Bronskvinnorna, eller Jag tänker på mig själv, 2005, utanför Växjö konsthall.A Study in Unhuman Sexual Expectations, Karl XII:s torg i Stockholm.
Marianne Lindberg De Geer är uppvuxen i Köping[2] och Jönköping.[3] Hon är dotter till överläkaren och violinisten Gösta Lindberg och Rödakorssjuksköterskan och distriktssekreteraren i Röda Korset, Gun, ogift Bergström,[2] samt sondotter till kompositören Johan Olof Lindberg.
Många av Marianne Lindberg De Geers verk har provocerat och skapat debatt. Jag tänker på mig själv – Växjö har vandaliserats vid ett flertal tillfällen och skapat kulturdebatt i såväl press som teve. Även verket Mate Hunting i Borås, centralt placerat i Stadsparken, har utstått upprepad skadegörelse och lokal konstdebatt.
Hon debuterade som dramatiker 2007 på Dramaten med pjäsen Jag tänker på mig själv i regi av Andreas Boonstra. Regidebuterar på Stockholms stadsteater i september 2013 med egna pjäsen Johnny Boy, som bygger på hennes förhållande med musikern Björn Afzelius.
TCO:s kulturpris för 2011, 2012, med motiveringen: ”Hennes ständigt samtida formspråk låser sig inte i konventioner eller tidsåldrar, men breddar och fördjupar och väjer inte för svåra eller förment banala ämnen i sin konst. En stark och nödvändig röst i den offentliga debatten”
Teater
Scenografi och kostym
Hon har sedan 1970-talet frilansat som kostymör med början i frigruppen Nationalteatern, Tältprojektet och till bland annat Kulturhuset Stadsteatern och Dramaten i Stockholm, där hon också gjort kostym till sina egna pjäser. Lindberg De Geer har också arbetat med film, bland annat tv-serier med Carl Johan De Geer och Håkan Alexandersson (Meyerateljéerna)[9]
På 1970-talet arbetade hon med Nationalteatern, Göteborg, med mask och kostym i ett flertal uppsättningar
Från 1986 har hon samarbetat med filmbolaget Meyerateljéerna i diverse tv- och filmproduktioner med mask, kostym och scenografi
Under 1990-talet: mask på ett flertal uppsättningar på teater Galeasen
