008 blev i slutändan dock John McCain som förlorade mot demokraternas Barack Obama.
2015 meddelade Huckabee att han kandiderade till att bli republikanernas presidentkandidat i presidentvalet 2016.[9] Han avslutade sin kampanj den 1 februari 2016 till följd av lågt stöd från väljarna under republikanernas primärval.[10]
