Vojnović tjänstgjorde en tid på ön Brač och blev sedan regissör vid kroatiska nationalteatern i Zagreb. Han debuterade 1884 med novellsamlingenPerom i olovkom (Med penna och stift). Av hans övriga verk kan nämnas romanenXanta (1886; svensköversättning av Alfred Jensen 1902), i vilken hans förkärlek för Dubrovnik kraftigt framträder, salongskomedin Psyche (1889) och det folkliga skådespelet Ekvinokcii (Höststormar; 1895), som i melodramatisk stil försöker skildra det ragusanska sjömanslivet.
Vojnovićs främsta verk är Dubrovačka trilogija (Dubrovniktrilogin; 1902), som i dialogform innehåller stämningsbilder från den ragusanska republikens sista dagar från stadens besättande av fransmännen 1806 till det gamla adelsväldets utslocknande på 1830-talet. Han skrev även det till Venedig förlagda moderna dramat Gospotja sa suncokretom (Damen med solrosen; 1912), en demonisk äventyrerska, och vann stor popularitet genom sina historiska sagospel, Smrt majke Jugovića (Jugovićernas moders död; 1907) och Lazarevo voskresenje (Lasarus uppståndelse, 1913), båda i poetisk form behandlande det serbiska Kosovo-motivet och alltigenom byggda på den folkepiska traditionen enligt Vuk Karadžićsfolkvisor.
