Lindes och Ramsbergs bergslag var ett bergslag och härad i den västra delen av landskapet Västmanland. Bergslaget omfattade den norra delen av nuvarande Lindesbergs kommun, vilken är en del av Örebro län. Den totala arealen mätte 1 016 km² och befolkningen uppgick år 1910 till 13 601 invånare. Tingsställe var Lindesberg.
Under förkristen tid utgjorde landskapet Västmanland ett eget folkland i Sveariket och i likhet med de övriga Mälarlandskapen delades det tidigt in i s.k. hundare, vilka under 1300-talet kom att betecknas som härader. Området befolkades under utflyttning från det uppländska folklandetFjädrundaland och fordom torde åtminstone östra Västmanland också ha räknats till detta. Redan när landskapet Västmanland definierades under medeltiden räknades området kring Lindesberg som en del av detta och på 1300-talet fick det sitt bergsprivilegium, men redan år 1413 omnämns det som en del av förläningarna i Örebro. Namnet kommer av Lindesåsen och efterledet -berg av bergsbruk eller gruva, och avsåg ursprungligen hela bygden snarare än orten. Denna hette i sin tur Lindesås till år 1643 då den fick sina stadsrättigheter. Här låg även bergslagets tingsplats.
I området har bergsbruket och järnhanteringen länge varit den viktigaste näringen och det är oklart när den första bebyggelsen på platsen tillkom. År 1554 anlades en stångjärnshammare vid Dalkarlshyttan strax söder om orten. Läget vid åarna som via sjön Väringen i söder står i förbindelse med Arbogaån och Mälaren kom dock att innebära att platsen etablerades som handelsplats för Bergslagen långt innan den fick stadsrättigheter. Lindesbergs kyrka uppfördes under 1300-talet. Borgarna i Arboga såg sig gång på gång hotade av orten och begärde bl.a. år 1675 och 1719 att staden skulle ödeläggas, men trots en större bränder år 1688 och 1869 kom staden att förbli en viktig ort i mellersta Bergslagen. Under 1800-talet differentierades också näringslivet då flera manufakturer upprättas, och år 1871 öppnar järnvägsförbindelsen med Frövi som en del av Bergslagsbanan mot Ludvika. I bygden kring staden har en lång rad hyttor varit verksamma under århundradena. År 1550 byggdes den första stångjärnshammaren i Ramsbergs socken av den tyska bergsmannen och sedermera nämndemannen Ambrosius Markusson Keyser tillsammans med landsmännen Zeppenfeld. Ramshyttan som den kallades fick med tiden egen kyrka och herrgård. Mest kände invånare är mästertjuven Lasse-Maja som föddes på orten år 1785 och har en minnessten utanför kyrkan. Hyttan i Storå anläggs år 1813 och i närbelägna Guldsmedshyttan, där försök till silverbrytning gjorts redan år 1760, kom en mer storskalig silverproduktion igång år 1840. De bägge orterna har idag växt ihop till en tätort. Längre norrut utvecklades orten Stråssa kring en gruvbrytning som dock upphört, medan det i bruksortenVedevåg numera tillverkas färg.
Län, fögderier, domsagor, tingslag och tingsrätter
1951-1970 Lindes och Nora domsagas tingslag i Lindes och Nora domsaga (Grythytte/Hällefors, Nora/Hjulsjö, Fellingsbro, Nya Kopparbergs samt Linde och Ramsbergs härader)
