Det tidigaste spåren av kristendom i Sverige är från 500-talet.[källa behövs] Den första kristna missionen som leddes av Ansgar i Birka år 829 ska ha misslyckats, men från 900-talet påträffas flera spår av kristet gravskick bl.a. i Västmanland och i Västergötland, och kristendomen tycks ha spritt sig gradvis.[1] Den förste svenske kungen som ska ha döpts och förblivit kristen var Olof Skötkonung, som regerade i början av 1000-talet. Sedan den tiden och särskilt under Medeltiden var den officiella kyrkan underställd påven Rom, med vissa särarter som Svenska kyrkan behållit. En sådan var lekfolkets starka ställning som förtroendevalda i församlingarnas styrelse, och även kyrkvärdarna.
I och med toleransediktet 1781 tilläts vissa andra religioners och kristna samfunds verksamhet i Sverige, men endast bland personer födda i andra länder. Från 1617 hade dock rysk-ortodoxa kyrkan varit tillåten i landet.
Från tidig medeltid hade kyrkan i Sverige en särställning och benämndes Ecclesia Suecana. Dess konstitution angav landskapslagarna. Maktförhållandena mellan bönderna, som i Sverige hade ett unikt starkt inflytande i kyrkan, kungamakten och påven i Rom, omförhandlades flera gånger under medeltiden.
Reformationen under 1500-talet betydde att maktförhållandena klargjordes: Från 1531 är relationen med påven i Rom bruten och Ecclesia Suecana fortsatte att vara kyrka för folket i Sverige, utan påven.
Reformationen betydde att kyrkan i Sverige reformerades, vilket medförde att bandet till Rom upplöstes. Kyrkobyggnaderna, församlings- och stiftsindelningen, prästerna och kyrkfolket, fortsatte dock som förut. Den stora skillnaden var att prästerna fick gifta sig och att prästernas barn kunde ärva dem.
På ett kyrkomöte den 28 augusti 1995 beslutades, efter långvarig debatt, att från den 1 januari 2000 åtskilja Svenska kyrkan och svenska staten.[3]
Under 1800- och 1900-talen tog man in flera romersk-katolska traditioner i Svenska kyrkan och andra protestantiska samfund, som Luciafirande, julkrubba och ljuständandet vid gravarna på Alla helgons dag. Även en mer sekulär jultradition, som Jultomten, är baserad på ett romersk-katolskt helgon, Sankt Nikolaus.[4]
En vattendelare i det teologiska klimatet kring bibelfrågan blev Waldemar Rudins installationsföreläsning i Uppsala 1893, med rubriken "Den gudomliga uppenbarelsens förnedringsgestalt i den heliga skrift", en föreläsning som kom ut i tryck. Rudin, som hade stor anseelse i nyevangeliska kretsar, bröt här försiktigt med fundamentalismen, och det utlöste ett ramaskri. Därefter kom bibelkritiker ofta att hänvisa till denna föreläsning.
Helgelserörelsen satte stort prägel på kyrkolivet vid den tiden. Det säger något om tidens mode att prins Oscar Bernadotte var ledaren för helgelserörelsen i Sverige, och var den som startade de s.k. Södertäljekonferenserna, efter modell av Keswickkonferenserna. Stockholms mest berömde och läste predikant vid den tiden, Fredrik Hammarsten, var också populär i helgelsekretsar, och hade en innerlig kristusmystik.
Mystiken var överhuvudtaget populär. Två beryktade mystika vänkretsar i Stockholm, Bergmankretsen och Flodbergskretsen utgick från tiden strax före sekelskiftet. En sådan blomstring för mystiken skulle Stockholm sedan aldrig se mer. Nathan Söderblom gjorde sitt för att sprida kännedomen om mystiken, genom sin bok om Sadhu Sundar Singh. Denne blev omåttligt populär i Sverige vid sitt besök i Uppsala 1922.
Ungkyrkorörelsen satte också sitt prägel på tiden, med sin folkkyrkotanke. Den var typisk för de nationalistiska stämningar som rådde vid den tiden i svensk kristenhet.
Paul Sandegren: Ekumeniska mötet i Stockholm : om dess uppkomst, idésammanhang och innehåll / med förord av Nathan Söderblom. J.A.Lindblads förlag 1925
