Bladen är djupt handflikiga med ganska breda och kortspetsade flikar.
Blomningen pågår vanligen från juni till juli, vanligtvis med violetta, skära, purpurröda eller violettblå blommor, även om det inte är ovanligt med vita blommor i norra Sverige.
Blommorna har fem kronblad och är ganska stora, upp till drygt fyra cm i diameter, och sitter två och två i stora knippen.
I var blomma 10 ståndare, ordnade i två grupper, 5 i en inre ring, och 5 i en yttre ring. En enda femrummig pistill. Pistillen är lång och smal och näbblikt uttdragen. Bara rummen nederst i frukten innehåller vart och ett endast 1 frö. I övrigt innehåller frukten bara tomms kanaler.
Frösättningen består av en komplicerad följd av rörelser. Först lyfter sig den mogna fruktens nedersta del, som innegåller fröna, ställer sig ungefär vinkelrätt mot skaftet och öppnar sig på undersidan. Kort därpå rullar sig den s k kastskenan plötsligt nedifrån och uppåt och tvärstannar. Fröet har då fått så hög fart att det glider ut ur fruktrummets öppning, som nu är vänd snett uppåt, och fröet flyger ut i ungefär 45° riktning mot horisontalplanet. Kastskenan kröker sig därpå långsamt så att det nu tomma fröhuset vänds inåt mot centralpelaren.
Fröna, som kallas slungfrön, är liksom projektiler tunga och glatta. De hamnar på marken eller andra växter ett par meter från moderplantan. Utländska geraniumarter kan på detta sätt sprätta iväg frön upp till 30 m.[1]
En underart till midsommarblomster är alpnäva (subsp. rivularis) som är vitblommig men saknar körtelhår på blomskaften. Ängsnäva är mycket lik midsommarblomster men den har böjda blom- och fruktskaft.
Ingen växt finnes, som är vare sig ymnigare i de tätaste skogarne eller ståtligare på fjällen. Blommans färg är i allmänhet blå, men den varierar ganska ofta, 1) då kronan blir hvit, men ståndarne förblifva blå; 2) då både kronan och ståndarne blifva hvita; 3) då blomkronan är blå- och hvit-brokig.
SläktnamnetGeranium kommer av grekiskageranos = trana. Det syftar på fruktställningen, som är näbblik. Därav svenska namnen näbba med förvrängningen näva.
Artepitetet kommer av latinsylva = skog; därav sylvaticum med betydelsen växande i skog.