Kong Karls land är det största habitat för isbjörn i hela Svalbard och det viktigaste uppfödningsområdet av isbjörn i hela Arktis[1].
Förvaltningsmässigt ingår Kong Karls land i naturreservatet Nordaust-Svalbard naturreservat[2].
Historia
Ögruppen upptäcktes möjligen redan 1617 av engelske valfångaren Thomas Edge som då döpte området till "Wiches Land"[2] efter Richard Wiche, en av ägarna till Muscovy Company som finansierade expeditionen. Ögruppen föll därefter i glömska.
1853 återupptäckte norske sälfångaren Erik Eriksen[4] ögruppen igen. 1859 blev Eriksen även den förste att landstiga på ögruppen.
Från början användes namnet för att hedra tyske Karl I av Württemberg, norske geografen H. Mohn ritade en karta över området baserad på muntlig information och använde också namnet Kong Karls land[2][4] men syftade då på svensk/norske kung Karl XV/Karl IV.
1859 återupptäckte även norske Elling Carlsen ögruppen då Eriksens upptäckt inte spridit sig ännu[4].
Kong Karls land besöktes därefter av flera expeditioner däribland en engelsk under ledning av Arnold Pike1897 och tyska Helgolandexpeditionen under ledning av Römers och Schauginns 1898.
1898 kartlades ögruppen av svenske Kjellström och Hamberg av en expedition under ledning av Alfred Nathorst[2][5].
1930 besöktes ögruppen av den norska "Franz Josef Land Expedition" under ledning av G. Horn.
1938 fotograferades ögruppen från luften av den norska Svalbardexpeditionen.
Den 1 juli 1985 instiftades totalt landstigningsförbud på ögruppen. Förbudet gäller alla öar och skär och inkludera även havsområdet 500 meter från land[7].
Conway, W. M (1906). No Man’s Land: A History of Spitsbergen from Its Discovery in 1596 to the Beginning of the Scientific Exploration of the Country. Cambridge: At the University Press