Första året bildas enbart blad. Andra året kommer en upp till 2 m hög, rak, hård stjälk, som på den övre tredjedelen avslutas med en smal spira med blommor.[1] Spiran blir drygt 2 cm tjock.
Blommar juni — augusti, någon gång utsträckt ända till början av oktober.
Kungsljus överlever sällan till ett tredje år. Däremot kan vilande grobara frön i fröbanker klara sig i över 100 år. Ett extremfall var när man i en sådan bank hittade ett livskraftigt frö, daterat till 3 000 år f.Kr.[2][3]
Hela örtståndet är täckt av ett ljust, grågult ludd, som skyddar det mot uttorkning och skador från solstrålning. Detta ludd består av färglösa, mycket fina, men utspärrat greniga hår, varigenom växtens yta ser ut att vara överspunnen av en spindelvävslik beklädnad. Enstaka större grenhår, som kan ses med en vanlig lupp, höjer sig över det övriga luddet, och skyddar växten mot betning, eftersom dessa ytterst fina, men styva hår skadar betesdjurens mun. Detta lär sig djuren snabbt och ratar därefter kungsljus. Detta avskräcker emellertid inte getter.[4]
Blomkronan är svagt olikbladig (zygomorf). I ståndarkransen är zygomorfismen tydligare i det att 2 av de 5 ståndarna är längre än de 3 återstående. De små är luddiga med gula hår, men inte de långa. I blomman en pistill, vars märke är klotformigt.
Korspollineras av korttungade och långtungade bin. Om pollinering inte har inträffat under dagen kan självpollinering trots allt uppstå, när blomman sluter sig mot kvällen.
Bladen sitter som en rosett kring stjälken. De är naggade i kanten. De nedersta kan bli upp till 50 cm långa och 14 cm breda. De avtar successivt i storlek uppöver stjälken.
Bladen innehåller det giftiga ämnet iridoid catalpol, allra mest i unga blad.
Frukten är en kapsel, 7 — 10 mm lång, som innehåller många små svartbruna eller helt svarta, nätmönstrade, gropiga frön. Fröna övervintrar på marken, och gror så snart det blivit tillräckligt ljust på våren.
Ett enda stånd avger enorma mängder frön, 100 000 — 175 000, som lätt sprids av vinden. På detta sätt kan kungsljus etablera sig längs sträckor kilometervis och kan bilda grupper så tätt som 5,2 plantor/m2. I brandhärjade områden är kungsljus en pionjärväxt.
Arten är mångformig. Följande underarter kan urskiljas:
Verbascum thapsus subsp. thapsusL. — blomkronan blir 12 – 20 mm i diameter och ståndarna saknar hår. Exemplar med mer eller mindre vita blommor har kallats Verbascum thapsus f. candicansHouse. Förekommer i en stor del av utbredningsområdet.
Verbascum thapsus subsp. giganteum (Willk.) Nyman — ståndarna är tätt vithåriga. De nedre bladen är tydligt vingade. Endemisk i Spanien.
Verbascum thapsus subsp. montanum — blommorna blir 15 – 30 mm i diameter och ståndarna är glest håriga, åtminstone vid basen. De nedre bladen är svagt vingade med korta skaft. Förekommer i sydvästra Österrike och i Medelhavsområdet.
Under senare år har några andra underarter föreslagits, men deras status är osäker.
Kungsljus betraktas på sina håll som ogräs eller till och med invasiv art och bekämpas med diverse metoder.
Kungsljus har en ganska kort pålrot, och i åkermark räcker plöjning för att kraftigt reducera kungsljus, men det är ofta svårt att med denna metod helt utrota den. Kungsljus är emellertid ljuskrävande, och därför kan val av skuggbildande grödor bidra till att göra det besvärligt för kungsljus.
Tidigt på våren har roten på nya plantor inte hunnit bli så lång, och då kan unga plantor dras upp för hand.
Larver från skalbaggen Gymnetron tetrum angriper fruktkapseln och kan eliminera upp till hälften av all frösättning. Detta har med viss framgång använts i Nordamerika för biologisk bekämpning av kungsljus.[4]
Kemisk bekämpning av förstaårsbladen med 2 % glyfosat, triclopyr, C7H4Cl3NO3, och tebuthiuron, C9H16N4OS, har haft viss effekt. Detta måste mödosamt göras rent mekaniskt, planta för planta, eftersom alla de små håren hindrar sprutning med kemikalier upplösta i vätskor att nå bladen, som är målet.[4]
SläktnamnetVerbascum förekommer som växtnamn redan hos Plinius och Scribonius Largus. Kan härledas från latinbarbascum = skäggig, med syftning på att dessa arter ofta är håriga.
Vänsterklicka på bilden, så syns läget för Tapso
Artepitetetthapsus kommer av grekiskathapsis eller thapsos, använt under romersk tid som namn på en växt från orten Thapsos (idag den viktiga hamnen Tapso) på sydöstra Sicilien
Användning
Namnet kungsljus lär komma av att man förr i tiden doppade vinterståndare av kungsljus i tjära och använde det som en fackla.[5]
Enligt Hoffberg: Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom (1792) kan man stöta kungsljus eller dess frön, blanda med mjölk och därav forma små degklimpar som kastas i sjön. När fiskar i sjön ätit därav faller de i dvala och flyter till ytan med buken i vädret, så att de kan plockas upp med händerna.
Kungljusets ludna blad har använts vid framställning av fnöske, även om det är tickor och framför allt fnösktickan som förknippas med fnösktillverkning.[1][11] Fnöske är ett läderaktigt, lättantändligt material som framför allt framställts från olika tickor, men även annat liknande material.[12] Fnösket har huvudsakligen haft tre användningsområden: eldslagning, sjukvård[13] och kläder,[12][14] men har främst förknippats med eldmakande.[15][16]
^K L Gross & P A Werner: The biology of Canadian weeds, Canadian Journal of Plant Science, 58(2):401-413, 1978
^K L Gross & P A Werner: Colonizing abilities of "biennial" plant species in relation to ground cover: implications for their distributions in a successional sere. Ecology, 63(4):921-931, 1982
.JPG)
![[1]](http://linnaeus.nrm.se/flora/di/scrophularia/verba/verbthan.jpg){kind=link}
![[2]](http://linnaeus.nrm.se/flora/di/scrophularia/verba/verbthav.jpg){kind=link}